Ylva Hasselberg och ekonomisk historia

Ylva Hasselberg (2007), Industrisamhällets förkunnare. Eli Heckscher, Arthur Montgomery, Bertil Boëthius och svensk ekonomisk historia 1920–1950 (Gidlunds).

Detta är en fantastiskt bra bok: noggrann, reflexiv och välskriven. Den är väl mest intressant för ekonom-historiker, eftersom den handlar om ämnet ekonomisk historias uppkomst som akademisk disciplin i Sverige. Först kring Eli Filip Heckschers initiativ för att etablera ämnet, sedan om Arthur Montgomery och Bertil Boëthius, under perioden 1920–1950.

Det finns en hel del att lära från boken, bl.a. om den milde Montgomery som drabbas av Lappo-rörelsen och nazismen i Finland (men förvånansvärt lite om Heckscher som jude drabbades av nazistiska eller rasistiska påhopp på 1930- och 1940-tal), och om den konservative Boëthius historiesyn. Så min uppmaning blir: läs den! När detta är sagt vill jag komma med några kritiska synpunkter.

Var Eli Heckscher neoklassiker?

Något som upprepas flera gånger är att Heckscher stödde den neoklassiska teorin. Samtidigt framhåller författaren att Heckscher drog en gräns mot den verklighetsfrämmande nationalekonomin: Medan historikerna var alldeles för empiriska, lade nationalekonomerna för stor vikt vid abstrakt teori, menar Hasselberg att Heckscher ansåg. Och hon gör stor poäng av att Heckscher var en lärjunge till Harald Hjärne, med en syntetisk historiesyn. Heckscher ville använda ekonomisk historia i den aktuella politiska debatten. Men kan man då kalla Eli Heckscher för ”neoklassiker”? Är inte det deduktiva med ett ekonomisk-politiskt syfte, något oundgängligt för den neoklassiska skolbildningen? Visserligen var ”Stockholmsskolan” på frammarsch med Myrdal och Ohlin i täten, vilket Heckscher var kritisk emot (som Hasselberg övertygande visar), men den bristande historiska förankringen borde drabba även neoklassiker. Detta reds aldrig ut i boken, utan författaren konstaterar helt sonika, utan någon modifikation, att Heckscher var neoklassiker eftersom han satte prisbildningen i centrum (vilket i och för sig är riktigt). I samband med det kunde man också önska sig att Hasselberg gått in något på det faktum att en institutionalist som Gunnar Myrdal motsatte sig den ekonomiska historien och istället drog sig mot sociologiska synpunkter. Det vanliga är ju annars att institutionalister blir mer historiska och empiriska. Här ligger nära till hands att dra slutsatsen att Myrdal distanserade sig från ekonomisk historia just därför att Heckscher försvarade den liberala ekonomin.

Att förespråka samtidsrelevans men ändå förlora den

Heckschers vetenskapssyn sa att vetenskapsmannen skulle vara autonom från politiken. Enligt Heckscher skulle vetenskapsmannen beskriva den historiska utvecklingen så att det liberala 1800-talet framstod som en guldålder och planhushållning som ett hot. Hasselberg visar att Heckscher ansåg att vetenskapsmannen inte fick gå in i det politiska systemet, ty då kunde den vetenskapliga redligheten skadas: De politiska ställningstagandena fick inte påverka de vetenskapliga (se sidan 327). Men den samtidsrelevans som han sökte gick därmed förlorad. Nationalekonomerna efterfrågades i statliga utredningar, och för dem öppnades ett antal karriärvägar, just för att de framstod som experter på ekonomi. Har vi här inte ett avgörande vägval? Ekonomisk historia blev inte samtidsrelevant! Ett vägval som stärktes av att Heckscher blev tvungen att söka stöd hos Boëthius som inte alls företrädde en sådan ambition. Överhuvudtaget hade framställningen tjänat på att tas upp i termer av vägval, och att dessa vägval var mer beroende av enskilda personer, och de positioner dessa intog i den tidens debatt, än vad vägvalen är idag då så många fler personer och institutioner är inblandade.

