Den mest elementära vin-mat-provningen

Ett vin, liksom en maträtt, innehåller flera smaker. Vilka smaker och vad som dominerar varierar från vin till vin. Inte nog med det, det händer något med vinets smaksammansättning när vi äter mat till vinet. Här kommer den mest spektakulära smaksensationsomvandlingen:

1. Ta en klunk från en ett Sauvignon blanc-vin, till exempel Stoneleigh (6311, 99 kronor) som enligt Systembolagets ringar har cirka 5% sötma, 25% fyllighet och 80% fruktsyra, dvs. ”torrt, friskt och fruktigt”. Beskriv smaken som du själv uppfattar den!

2. Bit i en citronklyfta, och du får en helt annan smak! I ett så syrligt vin som detta kommer syran i citronen att balansera vinets fruktsyra. Istället framträder fruktigheten och blommigheten.

Om du istället äter något sött till detta vin kommer det att bli än syrligare, och dessa smaker ”gifter sig” inte med varandra. Det blir mest konstigt.

Nu är smak något subjektivt och personligt också, och till och med beroende av dagsformen (hos den som dricker). Subjektivt därför att individen inte delar de smakintryck som man ”ska ha” av ett vin. Personligt därför individen har något andra preferenser än förståsigpåarna, samt att smaklökarna förändras med åldern (så om man vill äta godis till strävt rödvin, så ska man göra det, men det är många som inte delar den böjelsen). Dagsformen gör att individen kan tillfälligt avvika från sina egna smakpreferenser, till exempel på grund av stark törst (efter motion exempelvis, eller efter salt mat).

Därför: den som inte upptäcker smakomvandlingen ovan, eller tycker om den, eller fått sina smaklökar ur slag tillfälligtvis, behöver inte tro att det är fel. Det finns inget som är fel. Men just den här syra-syra balanseringen är så tydlig att många kommer att upptäcka den och tycka den är kul.

Varför kan inte nationalekonomer nationalekonomi?

Det är svårt att prata nationalekonomisk teori med nationalekonomer. Säg något om transaktionskostnadsteori, innovationsforskning, post-keynesianism, beteendeekonomi eller ekologisk ekonomi, och den normale nationalekonomen tappar fattningen. Ta fram något från Lars Pålsson Sylls De ekonomiska teoriernas historia, och nationalekonomen står som ett frågetecken, eller börjar bortförklara idéer utanför mainstream som främmande och oriktiga.

Nationalekonomer lär sig nämligen en viss typ av teori, en mainstream som har den neoklassiska teorins ”perfekta marknad” som utgångspunkt. På grundkurserna kan de stöta på institutionell teori och annat emellanåt, men i forskarutbildningen lär man sig inget annat än att räkna. Där premieras ett försök att härma exakt vetenskap, som om ekonomi vore ett ämne i stil med grundläggande fysik. Därmed premieras matematiskt kunniga personer vilket förklarar varför flera framstående nationalekonomer inte är ekonomer från början, utan civilingenjörer, matematiker eller fysiker (Lars E. O. Svensson, till exempel, är civilingenjör från början).

Det spelar ingen roll hur prisbelönta Coase, Williamson, North, Stiglitz, Sen och Myrdal är. De passar liksom inte in, och måste först omvandlas till någon gullig avvikelse från den neoklassiska modellen. Det kan bli många ”avvikelser”, så man kan undra vad utgångspunkten är bra för när man i ett senare andetag upphäver grundantagandena ett efter ett.

Effekten av mainstreaming är att många nationalekonomer tycker sig tillhöra en utvald krets: Den som läst grundkurser tror sig ha fått en begränsad inblick i Den Enda Teorin, det stora teoriverk som alla ekonomer är överens om, och som kommer till uttryck i tjocka böcker som kallas ”Economics”. Men så är det inte. Beteendeekonomin, till exempel, förnekar den prissystemsrationalitet som finns i den neoklassiska ”marknaden”. Nationalekonomin som institutionaliserat ämne blir extremt konservativt, så att den brokighet som faktiskt finns måste försvaras av icke-nationalekonomer – mot nationalekonomerna

Akademiskt förfall?

