Jag läser gärna en rödgrön tidning men Dagens ETC blir alltmer jobbig att läsa. Synen på biobränslen är felaktig och man låter inga andra röster än den ehrenbergska ståndpunkten få plats. Numera är det inriktning på avslöjandereportage, en inriktning som gör tidningen till en ständig Uppdrag granskning. För journalister är detta lockande eftersom man delar ut priser till varandra för avslöjanden, men allt kan inte diskuteras i svart och vitt, eller att det ligger något dolt bakom en fasad. Man hamnar i ett tvång att avslöja något i varje enskilt fall, när det i själva verket är fråga om dilemman, avvägningar eller brist på kunskap.
Att se samma fairtradeannonser fem år i sträck säger något om vilken syn tidningen har på läsarens intelligens: Läsare ska övertalas, inte övertygas. Likaså att ständigt bli uppvaktad om att skänka pengar, som liknar vad ett politiskt parti sysslar med. Det är inte lockande att skänka pengar till ett tidningsparti som har en överdriven uppfattning om solcellernas betydelse för energiförsörjningen. Jag kommer att gå miste om Aleksa Lundbergs krönikor och Tomas Kåbergers ledare, vilket är synd. Droppen blev Martin Aagårds slafsiga recension, eller vad det nu var, om SVTs Historien om Sverige: Inte ett ord om gestaltning! Att få se hur de första människorna kunde ha sett ut som följde isranden norrut är en bedrift. Att det samtidigt är ett risktagande förstår vem som helst då faktaunderlaget är så knapert, och påståendet att historieskrivningen bara är en reflex av samtiden är ju faktiskt historikerna väl medvetna om, mer så än denne amatörrecensent.
Installerade juni 2022 på taket på ett fritidshus.
10 paneler om 400 W, eller 4 kWp. Installationskostnad 85815 kronor, efter avdrag för Grön teknik 73329 kr.
Produktion och konsumtion juli 2022– juni 2023
Produktion 2638 kWh, konsumtion 2139 kWh = +499
Produktion 3804 kronor, Konsumtion 8679 kr = -4875
Dessutom 1984 kr i elstöd, och kommande skattereduktion som mikroproducent uppskattat till 1200. Då blir det ekonomiska underskottet cirka 1900.
Summan av intäkterna för såld el ger en återbetalningstid på 19 år.
Nedan kommer en ledare skriven av Johan Ehrenberg i Dagens ETC 21 april. Min kritik av denna visas i kursiv stil efter varje stycke. Till sist kommer JE:s svar på min kritik.
SLUTA ELDA I TRAFIKEN. Det här är ett av de största fossila utsläppen och lösningen är ju busenkel. Vi elektrifierar vårt åkande privat med elbil, vi elektrifierar den kollektiva resan och vi cyklar, gärna med elstöd, i våra städer. Inget av detta gör livet sämre, tvärtom, städernas luft blir som de var innan diesel och bensin började förstöra våra lungor. Att eldrift är så mycket mer effektiv än diesel och bensin innebär att vi sparar 70 procent av energin som slösas bort idag. Vi får en bättre ekonomi privat, vi får mindre utsläpp och vi får ett energisparande samtidigt som vi fått det bättre. Och publika laddare sätter vi upp tillsammans.
Det här liknar den SD-stödda regeringens linje: Omställning reduceras till elektrifiering. Men utfasning av den fossila bilparken tar tid, kanske 15–20 år. Elbilar är dyrare i inköp, även om klimatbonusen skulle återinföras. Att skrota i förtid är också ett slöseri. Reduktionsplikten är en övergångslösning som kan hålla om vi får ett slutdatum för nytillverkning av fossildrivna bilar. Liksom regeringen glömmer Ehrenberg reduktionsplikten och kraven på successiv sänkning av utsläppen från trafiken. Ett problem med biodrivmedlen är att de är importerade, därför vore utveckling av inhemskt biologiskt material önskvärd. Dessutom borde Ehrenberg förespråka inhemsk brytning av de kritiska metaller som elbilarna kräver, något som Maria Wetterstrand gjort. Ju större betoningen är på elbilar som lösning desto viktigare blir det att ta hand om konsekvenserna av detta val. Varför inte ett krav på att bensinmackarna måste erbjuda laddstolpar?
SLUTA ELDA I HUSEN. En mysbrasa skapar ingen klimatkris men den som bygger sitt husvärmesystem på att elda ved eller pellets kommer alltid vara en stor utsläppare. Det är dessutom dyrt och bökigt, den som hugger veden själv vet det där och lösningen är ju så välkänd. Det heter värmepump och betyder att det är el som värmer huset, men utan det slöseri som gammal elvärme
har. Värmepumpar som gör varmt vatten ersätter pellets och vedpannor enkelt och givetvis gasvärme (även om den är ovanlig i Sverige). Luft/luft-värmepumpar ersätter braskaminer. Att de dessutom kan kyla under högsommaren skadar ju inte.
Statistiken skiljer inte på elvärme och eldrivna värmepumpar, men eftersom innehavet av värmepumpar i småhus och fritidshus ökat på 2000-talet kan det vara fråga om en minskning av direktel samtidigt med en ökning av värmepumpsel. Värmepumparna är alltså redan på gång. Användningen av biobränslen kanske minskar, någon trend är vansklig att tala om, men i genomsnitt för 2016–2020 användes 9 TWh per år i form av skogsbränsle (antagligen lite högre eftersom fritidshusägare använder brännved mer än den som registreras). Det är knappt en tredjedel av den totala energin som åtgår för värme och varmvatten i småhusen under samma år (31 TWh). Att Ehrenberg vill ta bort brännved och pellets hör samman med förnekelsen av det biologiska kretsloppet. Är det inte bättre att ha utskjutande tak, sätta upp markiser eller annat solskydd än att slösa med energi för kylning?
Sluta elda åt hyreshusen. Det behövs ingen fjärrvärme om man bygger rätt (vilket ETC Bygg visat) och det betyder att fossil förbränning av sopor kan upphöra liksom klimatutsläpp från kalhyggen som inte längre blir ekonomiskt lönsamma. Hyreshusen kan till stor del försörja sig själva från sina soliga tak, man kombinerar sedan sin värmepump med bergvärme och har då värme hela året. Ett ventilationssystem som återvinner den mesta värmen gör att hus inte behöver slösa energi, vi kan spara 80 procent bara genom att göra rätt. Vore inte det en bra klimatkamp för hyresgäströrelsen?
Flerbostadshusen fick värme och varmvatten till 90 procent från fjärrvärmen, lokalerna 77 procent. Och i fjärrvärmen har biobränslen använts till 62–63 procent av totalt tillförd energi. 2,5 procent utgörs av fossila delar i det avfall som förbränns (2017–22, Energiläget). Nu vill Ehrenberg förstöra detta väl utbyggda system och ersätta det med solceller och bergvärmepumpar. Nu behövs det ju el för många saker i hemmen, så att solcellerna skulle räcka till värme och varmvatten också är nog att ta i. Det är dessutom slöseri att använda högvärdig energi för lågvärdiga ändamål – fjärrvärmesystemen utnyttjar spillvärme från industrin på flera håll i landet, och det finns lösningar att utnyttja lågtempe raturvärme från serverhallar och liknande. Fjärrvärmen har rollen som en hopsamlare av överskottsenergi samhället som gör det totala energisystemet mycket mer resurseffektivt. När fjärrvärmen baseras på lagerbara bränslen, kan den kombineras med elproduktion i kraftvärmeverk. Dessa finns redan idag varför kärnkraft inte behöver byggas i en hast (och helst inte alls när nu vindkraften kan expandera till havs). När värme och el produceras parallellt i kraftvärmeverk höjs verkningsgraden radikalt.