Är det nätverksanalysen eller ekonomisk historia som är syftet?

Det finns också en tvehågsenhet i syftet. Vad vill Ylva Hasselberg uppnå med boken (och förhoppningsvis del 2 som aviseras)? På sidan 329 får vi läsa hennes inriktning på ”nätverksrelationer”, och att källmaterialet för detta, de privata breven, ger mycket information om just relationerna, något som också är grund för forskarens och läsarens ”självanalys”! Så nätverksrelationerna är poängen. Eller är det ämnets uppkomst (och utveckling) som är poängen? Det är ju, trots allt ämnet som håller samman boken, vilka personer som väljs ut, och så.

Varför hänvisningen till STS?

Efter delen om Heckscher inleder Hasselberg den andra delen med en slags deklaration, på sidan 165, där hon säger sig vara inspirerad av Science and technology studies. Men förutom gränsobjektsbegreppet i den avslutande tredje delen av boken, förekommer inte STS i analysen. De analyser som görs är bra, och kunde mycket väl ha gjorts utan denna deklaration. Jag kan inte dela denna vurm för STS, och institutionaliseringen av ett ämne är ett exempel på svagheten med den. Helt riktigt, och mycket skickligt, tar Hasselberg upp tillsättandet av tjänster, inrättandet av institut och etablerandet av projektet Arbetarklassens historia som viktiga delar i ämnets etablering. Det råkar ju vara så att inom akademin träffar vi på ett ord, ”institution”, som sammanfaller med det teoretiska begreppet institution. Genom professurer o.s.v. görs ett ämne beständigt, får stadga, närvaro, förespråkare, respekt. Inom socialkonstruktivismen bortses just från det etablerade, ja, man vill till och med komma bort från det. Exempelvis pratar Barbara Czarniawska om ”organisering” istället för ”organisation”. Jag har till och med hört argumentet att man bör undvika substantiv till förmån för verb, just för att få fram skapandet som det centrala i analysen. Det är extremt och en överdrift förstås, men fångar just ensidigheten i det konstruktivistiska tänkandet, betoningen av ”görandet”, att ”göra kön” exempelvis, det blir alltid en fråga om skapelseakter, men det blir aldrig något skapat, något resultat. Ur institutionalistisk synvinkel är institutioner inte bara skapade utan också något som består även då personerna som innehar positionerna byts ut. Institution är en slags byggnad, en ”konstruktion” om man så vill, som tillkommit för att fixera, i akademiska institutioners fall att forma kommande generationer av innehavare av positioner i ämnet.

Institutionalisering av icke-samtidsrelevans

När ett ämne inte finns från början måste det skapas (men även då görs det inte utan resurser och förhistoria). När sedan ämnet institutionaliseras i form av tjänster, kurser, kanonisk litteratur och liknande sker en omkastning: Lärjungarna skapar inte, de reproducerar ämnet genom att formas av lärare och kursmaterial. Och denna kunskap är identitetsskapande, men identiteten blir inte så stark i empiriska ämnen som i teoretiska. Mina erfarenheter från tvärvetenskapliga miljöer säger mig att det finns två teorigenererande discipliner, sociologi och nationalekonomi, som genom sina teorier snabbt kan ge en inblick i hur saker och ting fungerar. De blir då teoriexporterande, medan historiska ämnen är teoriimporterande. Man kan lätt avläsa detta inom ekonomisk historia där nationalekonomisk och sociologisk teori används i analyserna, medan egna teorier är få och svagt utvecklade. Teorierna har sin styrka i att de är effektiva, kan läras ut och, kanske framförallt, användas i utredningar som underlag för politiska beslut (hos myndigheter, i SOU, mm.). Och jag kan inte se att Hasselberg abstraherar och fixerar det hon fått fram i ny nätverksteori. I så fall borde liknelsen med feodalismen ha utvecklats, till exempel. Om inte Hasselberg och andra ekonom-historiker gör så, kommer ämnet att förbli ett bildningsämne utan relevans för samhällsdebatten, en hobby som kan ge forskaren mycket (i form av självanalys och annat) men inte omgivningen.