Den akademiska forskningen är mycket omfattande och jag har ingen möjlighet att bedöma kvaliteten överlag (vem har det?). Men jag tror mig veta hur ett förfall skulle kunna gå till inom samhällsvetenskapen.

1. Ökad konkurrens mellan forskare

För 15-20 år sedan avvecklades löntagarfondsuppbyggnaden. Istället riktades samlade medel till forskningen, som därmed expanderade. Det var relativt lätt att få forskningspengar då, vilket gav upphov till att fler doktorander antogs. Efter några år blev dessa doktorander doktorer, och en stor andel av dem, kanske en majoritet, sökte stanna kvar i akademin, utan att forskningsmedlen ökade i samma takt. Därmed började unga doktorer att konkurrera med äldre om medlen. Någon gång måste en utslagning ske. Dessutom drog staten ned på de fasta anslagen så att det blev alltmer nödvändigt att söka om forskningsanslag externt.

2. Anställningskontraktet urgröps

En följd av konkurrensen var att även tills vidare-anställningar blev otryggare. Anställda med ”fast” anställning kunde få erfara att bli inkallade till sin avdelningschef en gång per halvår, och till sin prefekt en gång per år, och då bli upplyst om att ”ett övertalighetsproblem är i sikte”. Hade den tills vidare-anställde inte fått sina ansökningar beviljade fanns det en gräns för hur mycket risk med denna anställning en chef kunde stå ut med. Det kunde bli något mummel om att den anställde kunde få ”stå till hela fakultetens förfogande”, men egentligen var det en uppmaning om att se sig om efter andra jobb. Vid institutioner där antalet undervisningstimmar var begränsade ökade sådana ”övertalighetsproblem”. Det ledde till osäkerhet hos den anställde, och en internalisering av konkurrenstänkandet, en privatisering av bristen på resurser. Det, i sin tur, ledde till samvetsfrågor om att ständigt välja mellan att anpassa sig till vad som var gångbart hos de anslagsgivande eller stå för sin forskning med djärva hypoteser. Eller att söka pengar hos dittills okända givare, såsom det lokala näringslivet. Den oberoende forskaren var dock putz weg.

3. Strimlade resultat

Den ökade konkurrensen hade sina konsekvenser för forskningens innehåll, inte minst hur resultat presenterades. Eftersom forskare rankas efter antalet publicerade artiklar, eller en variant av detta såsom att räkna en bok som två eller fler artiklar, gäller det för forskaren att få ut så många publikationer som möjligt av ett och samma projekt. Därför strimlar forskare sina resultat, dvs. håller inne med en del av resultaten i den ena artikeln för att spara det till en annan. En än fulare metod är att skriva två likadana artiklar men till två helt olika genrer av tidskrifter (vars granskare inte läste varandras texter). Effekten av strimlandet är att kunskapen fragmenteras, dvs. motverkar förståelsen av sammanhang, vilket ju är ett av målen med forskningen. Andra effekter är inflation i antalet CV-enheter, samt att forskare vänjer sig vid att skissa på flera artiklar samtidigt och genom små tilläggsstudier ständigt förskjuta sina resultat till nya vinklar utan att egentligen göra ny forskning.