Ehrenberg tycks tillhöra dem som tror att man inte kan avverka skog utan kalhyggen. För den biologiska mångfaldens skull kan man diskutera kontinuitetsskogsbruk, eller att avsätta mer produktiv skogsmark för reservat eller andra typer av skydd. SNF, till exempel, kräver att 30 procent av marken ska skyddas, inte 100 procent. Att biobränslen inte ska användas kan också ha att göra med att det biologiska kretsloppet förnekas på grund av att förbränning av skogsbränsle ger utsläpp som inte hinner kompenseras. Ehrenberg själv tar ju ingen hänsyn till att omställning tar tid, till exempel att fasa ut bilparken eller ersätta fjärrvärme med värmepumpar. Skogens förmåga att suga upp koldioxid pågår hela tiden, man behöver inte vänta, det viktiga är att skogsbruket i sin helhet är hållbart.
SLUTA ELDA ÅT KONTOREN. Alla städers stora värmesystem bygger på eldning, men vi kan ersätta eld med att borra. Djupt. Det kallas geoenergi och handlar om att när oljebolagen slutar borra så har vi en fantastisk kunskap i djupborrning där vi två kilometer ner i marken har ständig värme. Så hög att man även kan göra el av den. Nöjer du dig med 700 meter får du 25-gradigt vatten medan vanlig ytlig bergvärme bara ger fem grader. Geoenergin är en ren energi som varar. Istället för att elda ska vi ta vara på att jorden brinner inne i planeten kärna. Det är en enorm energimängd som vi med ny borrteknik kan göra till el och värme och kyla.
Varför just lokalerna (kontor, skolor, vårdlokaler, idrottsanläggningar, butiker, hotell, restauranger och samlingslokaler) ska utrustas med djupa borrhål från jordens inre och inga andra är svårt att förstå. Vad kostar det, och kan man göra det inne i städerna? Ehrenberg vill ju inte ha fjärrvärmesystem vilket måste betyda att varje fastighet ska ha sitt eget djupa borrhål. Det här verkar inte genomtänkt.
SLUTA ELDA I INDUSTRIN. I Sverige finns en unik solfångarteknik via bolaget Absolicon som klarar att ge industrin värme för produktion. Det blir 200-gradig ångvärme direkt från svensk sol. Sedan kan man lagra solvärme i sandlager till vintern och därmed göra uppvärmning utan eldning. Lägg till att solvärme gör att vätgas kan produceras billigare så blir möjligheterna ännu större.
Enligt Absolicons egen hemsida ger tekniken 160-gradig värme, och man lovar lösningar för gruvor, avsaltning, massa- och papperstillverkning, kemisk industri, läkemedelsindustri, fjärrvärmen (!), bryggerier, te, mejerier, livsmedel och textilindustri. Men lågtemperaturvärme duger inte i stålindustrin. För cementtillverkning finns ingen lösning. Det låter som en vild chansning att bygga en hållbar framtid på ett enda företag.
SLUTA GASELDA. Svenska kommuner har storsatsat på biogasanläggningar och kommuner kräver att medborgarna ska sortera matavfall så att mer kan bli biogas. Avfall blir metangas som driver bilarna och sedan ska restprodukten bli ny jord. Men det finns ett mycket enklare sätt att direkt göra om matavfall till ny jord med elvärme och eldriven kvarn i varje lunchrum och i varje hus. (ETC gör det idag). Kan man göra det smått kan man också göra det storskaligt.
Den rötning som sker i biogasanläggningarna kräver inte att någon energi tillförs, det är en naturlig process av material som ingår i det biologiska kretsloppet. De existerande anläggningarna framställer inte bara metan för fordonsgas utan också gödsel. Denna avfallshantering bör ses som ett steg mot det cirkulära samhället.
SLUTA SLÖSA EL. Det snabbaste sättet att få bort fossil energi är att sluta använda den och sluta raffinera den. Försvinner raffineringen minskar vi energislöseriet stort. Det går nämligen åt en massa el för att producera diesel och bensin. Lägger vi ner Preem sparar vi el som räcker till alla elbilar som Västra götaland kommer ha.
Någon konsekvensanalys kunde man önska sig: Ett absolut och direkt stopp för alla fossila bränslen gör att många transporter stannar av. Finns det inga gula västar och inget bensinuppror, skulle det försvinna om man tar till drastiska åtgärder? Hur ska fundamenten till vindkraftverken tillverkas? Att raffinera inhemska förnybara råvaror för biodrivmedel, tycks vara otänkbart.
SLUTA FLYGA SÅ FÖRBANNAT. Ja, självklart minskar vi jetplanens eldande effektivast genom att ransonera resorna, det finns idag inget alternativ för långväga resor och i Sverige saboterar regeringen varje försök att bygga ihop landet med tåg. Elflyget behöver tio år för att bli verklighet, det är inte tekniken som sinkar utan investeringar som går till fortsatt förbränning.
Ransonera!? Alltså inte förbjuda? Följer man argumentationen tidigare i Ehrenbergs artikel så ska allt fossilt försvinna på en gång, men här ska det ske stegvist helt plötsligt.
MINSKAR VI ELDANDET så får vi bort 70 procent av klimatutsläppen globalt, det här gäller i alla länder och poängen är att inget blir sämre genom att vi gör det. Vi kan göra det smått var och en och stort tillsammans – och ännu större när politiken ändras. Jo, det tar några år men inte decennier.
Men vi kan inte göra det med låtsaslösningar eller dåligt samvete.
/ JOHAN EHRENBERG
Min misstanke är att Johan Ehrenberg tror att det finns ett klanderfritt alternativ på varje område som skulle kunna införas omedelbart. Dessa alternativ är helt problemfria ur inte bara klimat- utan ur miljösynpunkt i bredare bemärkelse, och antagligen också gynnsam för låginkomsttagare och passande för lösningar i fattigare länder. Inga övergångslösningar, inga kompromisser, ingen hänsyn till att energianvändarna är låsta vid vissa tekniska lösningar och vissa kostnader för de nyttor som de får ut av dem. Det är inte bara naturen som är en intrikat väv av ömsesidiga beroenden arter emellan, något liknande finns även i samhällets energisystem där borttagande eller radikal förändring på ett ställe ger upphov till konsekvenser på ett annat.
Mats Bladh
Tack Mats.
Vi skiljer oss åt vid synen på bioenergin och därmed blir våra slutsatser helt olika vad gäller tex reduktionsplikten.
Utfasningen av fossilbilen är ju nödvändig men att då förlänga tekniken med bioenergi i tanken (som har samma utsläpp) är inte särskilt klokt. Så visst är det snabbast möjliga elektrifiering som gäller.
Sen tycker jag du hittat på åsikter som jag inte har och inte presenterar.
Jag är emot ett fjärvärmesystem byggt på eldning men jag vill alltså istället utveckla det system vi har med bergvärme och värmepumpar. DEt är inte ledningarna som är problemet, det är hur man gör värmen.