Tågrånet?

Mikael Nybergs bok Det stora tågrånet (Karneval förlag, 2012) har en del i övrigt att önska från en vetenskaplig läsning. Men han pekar ändå på en viktig sak, nämligen den samordningsförlust man gör när tågtrafik separeras från tågbanor, och när verksamheter i de båda splittras på flera uppdragstagare. Kostnadsjakten gör att kompetent järnvägspersonal avskedas till förmån för okvalificerad personal. Korta kontrakt underminerar intresset av investeringar hos uppdragstagaren. Uppdelningen i trafik och banor (men också i husförvaltare, godstransport, städning) gör att ingen tar ansvar för helheten, samordningen och de långsiktiga investeringarna. För att ta ett personligt exempel: Om SJ förlorar rätten att trafikera en sträcka som jag pendlar på, måste jag skaffa en annan typ av årskort som är flera tusen kronor dyrare än mitt nuvarande.

Om vi nu letar i nationalekonomins handböcker finner vi inget om samordning. Vi finner bara vinster av handel och vinster av konkurrens. Det närmaste vi kommer är skalekonomi och stordriftsfördelar. Eller så betraktas problemet som en grund för regleringar. Det jag saknar i ekonomisk teori är en plats för det statliga företaget som marknadsformerare, ett offentligt ägt men samtidigt operativt företag med ett samhällsansvar att utveckla till exempel järnväg och tågtrafik (eller omställningen av energisystemet). Vi har haft sådana tidigare, nämligen affärsverken, där SJ och Vattenfall är tydliga fall. Låt oss komma ihåg att det fanns privata företag vid sidan av dessa statliga jättar. Ändå skulle det ”avregleras” (och i argumenten för ”avreglering” spelar alltid ”den perfekta marknaden” en roll för det legitima i att jämföra en komplex verklighet med en uppdiktad utopi).

Är det inte dags att uppvärdera den historiska erfarenheten? Men utan att direkt återgå till den gamla ordningen. Det statliga företaget uppfostrar branschen genom ”benchmarking”, alltså sätter normen för hur verksamhet ska bedrivas på området, och tar självt ansvar för den nödvändiga samordningen och framtidsinriktningen. Tågtrafik är miljövänligt jämfört med andra färdsätt, och kan behöva gynnas därför, vilket skulle ge ”det gröna folkhemmets SJ” ett annat uppdrag än de ständiga nedläggningarnas SJ cirka 1938–1990. Orsaken till att vi har stora resurser i vattenkraft och kärnkraft var att Vattenfall genom sin dominerande ställning och indirekta tillgång till skattemedel kunde säkerställa en framtid för dessa mycket dyra och därför privatekonomiskt osäkra investeringar. Det blir ordentligt gjort med en stor aktör med ett demokratiskt uppdrag. Men det innebar också att det kunde bli ordentligt fel: kärnkraften kunde vi ha varit utan. Men politiken hade kunnat reparera sitt misstag genom att ge Vattenfall i uppdrag att leda det svenska energisystemets omställning genom utfasning av kärnkraft och övergång till outnyttjade förnybara energikällor och energieffektivisering.

Som det nu är hotas framtiden att styras av den kortsiktighet som nödvändigtvis präglar den som vinner ett kontrakt på några få år inom tågtrafiken, och den brist på ansvar för omställningen som elavregleringen åstadkommit. De många små stegen präglas av bristen på samordning mellan olika uppdrag, och framtiden låses i de investeringar som görs på grundval av fragmentisering och kortsiktighet.

Hur ska finanskriser undvikas?