3. Snålskjutsåkande

Det är här strebern dyker upp. Hen kan nämligen åka snålskjuts på andras forskning: Genom att ta kontakt med andra med egna projekt, övertyga denne om att de har gemensamma beröringspunkter, kan hen erbjuda sig att skissa på en gemensam artikel. Därvid får strebern tillgång till empiri från andras projekt, vilket öppnar för en ny rad av artiklar. Det är ju bra om anslagstilldelningen skulle slå fel. Ett annat sätt är att skriva översiktsartiklar: Antalet forskare i världen är stort och än mycket större är antalet publicerade artiklar (bland annat beroende på strimlandet!), vilket betyder att forskare har svårt att hålla sig à jour med vad som händer. Därför finns ett sug efter översikter, vilka kommer väl till pass i det avsnitt av den artikel man själv skriver där forskningsläget ska presenteras. Att skriva sådana översikter ger många citeringar, men är också riskabelt för någon annan kan ju hinna före (så författaren gör bäst i att tidigt ta kontakt med en tidskrift).

En annan variant på snålskjutsåkande är att den konkurrenspressade forskaren blir extremt vänlig mot andra forskare, i synnerhet utlänningar. ”Internationella kontakter” är nämligen en klar fördel när forskningsansökningar skrivs. Det är tämligen lätt att breda ut sig på den punkten i ansökan genom att citera från utlänningens egen hemsida. ”Internationella kontakter” antyder att den egna forskningen har nått något slags erkännande från icke-svenska akademiker. Den som talar om Sverige som en ”ankdamm” har antagligen samlat på sig en mer eller mindre permanent hög med internationella kontakter. Syftet med att åka på konferenser består till stor del av denna jakt på kontakt-troféer. Det är, för övrigt, ingen som lyssnar på vad som sägs i presentationerna på konferenserna, ty (bortsett från att presentatören kan vara nervös) så är ju poängen att få något nytt att lägga i sitt CV, samt att dejta utländska forskare.

4. Tystnader

Andra effekter är utstötningen ur forskargemenskaper, även på den egna arbetsplatsen. Forskaren har kanske varit i daglig kontakt med sina projektmedlemmar, men efter ett tag märker hen att det sker saker som hen inte får direkt tillträde till. Hen råkar höra ett samtal eller en kort hälsning som tyder på att arbetskamrater ska träffas för att diskutera en ansökan, eller råkar se ett utkast vid skrivaren. När du tycker att det blivit tyst omkring dig, då ska du se upp! När du finner att du alltid får söka på egen hand, aldrig blir tillfrågad, så har du hamnat i ”problemsäcken”. Dina argument i sakfrågan spelar ingen roll, det är ditt värde vid ansökningstillfället som är det viktiga: Innehav av kontakter, antalet publikationer och en skrupelfri inställning till forskningens syfte är mycket viktigare än innehållslig skärpa. Har du valt bort att bli en strimlande och snålskjutsåkande streber så är det lika bra att se sig om efter ett annat jobb. Din ”tills vidare”-anställning är i praktiken utmätt!

Den borgerliga politiken

Förslaget till nytt partiprogram för centerpartiet har med rätta diskuterats i media, ifrågasatt även av centerpartister. Men det finns andra inslag i borgerlig politik som faktiskt är värre. En sak är att regeringen prioriterar balans i statens inkomster och utgifter trots att arbetslösheten ligger på 9 procent. En annan att klyftorna ökar, speciellt för de långtidsarbetslösa i och med att regeringens inställning är att det är trygghetssystemen som skapar arbetslöshet (”bristande incitament att söka jobb” som det heter då). Man kan också med förvåning se att borgerliga politiker idag vill att Sverige ska gå med i euron – något man dock ligger lågt med tanke på vad som skett senaste åren.

Det finns dock andra inslag: Avregleringarna och utförsäljningarna. På nationell nivå har apoteken och bilprovningen avreglerats för att ge utrymme åt privata företag. Reformer brukar genomföras när det finns ett behov, men apoteken och bilprovningen fungerade tillfredsställande. Jag har aldrig hört talas om något folkligt missnöje med dessa verksamheter innan Göran Hägglund reformerade. Det liknar elavregleringen, då skulle ”marknaden bli än mer effektiv” än den redan var.

