Grävjournalistikens gränser

Lisa Röstlund skrev cirka 60 artiklar om den svenska skogen 2020–2021 i Dagens Nyheter. I år kommer en bok som innehåller en del annat kring samma ämne, uppdelat på 32 korta kapitel, vart och ett med personligt präglade ingresser.

Lisa Röstlund: Skogslandet – en granskning. Forum, 2022.

Framställningen är förförisk i sin övertalande, miljöengagerade och personliga stil. I de många kapitlen återkommer att antal teman som kan kortas ned till: 

1. Forskare är oeniga om skogens tillstånd och roll för klimat och artdöd;
2. Skogsindustrins lobbying är omfattande;
3. Sverige borde övergå till kontinuitetsskogsbruk;
4. ”Banjohögern” har granskat Röstlunds granskning;
5. Moral i den egna konsumtionen.

För att förstå hur Lisa Röstlund, en journalist som inte är expert på vare sig skogsbruk, klimatförändringar eller biologisk mångfald, kunnat skriva en läsbar bok i ämnet är att 2 påverkar 1. ”Skogsindustrin”, som inte definieras tydligt, har ett grepp om skogsvetenskapen. Flera skogsforskare är antingen själva skogsägare eller indragna i tjänster och uppdrag finansierade av denna industri. Vi har alltså korrumperade forskare vilket gör att Röstlund kan misstänkliggöra den ena sidan i debatten.

Något som kan ha lett författaren in på frågan om skogen från början är det upprop som ett stort antal vetenskapare skrev under. Det första kom 2018, underskrivet av 796 akademiker och riktat till EU-parlamentet. Det andra kom 2021, underskrivet av 500 personer och riktat till ledarna för USA, EU, Japan och Sydkorea. Några av de svenska undertecknarna har LR intervjuat. I bägge uppropen varnade man för att använda skogsråvara för bioenergi. LR har valt att inte granska varför antalet forskare minskade med 296 på tre år, ej heller om var och en av de återstående verkligen var specialister på skog och bioenergi. Och så fortsätter det boken igenom – granskningen är snedfördelad.

Självklart skiljer sig en vetenskaplig studie från en journalistisk, men jag skulle ändå vilja lägga upp den journalistiska metoden på bordet så att vi kan se den. Något vi kan börja med är jakten på avslöjanden: Till exempel att konfrontera en person med fakta som strider mot en persons eller organisations uttalanden eller praktik. Poängen är att de senare döljer något, och i det mest spektakulära fallet ska intervjupersonen bli inträngd i ett hörn av självmotsägelser, som i Uppdrag granskning. Journalister delar ut priser till varandra när sådana avslöjanden görs, så jakten på avslöjanden kan därför sägas vara en viktig drivkraft. Lisa Röstlund fick Stora Journalistpriset 2018 för en studie av Nya Karolinska.

Något som sätter igång interaktionen med de konflikter som finns i skogsbruket är att Röstlund fortlöpande fått tips och reaktioner på de artiklar hon skrivit i DN. Här finns alltså ett element av växelspel och förstärkning. Jag kan inte se någon diskussion om hur journalisten ska bete sig med sådana externa inspel. Är det bra att det är de mest engagerade som hör av sig, och är de dem man ska gå vidare med? Måste man alltid höra bägge sidorna och är det alltid bara två sidor?

För det tredje skulle en vetenskapare vilja se en metoddiskussion om författarens ställningstagande.  Lisa Röstlund tar ställning (men den är inte så tydlig som man kan tro i början) och riskerar då att förlora i objektivitet, och därför försöka kompensera det genom balanserande inslag. Men den nakna sanningen kan ju vara mycket extrem, långt bort från mediers behov av att vara ”opartiska”. Om grävandet leder till ett avslöjande kan journalisten ta sig ur detta balanskrav, men då blir avslöjandet ett slags tvång. Vi får samma berättelse om lögner och jäv igen, fast i en ny omgivning.

Något som skiljer journalistiken från vetenskapen är de oeftergivliga kraven på belägg och genomskinlighet hos den senare. Hos den förra finns istället ett lagfäst källskydd, och det kan ge journalisten information som ingen annan kan få. En annan sak i samma härad är wallraffandet, att journalisten ger sig ut för att vara någon annan för att få ut information som annars skulle döljas av den tillfrågade i en regelrätt intervju. Det finns kvaliteter i journalistiken som vetenskapen saknar.

I Skogslandet får vi ta del av sådana journalistiska resultat. Till exempel Lena Ek som kunde prata sig varm för biologisk mångfald som miljöminister, men som ordförande för Södra från 2016 hellre talade om stärkt äganderätt till skogen. Eller Mats Hagner, professor i skogsskötsel, som när han kritiserade trakthyggesbruket fick se sina publikationer raderade från SLU:s bibliotek. Eller när Röstlund ger sig ut för att vara skogsägare för att ta reda på vilka råd konsulterna skulle ge, och får bland annat höra att ”rödlistan är en jävla skitlista” (s 214)! Hennes artiklar i DN granskades av Näringslivets medieinstitut, vilket visade sig vara ett uppdrag från Skogsindustrierna. Först tackar hon rakryggat nej till att bli uppkallad på seminarium, men i näst sista kapitlet blir hon ändå ängslig över hur boken ska tas emot och intervjuar den person som kritikerna ville att hos skulle debattera med.