Med värmepumpar och geoenergi som grund så kan man självklart använda även annan restvärme. Och för den delen solvärme också.
Absolicon är ett exempel, inget annat. Och de klarar 200 grader. Men självklart kommer stålverken jobba med vätgas istället eller bara med el. Samma med cementindustrin.
Och våra hyreshus drivs av enbart solel och värmepumpar plus berglager. Den stora ”hemligheten” är energisparandet genom FTX systemet som sparar 80% av energin.
Det här kan man ha som standard vid nybyggen men det går också att genomföra vid renoveringar.
Hela texten är exempel på saker vi kan göra bit för bit. Det är ingen magisk insats som ändrar allt över en natt. Det jag pekar på är andra vägar att gå än de vi valt hittills i Sverige. Och jo, jag känner väl till kontinuitets skogsbruk. Problemet är att det inte används. Det är därför vi själva köper våra trästommar från Österrike istället för Sverige.
Med vänlig hälsning,
Johan
Klimatboken består av 106 bidrag på 435 sidor, plus register och lista över bildkällor. Följaktligen är bidragen korta och bär tydligt spår av en instruktion att i slutet av bidraget ange vad man kan göra åt problemet. Skaparen, Greta Thunberg, har skrivit 22 bidrag själv och uppenbarligen bett de övriga att hålla sina inlägg korta och indikera vad som krävs för att råda bot på problemen. Många av bidragen är skrivna av forskare, vissa välkända som Rockström, Stern, Mann och Piketty, men också av journalister, organisationsföreträdare och författare, bland andra Margaret Atwood och Naomi Klein. Sammanlagt står forskarna för 58 bidrag till antologin.
Kvaliteten på uppsatserna är varierande, även bland de 58 forskarbidragen. Själva idén att ”skapa” en bok med hjälp av forskare som skriver populärvetenskapligt är alldeles utmärkt. Det språkbruk som finns i IPCC:s rapporter, i synnerhet i sammanfattningar för beslutsfattare, är en plåga, ett resultat av att många parter måste godkänna varje mening för sig. Populärvetenskap kan vara viktig för vetenskapen själv, men nivån på bidragen i denna bok är kanske lite väl enkel för det syftet. Snarare är det en bok för oss intresserade utanför klimatforskningen som vill få en bred bild i en överkomlig stil. Här skulle jag vilja peka på Stefan Rahmstorfs bidrag som handlar om risken för att AMOC (Atlantic Meridional Overturning Circulation) upphör, något som skulle innebära en kraftig nedkylning av Norden. Här finns också bidrag om hälsa, sjukdomar och klimat, vilket inte är så vanligt. Men framför allt är boken riktad till opinionsbildare och klimataktivister, vilket märks i att flera bidrag fokuserar på vad man kan göra som individ, och att Thunberg i bokens sista fyra bidrag uttryckligen adresserar vad som behöver göras: Vad samhället, makthavare och den enskilde individen kan göra. För den sistnämnde blir uppmaningen bland annat: ”Bli en aktivist” (s 433). Det märks också på att ett forskarbidrag handlar om nyckelstrategier för framgångsrika folkrörelser (”Folkmakt”, s 364–8).
Läget är nämligen akut. Ett besked som upprepas många gånger. Tillsammans med frän kritik av borttagningstekniker (som att fånga in och lagra koldioxid), av biobränslen, av klimatrapporteringen som underskatter utsläppen, av ”återvinningsmyten”, av konsumtionen och tillväxten, blir det en tämligen pessimistisk bild fylld av förebråelser för att så lite gjorts. Det blir också svårt att se vilka lösningar som ska kunna mildra klimatförändringarna. Det tycks som att utsläppen måste minska ”dramatiskt” nu, kosta vad det kosta månde. När budskapet om behovet av minskade utsläpp upprepas så många gånger blir helhetsintrycket till slut att läsaren antas vara ointelligent som inte fattade första gången det uttrycktes. Det blir ett slags mästerskap i nödlägesretorik. Det ska dock inte hindra oss ointelligenta att ta del av flera av bidragen som är väl värda att läsa.
Varför har inte de rika länderna gjort mer? Bill McKibben (s 219–223) pekar på tre saker: För det första att de fossila bränslena är mirakelmediciner. De utgör ”koncentrerat solsken” som kan utföra många människors arbete. Den andra hör samman med energisystemens inneboende tröghet, att energiinveste-ringar är långvariga. Den tredje rör intresset hos de som äger oljekällor och kolgruvor – fossilbränsle-industrin har fört kampanjer mot klimatpolitiken. Dessa argument är svaga eller felaktiga: Det var ju inte bränslena ensamma som utförde arbete, utan maskiner tillsammans med icke-naturberoende energi som la grunden till tillväxten. Det är nu drygt 30 år sedan IPCC bildades, och det har hänt en hel del med energisystemen sedan dess. Det är inte bara en fråga om tröghet utan också val av riktning. Det är uppenbart att de fossila intressena försökt underminera klimatpolitiken, men det är ju också uppenbart att många inte lyssnat på dessa intressen.
Något jag saknar i denna orsaksanalys är själva klimatnöd-lägets karaktär. Jämfört med när en pandemi, ett krig eller en djup lågkonjunktur bryter ut, är klimat-krisen något långsamt och abstrakt, något som strängt taget bara finns i siffrorna och graferna. Stigande havsnivåer påverkar stora kuststäder runt om i världen, men översvämningen sker gradvis och kan vara svår att skilja från andra orsaker. Klimatkrisen är inte kännbar på samma akuta sätt. En annan sak är vad socialpsykologerna kallar ”kognitiv dissonans”: När konsumtionen i praktiken skiljer sig från vad konsumenten är övertygad om vore det bästa för klimatet, uppstår en spänning mellan praktik och budskap som måste behandlas på något sätt. Antingen att budskapet anpassar sig till praktiken eller tvärtom. Jag tror beskrivningen av själva teorin om ”kognitiv dissonans” har större inverkan än de lite taffliga konkreta råden som Mike Berners-Lee kommer med: ”Överväg att köpa begagnat” (s 288).
Klimatboken handlar inte bara om klimatet. Lika framträdande är hoten mot den biologiska mångfalden, men här finns också bidrag som berör mikroplaster i havet, om avfallshantering och om återförvildande. Det blir besvärande otydligt vad det grundläggande botemedlet blir när människans tidiga utrotning av de stora djuren under istiden och strax därefter framställs som början på en undergång. Om målet blir att återvända till en natur utan påverkan från människan hamnar man i en position som säger att planeten kan överleva om den enda förstörande arten utrotas. Det är rimligt att människan får någon plats på klotet, men det tycks som att detta leder till diskussioner om avvägningar, att något annat än människans behov ska få ge vika, vilket är för svårt att ge sig in i när den folkrörelsemobiliserande nödlägesretori-ken prioriteras. Detta är ju också en fråga om avgränsning av bokens innehåll. Här finns tendenser att vidga frontbevakningen till att avse artmångfalden och miljöproblem i en vidare bemärkelse, som man faktiskt kan avstå från om man tycker att klimatfrågan är värd en egen bok. Eftersom klimatförändringar uppenbarligen berör så gott som allting som sker på jordklotet, behöver detta tänkas igenom nästa gång en klimatbok ges ut.