Randall Wray, som skrivit mycket om finanskrisen, anger vad som bör göras för att förhindra att den alltmer finanstyngda ekonomin (se diagram över utvecklingen i USA nedan) slår till ännu en gång. Det gör han i en artikel i den elektroniska tidskriften Real-World Economics Review nr 58 (som kan hämtas hem mot en frivillig avgift):

1. Finansiella företag måste ställas inför ett hårt och tydligt val: antingen rätt att bedriva bankverksamhet eller syssla med spekulativ handel. Investeringsbanker ska inte få spela med egna tillgångar, och banker ska inte få hålla på med värdepapperisering. Banker bör betraktas som offentliga nyttigheter, eller ”allmännyttiga” som det hette på svenska, och som sådana ska de inte få riskera sin egen kapitalbas.

2. Banker ska ha en smalt definierad verksamhet som utesluter fastighetslån och korta lån. Andra finansiella företag för hålla på med sådant, men kan då inte bli föremål för statliga räddningsinsatser.

3. Spekulativa finansföretag bör förses med långsiktiga incitament och långsiktiga mål. Bonusar och andra ersättningar till ledande befattningar ska vara långsiktiga, dvs. grundas på verksamhetens utveckling under flera år, kanske fem år, och med avdrag om det blir fråga om förluster.

4. Staten bör bli ”arbetsgivare i sista hand”, dvs. införa ett skattefinansierat program för att ge anställning åt alla som vill och kan arbeta till minimilön. Beredskapsjobben ska vara utan bortre tidsgräns. Vilka arbetsuppgifter det blir ska utarbetas lokalt efter bedömning huruvida de ger något värde åt kommunen eller regionen, ger mening åt de deltagande, om de kan sättas igång på ett bra sätt, och förbereder deltagarna för ordinarie anställningar.

Fyra faser i spänningen mellan vinnare och förlorare under demokratisk kapitalism

Det är alltid intressant att ta del av förslag på periodiseringar. Olika syften leder till olika sätt att dela in utveckling och förändring. Wolfgang Streeck (New Left Review nr 71, sep/oct 2011) periodiserar Västvärlden sedan slutet av 1960-talet, med fokus på spänningen mellan demokrati och kapitalism: Ska den ojämlikhet som uppstår på marknaden kompenseras via det politiska systemet, ska politikers handlingsfrihet begränsas för att undvika underskott och skulder, osv?

1. Inflation som lösning 1968–1979. Efter den snabba standardhöjningen på 1960-talet fortsatte löntagarnas förväntningar på 1970-talet trots att produktiviteten sjönk markant. När löntagare kunde kräva lönehöjningar mot bakgrund av låg arbetslöshet samtidigt som näringslivet sökte stora vinster uppstod en kostnadsinflation. Förlorarna blev då långivare och andra med finansiella tillgångar.

2. Statsskuld som lösning 1979-1992. Thatcher och Reagan drev en anti-facklig och inflationsbekämpande politik. Avindustrialiseringen av främst Storbritannien knäckte arbetarrörelsen och löntagarnas benägenhet att ta strid för sina krav. Men de arbetslösa måste på något sätt tas om hand i en demokrati. Problemet flyttade till de offentliga budgetarna för att lappa ihop klassmotsättningarna. Offentlig skuldsättning blev den nya bördan.

3. Privat skuld som lösning 1992–2008. Den ekonomiska debatten handlade nu om att den offentliga sektorn trängde ut privata investeringar. Avregleringar genomfördes, inte minst på det finansiella området, som ökade finansvärldens handlingsfrihet. Den privata skuldsättningen ökade, framförallt i USA. Istället för lönehöjningar fick löntagarna låna till konsumtion, och de mer välbetalda löntagarna kunde också göra vinster på stigande fastighetspriser. I det stora hela ersatte individuell skuld allmän skuld.