Värst är dock ”avknoppningarna” i Stockholm där kommunala skolor, hemtjänst och sjukvårdsinrättningar sålts till personalen (oftast chefer), och ibland vidare till större privata vårdföretag. Dagens Nyheter har mycket förtjänstfullt avslöjat detaljerna kring detta några år efter försäljningarna. Det som såldes för 3,4 miljoner kronor 2008 har nu värderats till 81,7 miljoner. Överskotten från de granskade företagen ligger på 65 miljoner kronor och av detta har 14,5 miljoner delats ut till ägarna. Inte nog med det, de privata förskoleföretagen sänker lönerna för personalen jämfört med de kommunala förskolorna. Kristina Axén Olin, som var en av de ansvariga, ångrar inte vad hon gjort, säger hon i en intervju (se DN 17-18-19 januari).

En renhårig borgerlig politiker skulle säga att man som politiker inte får gynna det ena företaget framför det andra. Men när det kommer till att gynna privatföretagande framför offentligt ägda verksamheter, får man tydligen gå hur långt som helst. Det hänvisas till ”valfrihet” och till ”effektivitet”, men i grund och botten är det fråga om ett gynnande av privata företag, var som helst, när som helst och till vilket pris som helst. Det är den ideologiska övertygelsen som skapar blindhet, den där djupt rotade avskyn för allt som drivs i offentlig regi. Det märks i mindre missgrepp som att kulturministrar struntar i att betala TV-licensen, men också i omotiverade avregleringar och ett försnillande av skattebetalarnas tillgångar.

DN:s ledarsida vill göra gällande att de borgerliga politikerna ville sälja ut till personalen, ”eldsjälarna som visste hur verksamheten skulle skötas”, men att de inte insåg att stora koncerner skulle köpa upp dem. Men borgerligheten har ju aldrig varit emot stora privata företag, tvärtom är ju dessa ur borgerlig synpunkt ett tecken på effektivitet och framgång, att de ger vad kunderna vill ha. DN:s ledarsida har aldrig tidigare sagt sig företräda en politik som bara gynnar små personalägda företag och inte större privata företag. DN torde leta förgäves efter en borgerlig politik som inte är borgerlig.

Avknoppningarna är också, dessvärre, ett exempel på oppositionens svaghet då den inte lyckades vinna kommunalvalet i Stockholm 2010. Men revanschen kanske kommer via skatteverket som ska genomföra en revision, som kan sluta i en eftertaxering.

 

Marginalel, nu igen!

Björn Karlsson, Linköpings universitet, klagar på Lejonfastigheter att de tänker använda värmepumpar för uppvärmning. Han vill ha fjärrvärme istället, och det må så vara med det – högvärdig energi som el bör inte användas för lågvärdiga behov som värme.

Men sedan kommer den gamla visan om brunkol på marginalen ”på kontinenten” – genom att effektivisera här hemma blir det ett överskott på el som kan exporteras och därmed stänga kondenskraftverk utomlands. Han måste hävda detta mot bättre vetande: Från Energiläget 2012, som enkelt kan laddas ned från Energimyndighetens hemsida, framgår att:

a) Sverige både exporterar och importerar el;

b) Att Sverige haft importöverskott i sju av de tolv åren 2000-2011;

c) Att endast en mindre del av exporten går till kontinenten (Tyskland och Polen), men en något större del till Danmark (om nu det ska räknas till ”kontinenten”), men det är ändå mindre än hälften av all export 2011.

Det finns dessutom inga garantier för att brunkolskraftverk stängs av permanent till följd av import från Sverige. Även Sverige har gasturbiner och kondenskraftverk i reserv, och det importerande landet måste ta ett politiskt beslut om att elimport är förenligt med målet om trygg elförsörjning (så att kapacitet kan stängas ned permanent).

Till sist, det är inte bara Sverige som genomför energieffektiviseringar, så gör man även utomlands, inte minst i Danmark (just på el där). Finns inget behov utomlands, finns inget långsiktigt elenergianvändningsbehov som just Sverige skulle fylla.