Ett återkommande tema är att omställningen måste vara rättvis. Här betonas att de rika länderna har en historisk skuld då de utnyttjat fossila bränslen, avverkat skog, och på andra sätt blivit en ”geologisk kraft” som vi kallar antropocen. De fattiga länderna har inte denna skuld, men drabbas ändå av klimatets förändringar, såsom hetta, torka och översvämningar. Denna bild är riktig bara om man ser till ackumu-lerade utsläpp sedan 1800-talet, men inte om vi ser till vad som skett under 2000-talet. Enligt FN:s Emissions Gap Report 2022minskade utsläppen i USA 2000–2010, och dess utsläpp per invånare än mer. Även utsläppen i EU har minskat, där sedan 1990, likaså räknat per person. Rysslands utsläpp minskade på 1990-talet till följd av att många industrier från Sovjettiden stängdes, och Indonesiens utsläpp uppvisar mycket stora variationer antagligen beroende på skogsbränder. Det är oklart huruvida Kina och Indien räknas som ”fattiga” i Thunbergs klimatbok, men FN-rapporten visar tydligt att det är Kinas utsläpp som vuxit enormt och står nu ensamt för var fjärde utsläppt växthusgasmolekyl.
Är det fråga om ”outsourcing”? John Barrett och Alice Garvey visar att Kinas territoriella utsläpp är större än dess konsumtionsbaserade utsläpp år 2020, medan det för USA och EU var tvärtom (s 258). Så det finns visst fog för att rika länder inte tagit sitt ansvar fullt ut, men detta får inte överdrivas: Samma graf visar att Kinas konsumtionsbaserade utsläpp var lika stort som USAs och EUs sammanlagda. Den kolbaserade tillväxten i Kina drabbar klimatet, det kan man inte komma ifrån.
Någon gång borde man ta fasta på att personer eller hushåll med höga inkomster, släpper ut mest. Reduktion av utsläpp måste då drabba dessa mest – det utjämnar inga inkomster men begränsar hög-inkomsttagarnas konsumtionsval. Kate Raworth, till exempel (s 333), vill att beslutsfattare genom regleringar skatter och incitament tar bort skadliga konsumtionsalternativ såsom privata jetplan, yachter, fossilbilar, korta flygresor och flygbonusar. Koldioxidskatter och pris på utsläppsrätter gör ju precis det. Det gör också reduktionsplikt och slutdatum för nytillverkning av bilar med förbränningsmotorer. Om detta leder till att rika personer köper elbilar som är dyra kan det vara ett sätt att få i gång volymerna och därmed lärkurvorna och sortimentbredden i elbilstillverkningen. Det finns förvisso skäl att bistå fattiga länder och människor ändå, men klimatåtgärderna begränsar klasskillnaderna.
Något som förfular budskapet i Klimatboken är angreppen på biobränslena. Det görs vid upprepade tillfällen, närmare bestämt på tio ställen, där beskrivningen av bioenergi på sidan 229 innehåller de flesta argumenten. Påståendet att utsläpp från trädbränslen inte räknas i den officiella statistiken är falskt. Det är ett påstående som journalisten Alexandra Urisman Otto (tillsammans med Lisa Röstlund) spridit i flera artiklar i Dagens Nyheter under 2021. Hon har bjudits in att skriva ett bidrag till antologin (s 210–213) där just det påståendet presenteras, något som Thunberg upprepar flera gånger. Andra argument mot biobränslen tar jag upp efter det.
Utsläpp från avverkning av skog, även sådant som används som bränsle, finns med i Sveriges klimat-rapportering, som SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet som är ansvarigt för denna del av den officiella redovisningen) beskrivit kortfattat. Biobränslen ingår i Markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (ofta förkortat LULUCF) och dras av från skogens upptag av koldioxid. Det blir alltså ett netto. Eftersom detta netto är ett negativt tal dras beloppet av från Sveriges totala territoriella utsläpp. Skulle förbränning av biobränslen räknas inom rapporteringsområdet energi, skulle det bli dubbel-räkning. Förutom SLU har en forskargrupp vid Lunds Universitet, och forskare från Chalmers och SLU beskrivit hur rapporteringen ser ut respektive påtalat att Urisman Otto har sakligt fel. En fullständig beskrivning av svensk klimatrapportering finns i National Inventory Report Sweden 2022, NIR.
Urisman Otto skriver i sitt bidrag i Klimatboken att hon satt på ett tyst rum på Riksarkivet och gick igenom dokument från Miljömålsbredningen och kom fram till att den verkliga siffran för Sveriges utsläpp var mycket högre än de cirka 50 miljoner ton koldioxidekvivalenter som brukar anföras. ”När man adderar utsläpp från konsumtion och förbränning av biomassa når totalen omkring 150 miljoner ton”! Dessa uppseendeväckande siffror gick ”relativt obemärkt förbi”, skriver hon, efter att ha beslagit experterna med att räkna fel. I Klimatboken listar hon följande siffror för Sveriges utsläpp 2018:
Territoriella utsläpp: +52; Upptag: –38; Import: +47; Biobränslen: +48; Exportutsläpp: +50; Vattenfalls verksamheter utomlands: +12; Internationella transporter: +5; Utsläpp via fonder: ingen statistik; Import av biobränsle: ingen statistik; Förbränning av exporterade fossila bränslen: ingen statistik
Enligt epost från Urisman Otto den 28 mars 2023 byggde dessa siffror på vad som presenterats på Naturvårdsverkets hemsida. Där beskrivs relationerna mellan territoriella, produktionsbaserade och konsumtionsbaserade utsläpp, utan avdrag för upptag (se Figur 1). Det framgår av Naturvårdsverkets hemsida att de territoriella utsläppen låg på 52 Mton, de produktionsbaserade på 55 Mton, och de konsumtionsbaserade på 95 Mton år 2018. Som framgår av texten där ingår i de produktionsbaserade utsläppen vad svenska företag gör utomlands (medan utländskt ägda företag verksamma i Sverige inte är med), och dessutom inkluderas internationell bunkring som antas motsvara internationella transporter. Denna ”residensjustering” skiljer produktionsbaserade utsläpp från territoriella utsläpp. Man kan inte stapla utsläppsposter på varandra hur som helst. De tre utsläppsmåtten är gjorda så att dubbelräkning undviks, både internationellt och nationellt.
Urisman Otto skriver i Klimatboken: ”Exportutsläpp – produktion och konsumtion utomlands utsläpp som endast ’flödar’ genom Sverige”. I mejlet skriver hon att ”exportutsläpp” avser den gröna delen av export till höger i Figur 1, vilket betyder att det är fråga om produktion i Sverige som går på export, och ingenting annat. Hon motiverar tillägget med att hon ”endast vill synliggöra alla utsläpp som är relaterade till den svenska ekonomin och konsumtionen”. Men dubbelräkning är inte ”sanningen” om de svenska utsläppen.
Figur 1. Naturvårdsverkets illustration av tre typer av utsläppsmått (för 2020).