4. Förstatligande av dåliga lån 2008–? Med den finansiella kraschen har Västvärldens länder måst gripa in för att undvika kaos i det ekonomiska systemet. Med undantag för Lehman Bros har staterna tagit över eller ställt garantier för att bankerna ska klara sig. De vet nu om att de kan bete sig oansvarigt, eftersom Storebror alltid kommer till undsättning. Det verkar inte som om de finansiella intressena kommer att förlora, utan snarare att många löntagare drabbas av skattehöjningar, arbetslöshet eller nedskärningar.

Man kan förstås ifrågasätta de exakta årtalen för dessa perioder med tanke på att förloppet sett annorlunda ut i länder utom USA och Västeuropa. Det är heller inte så mycket nytt faktamässigt, utan det som gör Streecks periodisering intressant är att han sätter vinnare och förlorare i centrum, och förutsätter att under demokratiska former förlorarna inte kan vara hur många som helst eller förlora hur mycket som helst.

Den liberal-kommunistiska utopin

Den neoklassiska nationalekonomin har kritiserats många gånger. Sedan 1870-talet har den ”förfinats” till ett antal kriterier kring ”den perfekta marknaden” där typiskt nog prismekanismen spelar en helt avgörande roll. Trots sina orealistiska antaganden försvaras den ihärdigt. Jag tänker inte upprepa den öronbedövande kritik som riktats mot denna teori (Geoff Hodgson i Economics and Institutions, samlade på en mängd kritiska synpunkter, eller man kan läsa något av Lars Pålsson Syll). Istället vill jag säga tre saker som inte är så vanliga:

1. Den perfekta planekonomin. Josef Stalin blev mäkta imponerad av Oskar Langes fusion av marxistisk och neoklassisk ekonomisk teori, så att den Polen-födde Lange flyttade tillbaka till hemlandet nu omvandlat till ”Folkrepublik”. Walrasiansk teori användes nu som ett teoretiskt medel att förklara hur en ”perfekt” planekonomi skulle fungera. Det man kan konstatera är att den neoklassiska utopin har en stark dragningskraft, inte minst på politiker.

2. Mainstreaming. Huvudströmmen inom nationalekonomin byggs på den neoklassiska grunden, men genom avvikelser, kanske speciellt ”marknadsmisslyckanden”, erkänns att den annars självreglerande marknaden kan behöva korrigeras utifrån. Genom mainstreaming får avvikelser från den perfekta marknaden plats i ”Economics”: Det kan vara tilltagande skalavkastning, det kan vara varor vars värde inte kan fastställas av konsumenten förrän efter köpet, och en hel rad andra omständigheter. Hos vissa blir antalet avvikelser från den perfekta grunden såpass många och så vanligt förekommande att man kan undra varför den där utgångspunkten ska vara kvar. Men min poäng är att icke-neoklassiska teoriinslag införlivas mer eller mindre permanent i ”mainstream economics”. Men ibland åker sådana element ut igen, vilket man kan säga att keynesianismen gjorde på 1970- och 1980-talet. Det berodde på att Keynes teori trivs bäst på annan grundval, och det gäller också Transaktionskostnader och Spårbundenhet.

3. Neoklassisk uppfostran. Homo economicus är inte bara en fiktion, måste man konstatera. Under de senaste decennierna har vi sett ett antal ”avregleringar”. Det är egentligen inte fråga om att ta bort regler, snarare att införa regler så att den politiskt attraktiva utopin om den perfekta marknaden kan införas. Vi får ökad ”valfrihet”, mer konkurrens, mer upphandling. Överhuvudtaget ska inte bara företag utan också förvaltningar, liksom vanliga konsumenter, tänka i termer av ”marknad”, som då inte står för verkliga marknader utan för just den där utopin. Så det är fråga om neoklassisk uppfostran: När vi står inför valet av pensionsfonder, telebolag, tågtrafikbolag mm så har staten och myndigheterna bestämt att en hedonistisk kalkylator ska flytta in i våra själar. Och många är vi som försökt jämföra elbolagens erbjudanden, och ägnat någon timme åt att vara ”rationell”. Homo economicus inom oss växer sig inte så stor ändå – teorin är alldeles för orealistisk för det, men den håller ett hårt grepp om gränserna för det offentliga samtalet.