Den utrikeshandel med el vi har (som för Sveriges del till största delen är ett utbyte med Norge) ska ses som en effektivisering av elsystemet: istället för dyra investeringar i elproduktionskapacitet köper man vid behov (bland annat när kärnkraftverk är avställda för översyn) utifrån i Sverige, och säljer till Norge när vattenflödet är lågt där (eller av andra anledningar som ger upphov till import eller export). I Norge är elen helt och hållet producerad från vattenkraft, men där finns också en opinion mot att reglera ytterligare älvar (liksom det gör i Sverige). Politiken är intimt sammantvinnad med elsystemet och det är bara de som inte kan se annat marginalkostnadsprissättning som tror att elmarknaden fungerar opolitiskt.

M.B., handläggare på Energimyndigheten

Marknadshyror, nu igen!

De liberala tidningarna ledarsidor talar för så kallade marknadshyror igen, nu med anledning av hyresbostadsutredningen. Resonemanget går ut på att brist på bostäder beror på för låga hyror. Att byggmomsen är i vägen för hyresrättsbyggandet är en sak som alla kan vara överens om, men principiellt lägger man alldeles för stor vikt vid prissättningen för att åstadkomma balans mellan utbud och efterfrågan.

Låt oss först konstatera att hyresrätter, liksom boende i flerfamiljshus i allmänhet, återfinns i tätorter, och då inte bara i Stockholm, utan i de flesta tätorter. Sedan 1900-talets början har bostadssituationen i just Stockholm behandlats som om den gällde för bostadsmarknaden på alla orter, och sedan andra världskriget har den liberala (och nationalekonomiskt neoklassiska) kritiken hela tiden sagt samma sak, att bostaden är en vara som vilken konsumtionsvara som helst.

Om hyrorna höjs i Stockholm, löser man då problemet med bristen på bostäder? Det som händer då är två saker: dels tvingas vissa flytta då de inte längre har råd att bo kvar, vilket förstärker segregationen; dels kommer en del av lägesräntorna att överföras från hyresgäster till fastighetsägare. Huruvida det senare leder till att fler bostäder byggs beror på om fastighetsägare tror att det finns lägen för nya hus som kan generera sådana hyresinkomster och hyresgäster som kan betala dem. Detta torde vara begränsat.

Behovet av bostad för de som flyttar till Stockholm, såsom studenter och hushåll i svagare inkomstnivåer, kommer inte att tillfredsställas av höjda hyror i attraktiva lägen. Inte heller för de nya hushåll som bildas när ungdomar flyttar från sina föräldrahem, eller folk som separerar. Stockholm och Storstockholm har ett inflyttningsnetto från andra delar av landet och från utlandet, och dessa inflyttande hushåll kan inte alla bo i de bostäder och i de lägen där hyreshöjningar är möjliga. Om man med marknadshyror dessutom menar sänkta hyror i förorter och grannkommuner, så lär det inte stimulera till ökat intresse för nytt byggande hos fastighetsägare.

Storstockholm har så gott som alltid haft inflyttningsöverskott, och det är vanligt med sådant överskott i de bägge andra storstadsområdena och i vissa universitetsstäder. Dessa flyttrörelser stoppas inte av höjda hyror på vissa attraktiva bostäder. Ungdomar som ska studera, folk i karriären som söker attraktiva jobb, kommer inte att söka sig till Katrineholm eller andra orter, såvida inte pendlingsavståndet anses överkomligt. På många orter har vi utlyttningsnetto, vilket ger enkelt annan karaktär åt bostadsproblemen: I Pajala pratade man för bara något år sedan om rivning av bostäder, men sedan den nya gruvan börjat planeras har man nu fått bostadsbrist.