Jag frågade Naturvårdsverket vad de menade med ”Slutlig användning” i figuren ovan och i sitt svar den 31 mars 2023 skriver man:
Trots att slutlig användning står i centrum av bilden bör du inte lägga alltför mycket vikt på den. Den innefattar alla utsläpp som har koppling till Sverige sett ur både konsumtions- produktions/territoriella perspektivet. Om alla länder redovisade på sådant sätt skulle det då orsaka dubbelräkning. Det är mest för att illustrera flödet samt visa att produktionsutsläpp samt import är lika med konsumtionsutsläpp samt export.
Jag skulle vilja tillägga att det är en överlappning även inom Sverige eftersom en del av produktionen inom landet också konsumeras här, och detta ingår i konsumtionsbaserade utsläpp. I sitt svar på denna min invändning svarade Naturvårdsverket den 3 april med en hänvisning till de skilda blå och gröna flödena i figuren, som företrädaren menar eliminerar hopblandning. Men det är inte glasklart. Att statistikföraren har en summa för kontrollräkning är i och för sig förståeligt, men onödigt att visa officiellt. Jag skulle tro att det är denna summa (men avseende 2018) som spökar i Urisman Ottos bidrag i Klimatboken. Den inbjuder till att addera fram överdrifter.
Även andra kategorier verkar vara luftslott. ”Utsläpp via fonder med fossilt kapital” är svårt att förstå. ”Förbränning av exporterade fossila bränslen” är än mer konstigt, tar man det bokstavligt skulle till exempel ett raffinaderi i Sverige först bränna olja och sedan exportera den!? ”Konsumtionsutsläpp från biobränslen – produktion utomlands, konsumtion i Sverige”, borde ingå de konsumtionsbaserade utsläppen som de är definierade av Naturvårdsverket. Jag kan inte se att vi behöver fylla i belopp i de påhittade kategorierna. Kvar står 95–38=57 Mton. Det är betydligt mer än 52–38=14 Mton som ingår i kalkylen för den svenska klimatpolitiken att dra ned till noll, och det hade räckt alldeles utmärkt om Urisman Otto hade stannat vi det. Det som talar för det territoriella måttet är inte bara att det är säkrare och mer detaljerat, utan också att det ingår som en överenskommen del i de internationella förhandlingarna, och att den svenska staten har rådighet över dessa utsläpp – svensk lag gäller.
Den fundamentala svagheten i kritiken av biobränslen är att man aldrig anger vad som ska komma i stället. Man kan inte likställa biobränslen med bränslen från skogen. Sedan 2005 har andelen minskat från 89 till 74 procent 2021. Bioetanol, biodiesel och biogas har tagit större andelar, och för dessa kommer råvarorna huvudsakligen från jordbruket och från utlandet.
Den energi som härrör från den svenska skogen består av två stora klumpar, dels trädbränsle, dels avlutar. Sammanlagt står dessa för 29 procent av svensk energianvändning. Massa- och pappersindustrins användning av returlutar för el och värme är ett exempel på resurseffektivitet. I stället för att släppa ut resterna från kokningen av trämassa i naturen används de som råvara för energi, oftast industrins eget energibehov. Vilket bränsle ska massaindustrin använda i stället, och vad ska den göra med avlutarna?
Tabell 1. Användning av råvara från svensk skog för energiändamål 2017–2021, TWh.
| El- o fjärrvprod | Industriprod | Hushåll | Summor | |
| Trädbränsle | 35 | 13 | 10 | 59 |
| Avlutar | 7 | 39 | 0 | 46 |
| Råtallolja | 0 | 2 | 0 | 2 |
| Summor | 42 | 54 | 10 | 107 |
Källa: Energimyndighetens statistikdatabas (uttag ur ”Energivarubalans 2005–”).
I kraftvärmeverken produceras el för elsystemet parallellt med värme för fjärrvärmen. Elcertifikaten gynnade produktion av biokraft i kraftvärmeproduktionen. Eftersom bränsle kan lagras innebär biokraften ett inslag i elsystemet som inte är väderberoende. Hur ska detta ersättas under det kommande decenniet, om man nu tänker sig att kärnkraften ska vara ersättning?
När skogen uteslutande betraktas som en kolsänka som inte ska avverkas, eller bara avverkas i den utsträckning som det motsvarar behovet av långlivade träprodukter, begränsas möjligheterna att utnyttja trädresurserna för el och värme. Enligt Energimyndighetens statistikdatabas, avdelningen för trädbränslen, och med hjälp av kvalitetsdeklarationen som förklarar vad de olika bränslekategorierna omfattar, kan följande tabell skapas:
Tabell 2. Produktion av och utrikeshandel med tre typer av oförädlade trädbränslen 2017–2021. TWh medelvärde per år.
| Rundvirke | Övrigt | Rester | Summa |
| 14,5 | 9,2 | 34,6 | 58,3 |
| Inhemsk produktion | Import | Export | Summa |
| 56,9 | 1,5 | 0,2 | 58,3 |
Rundvirke = stamvedsflis + träddelsflis + brännved; Övrigt = grot + energiskog + stubbar + parkrester; Rester = bark + spån + torrflis + återvunnet trädbränsle.
Indelningen är av intresse mot bakgrund av att Urisman Otto i DN riktat uppmärksamheten på att skogsbränsle inte bara är avfallsrester från sågverk och massaindustri utan härrör direkt från skogen (alltså primärt skogsbränsle), samt att bränsle från trädets stam importerades. Som tabell 2 visar kommer 25 procent från stammen, medan 59 procent kommer från skogsindustrin. Dessutom finns en tredje kategori som inte passar i någon av dessa bägge. Den inhemska produktionen står för 97 procent av tillförseln. Importen är alltså liten.Avverkning för andra ändamål än för timmer och massaved uppgick till 6,2 miljoner kubikmeter fastvolym under bark (m3fub), vilket var 8 procent av den totala nettoavverkningen (SKA22, virkesbalanser, s 28). Av detta utgjorde brännveden 5,8 miljoner m3fub. Avverkning av träd för energiändamål är alltså begränsad. Huvudsakligen härrör biobränslen från skog från rester av träd som fällts för andra ändamål (92 procent).
För värme och varmvatten i småhus, flerbostadshus och lokaler användes 38 TWh biobränsle (10 TWh direkt, och 28 TWh via fjärrvärmen) i genomsnitt per år för åren 2016–2020, enligt Energimyndigheten. Närmare bestämt så här:
Tabell 3. Energi för värme och varmvatten i byggnader per år för åren 2016–2020. TWh.
| Småhus | Flerbhus | Lokaler | Summor | |
| Biobränsle direkt | 9 | 0 | 1 | 10 |
| Biobränsle i fjärrvärme | 3 | 15 | 10 | 29 |
| Summa bio | 13 | 15 | 11 | 39 |
| Total energi för v och vv | 31 | 26 | 22 | 79 |
Källa: Energiläget i siffror 2022, tabellerna 2.2, 3.4 och 7.2. Biobränsle i fjärrvärme har beräknats med hjälp av andelen biobränslen i tillförd energi för fjärrvärmeproduktion, och har då beräknats till 63 procent, vilket är lite för högt eftersom biobränslen är mer än bränslen med ursprung i svensk skog. Enligt SKA22, Skogliga konsekvensanalyser, virkesbalanser, sidorna 27–28 och 35–37, sattes 24,3 (46%) TWh in i el- och värmeproduktion. Skillnaden mot talet 29 i Tabell 3 beror antagligen på att Energimyndigheten räknar in också biogent avfall som inte kommer från skogen i biobränslena.