För ett klimatkontrakt

http://www.globalwarmingart.com/wiki/File:Climate_Change_Attribution_png

Med vissa mellanrum kommer förslag om att införa timvis elmätning. Tanken är att konsumenterna ska få information om sin egen förbrukning, helst direkt via någon visare i hemmet. Ofta är detta kopplat till att differentiera priset så att det blir dyrare när många använder el, och billigare när få gör det. Genom en utjämning skulle elproducenterna kunna höja kapacitetsutnyttjandet, vilket skulle minska behovet av fler kraftverk, eller sänka elsystemets kostnader så att elpriset skulle kunna sänkas generellt.

Om människor och organisationer endast reagerade på priser och hade tid att reagera på alla priser hela tiden, och inte alls tog hänsyn till traditioner och umgänge, skulle en ”prissignal” lösa alla problem snabbt och enkelt. Men sådana är vi inte. Det har funnits bränslemätare i bilen så länge man kan minnas, utan att detta lett till att vi kör snålare eller att vi låter bilen stå. Enbart mätning och ”feedback” räcker inte.

Dessutom är förslaget okänsligt för våra vanor och behov: Ska vi flytta julen, med dess belysningar, pepparkaksbak och annan matlagning, till sommaren bara för att utjämna en ”lastkurva” hos elsäljare och elproducent? Eller dammsuga på natten? I konsekvensens namn borde den som lägger ett förslag om differentierade priser kräva en radikal arbetstidsreform, så att vi får fler nattjobb, och större spridning på semestrarna – och själv föregå med gott exempel!

Den okänslige ekonomen skulle framhärda i att man måste få folk att göra en samhällsekonomiskt korrekt avvägning genom att de får veta de egentliga kostnaderna för elen. Men den ekonom som öppnat sina egna sinnen för hela livet skulle respektera att folk redan gjort en avvägning: Vi firar jul på det sätt och under den tid då vi brukar fira jul. Det kan tyckas konstigt att definiera julen som ”en kollektiv nyttighet”, men traditioner är det: En viktig poäng med julen skulle gå förlorad om var och en firade den individuellt när som helst på året.

Jag skulle hellre vilja se ett slags samhällskontrakt, en kombination av blocköverskridande överenskommelse mellan statsbärande partier, plus ett löfte till folket om långsamt men märkbart stigande energipriser (inte bara elpriser) som kan neutraliseras genom effektiviseringar. Många effektiviseringar är inte bara enkla utan också utgiftsbesparande, lampor med låga wattal, snåla duschmunstycken. Ofta handlar det om att inköpspriset och bristande erfarenheter avskräcker från att tilläggsisolera, skaffa värmepump, byta till bränslesnålare bil (till exempel en lättare bil). På sikt blir allt fler åtgärder lönsamma i takt med att energipriserna stiger eftersom energisnålare prylar är billigare i drift.

Man måste alltså skilja på inköpspris och driftkostnad, men också, när det gäller bränslet, fjärrvärmen eller elen, skilja på energipris (alla delar) och energikostnad. Priset avser kronor per enhet, per kilowattimme till exempel, medan kostnaden = P x Q, pris gånger kvantitet. Om man köper en pryl som sänker mängden använd energi kan den totala kostnaden bli densamma även då priset stiger. Det går att säga och det går att förstå, och det skulle gå hem i alla hushåll utom hos klimatskeptikerna.

Klas Eklunds bok om Kina

Populärvetenskap finns av olika grader, från den svårare som ligger nära de akademiska framställningskraven, till den lättare som är skriven för den oinvigde. Detta ska skiljas från grader av kvalitet, vilka inte behöver sammanfalla med svår-till-lätt-skalan. Klas Eklunds bok är definitivt av hög kvalitet (om än inte perfekt), men det är svårare att peka ut den tänkta publiken.