Sådana tillfälliga efterfrågesöverskott får man leva med, och bör inte leda till rätten att höja hyrorna, eftersom det hindrar rekryteringen av arbetskraft i det korta loppet. Istället får man tänka sig Pajalas bostadsbalans i ett längre perpektiv. För Stockholmsområdet är det annorlunda, eftersom detta område haft inflyttningsöverskott under så gott som hela den moderna tiden. Ska man lösa den situationen måste regionalpolitiken föras så att andra orter blir mer attraktiva.

För den som vill ta del av vad Alf Johansson, den nationalekonom som formade den svenska bostadspolitiken, anförde som argument mot marknadshyror, kan läsa Familjebostäders jubileumsbok, Familjebostäder. Flera kapitel i svensk bostadspolitik (Stockholmia, 2006), kapitlet, Tre principer för den sociala bostadspolitiken. En analys av Alf Johanssons argumentation.

http://www.familjebostader.com/Om-oss/Nyheter/Nyheter-2007/Jubileumsbok-om-svensk-bostadspolitik/

Seval, Bobo och McLaughlin

Är upplösning och gnissel improvisation? Seval spelar melodier, ganska fina faktiskt, med den fantastiska Sofia Jernberg på sång. Musiken är gles, som om den bestod av bara duetter eller solon. Men istället för improvisationer med anledning av melodierna får vi ljudmakeri, ofta gnissel, strupljud, falska toner – i stark kontrast till Sofias starksvaga, kyliga och tonsäkra sång. I ”Boredom is bliss” och ”Revolution song” är det som värst. Efter att melodierna presenterats kommer medvetet felspel, som i Emil Strandbergs trumpetsolo i ”Details” – det är förskräckligt! Det är en slags negationer, eller upplösning av musiken. Vi har hört många som vill tänja på musikens gränser, men här är improvisationerna tomt ljudmakeri. Det är som om musikerna vill säga: ”Vi har inget konstruktivt att komma med, så vi drar med händerna upp och ned längs strängarna ett tag. Om vi gör det med allvarlig min kommer många att tro att det ligger något djupt i det.” Jan Strand i Orkesterjournalen tyckte att skivan krävde uppmärksamt lyssnande: Jag håller inte med, Seval 2 är inte svårlyssnad, bara irriterande. Jag vill ha musikaliska idéer, inte medveten tomgång! Men jag vill ändå rekommendera skivan, ty Sofia Jernberg kan man inte vara utan!

Även Bobo Stenson Trios ”Indicum” är lågmäld,  men en helt annan värme, och full med musikaliska idéer i improvisationerna. Liksom Seval spelar de melodier, i flera fall andras kompositioner, vissa kända stycken såsom Wolf Biermans ”Ermutigung”. Speciellt glad blev jag åt ”Event VI” från George Russells Living Time. Men just där blir jag också frågande: hur kan man spela denna rytmiska slinga utan att vilja dra på? Försvinner allt driv när musikern har fyllt 60 (Bobo Stenson är född 1944)? DN:s recensent tyckte sig ha upptäckt just ett driv i den nya skivan, men det är helt beroende på vad man jämför med. Ungdomlig intensitet är det sista man hittar på detta album.

Men man måste inte dö den musikaliska intimitetsdöden bara för att man blivit gammal! John McLaughlin som fyllde 70 år 2012 visar en härlig och helt bedövande intensitet i sin senaste platta! Kvartetten kör tre hypersnabba och sprängfyllda låtar på raken i härlig Mahavishnu-stil inledningsvis på Now here this. Och ”Echoes of then” är en direkt replik på ”The Dance of Maya”  från 1971, med en helt omöjlig taktart! Det kan till och med bli för mycket även för en som vant sig vid Mahavishnu Orchestra sedan 40 år tillbaka. Och han förvånar oss med en power-ballad, minsann, ”Not here, not there”, med ett skönt ‘logiskt’ solo. Jag har redan spelat sönder den! Detta och besk pilsner är allt man behöver för ett nytt år!