Summan för total energianvändning på 79 TWh avser energi för värme och varmvatten, inklusive elvärme men inte annan elanvändning. Det betyder, till exempel, att värme och varmvatten som används i Dagens Nyheters hus i Stockholm ingår i denna summa vare sig huset värms med fjärrvärme eller elvärme, medan elen till datorerna inte räknas in.
De 39 TWh som framställs genom förbränning av biogent material utgjorde 49 procent av all energianvändning för värme och varmvatten i denna sektor, och 10 procent av all energianvändning totalt. Det blir en omfattande förlust för de boende och de som utnyttjar lokaler som måste ersättas på ett sätt som undviker återgång till fossila bränslen.
Figur 2. Svebios kartläggning av bioenergin 2015.
Figur 2 ger en bild av flödena 2015, publicerad av Irena och gjord av Svenska bioenergiföreningen. Om ingen primär skog ska få användas skulle de orangea flödena stängas av. Det skulle drabba brännveden, och därmed en stor del av småhusägarna. Det skulle drabba grot och flis som bränns i kraft- och fjärrvärmeverken. Massaindustrins utnyttjande av rester, svartlut, bark och tallolja, skulle försvinna, liksom sågverkens utnyttjande av flis och sågspån. När det hävdas att skogens kolbindning skulle öka om den fick stå helt och hållet eller i radikalt ökad grad, och inte säger något om hur de skogliga energiråvarorna ska ersättas, sätter man värdet på dessa förluster till noll.
I samband med diskussionerna om EUs nya klimatpolitik föreslog kommissionen att grenar och toppar inte skulle få användas, men Ministerrådet gick emot. Det betyder att grot får användas, men vad som händer med veden är oklart. Som Magnus Nilsson påpekat finns ett nytt krav på ökad kolinlagring motsvarande 3,955 miljoner ton koldioxid mer än genomsnittet för 2016–2018. Nu råkar det vara så att det svenska upptaget var ovanligt lågt 2017 och 2018 (och 2019), vilket gör att betinget blir lättare.
Tabell 3. Upptag av växthusgaser enligt Naturvårdsverket. Mton CO2-ekvivalenter
| År | Upptag | År | Upptag |
| 2016 | 45,22 | 2019 | 38,26 |
| 2017 | 38,79 | 2020 | 41,29 |
| 2018 | 35,45 | 2021 | 41,71 |
Genomsnittet 2016–2018 på 39,82 plus betinget på 3,955 ger ett önskat upptag på 43,775. Det är lägre än vad det var 2016. Dessutom räknar Skogsstyrelsen i sina skogliga konsekvensanalyser med att den uppvärmning som följer på ökade mängder växthusgasmolekyler i atmosfären kommer att öka den svenska skogens tillväxt (se SKA22, syntesrapport, s 9).
Uppvärmningen har också effekter på de scenarier för hur mycket grot som kommer att kunna utnyttjas. Det gäller även för de scenarier där biologisk mångfald prioriteras. SKA arbetade med flera scenarier, bland andra ”Dagens potential” som är en fortsättning på det skogsbruk som fördes 2016–2020, och ”Fokus mångfald” där mer skogsmark avsätts för naturvårdsändamål, där virkesproduktionen till 30 procent sker med hyggesfria metoder, där kalhyggesbruket bedrivs med längre omloppstider och med större inriktning på lövskog, samt att skogsbruket tar större hänsyn till rennäringen. Medan den faktiska användningen av grot 2016–2020 låg på 8,7 TWh, beräknas den öka i alla scenarier. I ”Dagens potential” hamnar den på 40,2 och ”Fokus mångfald” på 28,5 TWh (SKA22, virkesbalanser, s 14–15, 61).
Men kan man som Emma Wiesner, Europaparlamentariker från Centerpartiet, säga att fjärrvärmens förnybara bränsleförsörjning är räddad? Kanske inte ändå: Nedgången i upptag 2016–2019 berodde på torka enligt en analys från SLU. Sådana värmeböljor kan komma igen och i dess följd ökar också risken för granbarkborreangrepp och skogsbränder. Och då ska man komma ihåg att granarna ger mer grot än tallarna. I vilket fall som helst medför strypning av grottillflödet att en stor del det svenska värmesystemet antingen får gå tillbaka till kol och olja, eller slösa med högvärdig elektricitet för lågvärdiga ändamål. Dessutom de 10 TWh brännved som används främst i småhus och fritidshus.
Inte nog med att förnybar och planerbar värmeförsörjning hotas, det radikala skogsskyddet tar bort möjligheten för övergångslösningar. Klimatpolitiska rådet har i sin senaste rapport påpekat att sänkningen av reduktionsplikten förväntas ”från och med 2024 bidra till kraftigt ökade utsläpp” (s 50), och därmed minskar chansen att uppnå de klimatpolitiska målen än mer. Transporterna står för en stor del av svenska utsläpp hur man än mäter, och det är personbilarna som står för helt överväldigande delen av dessa. Siktet är inställt på elektrifiering, men utbytet av personbilsparken tar tid, och motverkas av att elbilar är dyra, i synnerhet efter det att klimatbonusen tagits bort.
Det är visserligen helt riktigt att växtbaserade drivmedel inte kan vara en hållbar lösning så länge personbilstrafiken håller sig på nuvarande nivå, men höginblandning av flytande drivmedel med råvara från inhemsk skog eller åker kan vara en övergångslösning om det kombineras med ett slutdatum för nyförsäljning bilar med förbränningsmotorer. Det är faktiskt svårt att tänka sig en klimatstrategi för transportsektorn som inte innehåller en växtbaserad övergångslösning, med mindre än att klimatmålen skjuts på framtiden. Problemet här är att växtbaserade flytande drivmedel i stor utsträckning importeras (Fame 95%, HVO 95%, etanol 85%). Poängen med inhemska råvaror är att här kan svensk lag och andra klimatpolitiska åtgärder råda, alltså man skjuter inte över hållbarhetsproblemen på fattigare länder. Därför är kemikalisk omvandling av svensk skogsråvara en del av lösningen, inte bara en del av problemet.
Det är sant att kolinlagringen skulle öka under kommande decennier om man drog ned eller upphörde med avverkning. Det är också sant att kalhyggen fördärvar den biologiska mångfalden och undergräver de basala livsbetingelserna. Om bara detta nämns blir det som en samhällsekonomisk kalkyl med bara minusposter eller en avvägning med bara en vågskål. Även neddragning av avverkningen ger upphov till förluster som måste få plats i diskussionen om vi tänker oss att åtgärder ska baseras på upplysning. Det är fullt möjligt för en journalist att ta fasta på målkonflikterna, att den ena åtgärden innebär en baksmälla på annat område. Oavsett om det väger jämnt eller inte behöver förlusterna också beskrivas och värderas. I stället får vi ”gräv”-journalistik med sikte på det stora Avslöjandet. För sådant delar journalister ut priser till varandra, som jag påpekat i recensionen av Lisa Röstlunds bok Skogslandet. Urisman Otto tilldelades Aftonbladets klimatjournalistpris 2021, där Johan Rockström satt i juryn! Förhoppningsvis, kan fokus på besvärliga målkonflikter få ett erkännande i dessa prisutdelningar i framtiden.