Kinas historia före 1900-talet behandlas strängt taget i endast ett kapitel. Det är lite snålt för världens mest framstående land under tusen år. Men det är förståeligt med tanke på att en ekonom gärna vill ägna sig åt nutida problem och möjligheter, och då får man väl vara tacksam för att det finns någon historia alls. I ärlighetens namn ska väl tilläggas att vi får fler historiska kapitel: ett om Kinas förfall och ett om Maos Kina. Även kapitlet om Dengs reformer kan räknas som historiskt. Ja, egentligen är inte ens de nutidsorienterade kapitlen historiskt okänsliga – vi slipper i stort sett prat om jämvikter och den där tröttsamma betygssättningen som jämför verkligheten med en neoklassisk utopi. Kapitlet om ”affärslivet” är lite annorlunda, det verkar vara taget ur en annan bok som skulle kunna ha titeln, ”vad du bör tänka på när du ska göra affärer i Kina”.

En reflektion man kan göra angående Kinas export (där jag önskade att KE upplyst läsaren om att landets export i procent av BNP stigit till mycket hög nivå för ett så stort land, över 30% i början på 2000-talet, dock inte så stor andel som Sverige haft) varit konkurrensinriktad. Istället för den kompletterande handeln, som innebär att det fattiga landet kompletterar det rika landets produktion, vilket inneburit export av mat- och råvaror (vilket är chansartat och på lång sikt ogynnsamt prismässigt med undantag för olja) har Kina konkurrerat med Västvärldens produktion av industrivaror, och faktiskt lyckats med det. Konkurrensmedlet heter låga lönekostnader, och bygger på i grunden på den stora arbetskraftsreservoaren på landsbygden som håller industriarbetarlönerna nere. Det utsugningsbegrepp Marx använde beträffande England på 1800-talet kan mycket väl tillämpas på Kina – arbetskraftens värde hålls nere av konkurrensen från landsbygdens migranter medan värdet på arbetsresultatet påverkas av Västvärldens konsumenter.

Klas Eklund är kunnig och skriver bra i ett angeläget ämne, så jag kan bara rekommendera boken för läsning. Han täcker många aspekter på det kinesiska samhället, inte bara tillväxt, exportöverskott och miljöproblem, utan också det politiska systemet, och till och med några ord om Konfucius och språket. Något som jag fann intressant var beskrivningarna av utnämningsmakten, alltså hur kommunistpartiet kontrollerar de ledande befattningarna i företag, myndigheter och organisationer. Lika intressant är det att läsa om att det finns många snuskigt rika, miljardärer, i detta kommunistiska land. Och privata företag.

Här kunde man önska sig att KE hade utvecklat resonemangen lite. Om jag tolkar honom rätt så har vi inte en borgerlig klass på gång i Kina: Än så länge går karriären via partiet och dess utnämningsmakt, eller annorlunda uttryckt: man blir miljardär genom de karriärkanaler partiet tillåter. Men jag kan inte komma ifrån att pengar räknade i miljarder är mycket pengar, tillräckligt att köpa företag för, och om förmögenheten går i arv ger upphov till den reproduktion som är ett viktigt tecken på att vi har att göra med en klass.

Här är Kinas historia intressant. Något som är allmänt känt, men som kanske framför andra Patricia B. Ebrey (The Cambridge History of China) framhållit att i Kina beskattades köpmännen i det gamla framgångsrika Kina. Det var heller inte stora jordägare som dominerade samhället, utan snarare var det en relativt självständig byråkrati. Kina var aldrig feodalt och inte heller nådde handelsmännen en ledande roll. Detta till skillnad från Europa, som varit uppslittrat i ett flertal småstater och där handelskapitalet lade grunden för den moderna borgerliga utvecklingen. Huruvida Kina håller på att återuppta en liknande samhällstyp nu, där inte bara marknader utan också kapitalism frodas utan att den tillåts dominera politik och ideologi.