Sammanfattningsvis vill Alexandra Urisman Otto leda i bevis falsk klimatrapportering från svensk sida i likhet med den underrapportering som Washington Post avslöjade 2021. Där var det Malaysia och andra utvecklingsländer som stod för underrapporteringen, inte de rika länderna med undantag för Australien. Men jag har visat att Urisman Otto misslyckades med sin bevisföring vad gäller Sverige. I stället för ”sanningen” om svenska utsläpp har vi exempel på hur dubbelräkningar kan se ut. Jag har också visat att ökade krav på inlagring av kol i träd och mark har en baksida i förlust av förnybara bränslen för produktion av värme och varmvatten till bostäder och andra byggnader, för icke-intermittent elproduktion, och för el och processvärme i industrin, något som aldrig kommer fram i Dagens Nyheters bevakning. Användningen av fasta biobränslen från skog är begränsad, motsvarande 8 procent av avverkningarna, och består till största delen av brännved till småhusen. Importen av trädbränsle är liten. Begränsningen av uttag ur skogen omöjliggör den övergångslösning som skogsbaserade flytande drivmedel erbjuder, och som är nödvändiga för att klara målsättningarna.
Greta Thunberg upprepar flera gånger att klimatrapporteringen är falsk, att utsläppen har varit mycket större än de belopp som brukar visas. Om det är så måste man fråga sig hur det står till med koldioxidbudgeten, har vi inte överskridit den då, är loppet redan kört? Vad gör vi då, ska synen på borttagningsteknikerna och den ingenjörskonst för jordgloben vi kallar ”geo-engineering” revideras?
Thunberg hävdar också att användning av biobränslen ger mer koldioxidutsläpp per enhet energi på grund av det låga energiinnehållet. Det är sant att värmevärdena ofta är mycket låga, till exempel ligger bark och salixflis på 0,60–0,70 MWh per kubikmeter, medan eldningsoljorna ligger på 9,95–11,25. Men det är inte alltid relationerna ser ut så, till exempel har HVO ett värmevärde på 9,44 som inte är mycket sämre än dieselns 9,80. De vegetabiliska oljornas 10,55 MWh per ton överstiger koksens 7,79 och stenkolets 7,56, för att inte tala om torvens 2,56. Men i det stora hela är det riktigt att växtbaserade bränslen har sämre värden. Ingen förespråkar, vad jag vet, därför en återgång till fossila bränslen, så vad är argumentet värt egentligen?
De fossila bränslenas attraktivitet beror dock inte bara på ett högre energiinnehåll per volym eller vikt, det är också fråga om hur marken ska räcka till. Historiskt har framväxten av det industrialiserade samhället inneburit att energi från skog ersattes av först kol och sedan olja. Genom att gräva upp energiråvaran undkom man konflikten mellan behovet av åker för mat för en växande befolkning och behovet av ved och träkol för växande städer och industri. Nu ska denna resa gå i retur utan att vi hamnar i det förindustriella samhällets fattigdom, men då uppstår målkonflikter eftersom de rika samhällena anpassat sig till ytsnål utvinning av energiråvara. Dessutom ska de fattigare länderna få tillåtelse att utveckla sig, och först därefter ta på sig åtaganden.
Ett annat argument som förs fram för att låta skogen stå är att vi inte har tid att vänta. En tall eller gran tar 80–120 år på sig att växa i Sverige och vissa lövträd kan bli mycket gamla. Å andra sidan måste de globala utsläppen sluta öka 2030 och därefter vända mot noll före mitten av seklet, om inte tidigare. Mot det kan man invända att tillväxt och avverkning sker hela tiden parallellt. Om vi ser till vad som händer i hela skogslandskapet blir det avgörande om avverkningen håller sig på en nivå som inte förhindrar tillväxt. Till skillnad från de fossila tillgångarna som har så långa omloppstider att de ur mänsklig synpunkt måste betraktas som ändliga, och den flödande energin i solkraft och vindkraft som är genuint förnybar, bildar skogen ett förråd som kontinuerligt fylls på med biomassa. Själva nyckeln till hur mänskligheten ska kunna leva hållbart är att kunna balansera uttaget med tillväxten, och att klara av det när vi slutat lura oss själva med att bygga civilisation på ändliga resurser. På lång sikt har den svenska skogens tillväxt klarat av den höga nivån på avverkningarna sedan 1920-talet.
Figur 3. Tillväxt, avverkning och naturlig avgång 1956–2019 enligt Riksskogstaxeringen.
Figuren, tagen från Skogsdata 2022, visar på en ohållbar tendens 1956–1972. Lärdomar av hur den situationen avhjälptes kan nog inte avgöra striden om skogsbruket idag eftersom kalhyggena gjordes större, medan miljökritiken samtidigt blev allt starkare till en början mot lövslybekämpningen. Flera statliga utredningar tillsattes och produktionsbegränsningar infördes. Skogsindustrin tog självmant på sig att begränsa produktionen för att slippa statliga regler (Bladh, 2020, s 229). Det är mycket oroväckande att tillväxten sjunkit under senare tid på ett sätt den inte gjort tidigare och att avverkningarna uppenbarligen spelar roll för detta, även om bränder, stormar och insektsangrepp höjt nivån på den naturliga avgången. Även nu kan vi se två helt olika förslag i debatten: De som pekar på att avverkningarna måste minska, och de som pekar på ett varmare klimat som stimulerar tillväxten.
Avslutningsvis vill jag uppmärksamma två märkliga saker med Klimatboken. Den ena är att energieffektivisering, eller resurseffektivisering mer generellt, inte nämns med ett ord. Ensamt kan effektiviseringar inte lösa problemet med klimatet, men de lindrar målkonflikterna. Den andra saken är att boken ges ut på papper. Det kan försvaras med att träfiber kan återvinnas 25 gånger enligt ny forskning. Återvinningen är ganska hög och det kan tas som ett exempel på ett steg mot en cirkulär ekonomi. Men i Klimatboken får vi bara läsa om ”återvinningsmyten” och gröntvättning av klimatskadliga verksamheter.
Ett tack till Johan Hansson!
https://www.dn.se/kultur/johan-hansson-atta-skal-till-att-karnkraft-ar-daraktigt/
Rikard Hjorth Wallenius hare skrivit en bok om tillväxt och kapitalism i en värld som är begränsad och där klimatet är det överskuggande problemet. Problemformuleringen kommer i första kapitlet: Utsläppen måste minska radikalt; Ekonomisk tillväxt leder till ökade utsläpp; Kapitalism är otänkbar utan tillväxt; Kapitalismen kommer inte att falla inom överskådlig framtid. RHW hamnar till slut i slutsatsen att varken grön tillväxt (såsom satsningar på icke-fossila energislag) eller nedväxt (bromsad eller sänkt BNP) är lämpliga: Den förra därför att den inte tar kampen mot starka ekonomiska intressen, den senare för att den leder till orealistisk tillbakagång i ekonomisk aktivitet och levnadsstandard. Författaren har pekat ut den gröna given som den gyllene medelvägen, ett beprövat retoriskt trick.
Boken spretar en hel del, den kan snarast karakteriseras som en grundkurs i humanekologi. Det blir en genomgång av olika teorier och olika författares idéer, som en räcka introduktioner till relevanta synpunkter på tillväxt och kapitalism. Av den anledningen kan boken rekommenderas, då den tillsammans med ett fylligt register kan användas som en slags uppslagsbok för aktuella ämnen inom tillväxtstudier. Men i centrum står ändå Jason Hickel och nedväxt. RHW ger inga egna data alls: Graferna i kapitlet om klimatet baseras på uppgifter från Our World in Data och IPCC, ofta direkt kopierade från sådana rapporter. Tyvärr är dessa kopierade diagram och tabeller för små för att kunna läsas ordentligt.
Andra brister är dock allvarligare. Det är förvånande att den cirkulära ekonomin inte finns med och att energieffektivisering får så liten vikt. Det är också märkligt att Rockströms artiklar om planetens gränser inte tas upp, och dessutom skildras Hickels bok Less is More ensidigt. RHW vill tvåla dit Hickel kring en absurd sänkning av BNP och då passar väl inte att Hickel faktiskt förespråkar tillväxt i fattigare länder och för vissa verksamheter i den rika världen. Warlenius bok är uppenbarligen skriven under 2022 och det måste ha varit möjligt för honom att hinna med Rockströms idéer om planetens gränser och till och med uppföljningen av 1970-talets berömda idéer om tillväxtens gränser i Earth for All. Det verkar som att RHW vill reducera framtidens ödesfrågor till en isolerad klimatfråga. Och när den gröna given ska skisseras genom avgränsningar mot andra lösningar blir det oavgjort mellan rekyl och reella effektiviseringar (trots att Storbritanniens energianvändning faktiskt minskat i absoluta tal sedan 2005), och idéer om återbruk och återvinning finns inte ens med. Det kan vara så att ”lösningen” återfinns på sidan 173 där författaren deklarerar: ”Jag tillhör dem som tycker att det är okej att använda kärnkraft, vilket kan underlätta ekvationen eftersom det minskar väderberoendet”!
Denna syn på kärnkraften har sin grund i författarens uppfattning om den ”okända” energiomställningen 1970–1990. Huvudsakligen genomfördes den genom energieffektiviseringar eftersom BNP fortsatte stiga utan att energianvändningen ökade. Biobränslena spelade lika stor roll som kärnkraften, men det är den senare som får plats i RHW:s framställning. Kärnkraft har alltid förknippats med ökad ämnesomsättning och begränsningen i exploaterbara uranförekomster kan inte göra den hållbar. Kärnkraften kan inte användas för att balansera elsystemet. Det är sant att bränslebaserade kraftslag ger underlag för stabilitet, och att lagra energi efter det att el genererats blir ett nytt inslag i ett förnybart elsystem. Det finns lösningar på det, men RHW vill inte gå in på det.
Det avslutande kapitlet är förvånande. Man förväntar sig skissen på ett omställningsprogram i form av en internationell grön giv, kanske med EU och USA i samarbete. Istället får vi, återigen, en grundkursgenomgång av litteratur kring populism och realism. Det är som om RHW vill ge läsaren redskap att bilda sin egen uppfattning, men då går vi ju miste om hur hindren ska överkommas. Hur ser hållbarhet ut egentligen?
Den 23 januari 2023 lyfte Margareta Barabash upp Jan Blomgrens syn på kärnkraften till ledarsidan Östgöta Correspondenten. Blomgren talade i intervjun om behovet av stabilitet i elsystemet, och då speciellt den svängmassa som härrör från stora kraftverk. Den stora bristen med detta fokus är att även elanvändningen varierar över tid: När 5 miljoner hushåll och tusentals industrier sätter i gång elkonsumerande apparater och maskiner en måndagmorgon måste elproduktionen svara på det. Jämn produktion räcker inte.
Elsystemet är utrustat med ett balansansvar där Svenska kraftnät har ett överordnat ansvar. Denna balansorganisation för hela riket började med ”samkörning” mellan de olika kraftbolagen på 1920-talet. Det var först 1972 som det första kärnkraftverket fasades in på elnätet. Det som är nytt med sol- och vindkraft är att elen måste omvandlas efter produktion i en energiform som kan lagras. Tidigare hade kol, olja och kärnbränsle kunnat lagras i förväg, liksom vattnets potentiella energi i stora dammar. Nu handlar det om batterier, vätgas och värmeproduktion, förutom handel och vattenkraft. Lisa Göransson på Chalmers har visat detta på Youtube: ”Smart förnybart”.
Något som inte finns med i intervjun är SMR, ”Små Modulära Reaktorer”. Det är ju annars det recept som ofta förs fram som lösningen framför andra. Blomgren föredrar stora kraftverk, tydligen: ”Du kan inte ersätta en stor med tusen små”, som han sa i SVT den 31 augusti 2022.
Jan Blomgren från hemsidan för sitt företag INBEx.
Inget sägs om att ny kärnkraft är dyr, bland annat till följd av kravet på oberoende härdkylning i Fukushimaolyckans fotspår. De prognoser som talar om fördubbling av elbehovet bygger på låga elpriser.
Det sägs heller inget om att det var neddragningen av den franska kärnkraften som ligger till grund för de höga elpriserna i vinter, eller att den globala uppvärmningen gör att kylvattnet blir för varmt. Inte ett ord om att kärnbränsle måste importeras, eller att ökad mängd använt kärnbränsle kräver revidering av de nuvarande planerna på slutförvaring.
Det är inte sant att kärnkraftsmotståndet började 2014. På politisk nivå inleddes det samma år som det första kärnkraftverket togs i drift. Centerpartiets ställningstagande fick den nya borgerliga regeringen 1976 att upplösas två gånger. I folkomröstningen 1980 hade folket att välja mellan tre alternativ som alla skrev ”avveckling” på sina röstsedlar. Utvecklingen av biokraft, vindkraft och solkraft kom till stånd genom elcertifikaten, men har nu blivit konkurrenskraftiga på egna villkor. Före avregleringen bildade de stora kraftbolagen en klubb som tog ansvar för att både nät och kraft byggdes ut, men efter skulle detta samordnas enbart via priserna. Den överbyggnad av gemensamt ansvar som svenska kraftbolag byggde upp har inte fått sin motsvarighet på ett internationellt plan.
Det är okänt att energianvändningen stannade av helt plötsligt kring 1970 efter att ha stigit snabbt sedan 1947. Även elanvändningen stannade av efter det att kärnkraften byggts ut 1986. Många kärnkraftsvänner vill gärna tro att kärnkraften ersatte oljeberoendet, men huvudsakligen ersattes inte oljan alls, det hade byggts upp ett stort slöseri.
Det kanske är naturligt att tänka på annan energiutvinning när ett energislag ska tas bort, men till stor del var det såna saker som att isolera hus, att stänga av fläktar på nätterna. Men också att framställa el och värme i samma anläggning vilket gav ett högt utnyttjande av energin i energivaran. Eller att utnyttja bark och avlut från redan fällda träd som bränsle i massaindustrin.
Tvärtemot vad kärnkraftsvännerna tror ville kärnkraftsägarna öka energianvändningen enormt, och dessutom för lågtemperaturvärme i bostäder! Det är ett slöseri att först skapa hög temperatur och sen kyla bort en stor del värmen för att använda för 20-gradig värme inomhus. Trots att antalet reaktorer reducerades från 24 till 12 blev det ändå för mycket el som fjärrvärmeanläggningarna kunde rädda genom elpannor.
Mats Bladh 