En central punkt i debatten om det svenska skogsbruket är skogsstatistiken, Riksskogstaxeringen från SLU. Grafen över virkesförrådets utveckling sedan 1950-talet då det blev årsvisa mätningar visas inte av Röstlund – och inte heller av andra skogsbrukskritiska röster. Men de kritiserar den ändå! Röstlund har uppenbarligen haft tillgång till den eftersom Skogsdata 2020 finns med i källistan. Istället låter hon Bengt-Gunnar Jonsson ge sin syn på skogens kolbindning (men några texter av BGJ återfinns inte i källförteckningen).

Tillväxt, avgång och avverkning i svensk skog 1956–2018.

Källa: SLU (2022), Skogsdata 2022, s 70.

Det svenska skogsbrukets försvarare brukar hävda att tillväxten är större än avgången, att skogen har en nettotillväxt som binder kol. Vi kan både avverka och suga upp koldioxid. Det är svårt att komma förbi detta argument när man ser diagrammet ovan. Nu kan man också se något bekymmersamt för den hållningen, nämligen att tillväxten minskat efter 2012, samtidigt som både avgångar (bränder och stormar) och avverkning ökat (i alla fall efter 2014). Det verkar som om nettogapet håller på att försvinna, och kanske har det redan gjort det med tanke på att vi får uppdateringar med två års eftersläpning då beräkningen görs med hjälp av glidande femårsmedeltal.

Men Lisa Röstlund och andra kritiker har avhänt sig denna analys eftersom man vill bli av med denna statistik, den är störande för uppfattningen att kalhyggen måste försvinna. Och det går ju inte att komma tillbaka nu, och hänvisa till det SLU befolkat av forskare som är djupt involverade i ”skogsindustrins” verksamhet.

Det som tycks vara så svårt att acceptera är att virkesåkrar – monokulturer uppkomna genom kalhyggen och ibland planteringar – är nyttiga för klimatet: Så får det bara inte vara, tycks vara den intuitiva inställningen. Att klimatförändringarna påverkar den biologiska mångfalden kan man nog vara överens om, men skogens funktion som kolsänka och dess roll för artrikedomen är inte samma sak. Det är helt enkelt så att virkesåkrarna sugit upp mer koldioxid än avverkningarna avgett, samtidigt som monokulturer gjort att arter kraftigt minskat eller dött ut. Lisa Röstlund vill inte se det, och inte bara hon, utan också Göran Greider, Johan Ehrenberg, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen och många andra opinionsbildare. Fakta sitter förvånansvärt löst när de inte passar en redan intagen ståndpunkt.

Något som anförts för att driva skogsstatistiken i sank är de satellitbilder som använts i en studie av Cecchirini med flera publicerad i Nature 2020. Röstlund är noga med att framhålla studiens kvaliteter, men inga alls för SLU-statistiken. Den senare genomförs med hjälp av stickprov där man mäter och tar prover i vissa utvalda skogspartier. Rapporten Skogsdataanger metod och noggrannhet. Dess styrka är framförallt att mätningarna gjorts under lång tid så att vi får en lång tidsserie och därmed kan se trender. Satellitstudierna täcker bara några år. Året efter satellitstudien publicerats kom två genmälen i samma tidskrift, och dessutom ett avslutande svar från Cecchirini med flera. De vidhåller att avgångarna varit stora i Sverige och Finland men medger också svagheten i vad bilderna kan visa i det att de inte kan skilja på naturlig avgång och avverkning. Med SLU-data (som i grafen ovan) kan vi se att bränder och stormar ökat virkesförlusterna, men också att tillväxten avstannat under senare år, vilket egentligen är ett starkare argument för att förändra det svenska skogsbruket än vad satellitstudien ger anledning till.

En annan statistik som tas upp tendentiöst och ofullständigt är skogsprodukternas användning. Uppropet från 796 respektive 500 vetenskapare gick ut på att bioenergi är ett slöseri med skogliga resurser. Samtidigt har många argumenterat för att långlivade träprodukter, såsom byggnadsvirke, behåller sitt kol till dess byggnaden rivs och materialet bränns. Därmed hamnar kortlivade träprodukter i skottgluggen. Forskare som Röstlund intervjuat hävdar att hela 80 procent går till produkter som snart ska brännas. Men det är svårt att få fram data på detta i enheter som är jämförbara med andra uttag ur skogen, i synnerhet som barken utnyttjas för energiändamål. Energimyndighetens statistik över användning av trädbränslen 1983–2020 visar ingen stigande trend efter 2009.

Här är det befogat att skilja på biobränslen för kraftvärme och biodrivmedel för bilar med förbränningsmotorer. Fame, HVO och etanol kräver mycket stora ytor i anspråk jämfört med de borrhål som behövs för att ta upp den olja som utgör råvara för diesel och bensin. Tillsammans med den usla verkningsgraden i förbränningsmotorer innebär etanolbilar ett direkt hot mot matproduktionen. Till råga på allt importeras alla tre biodrivmedlen från andra länder, vilket gör att det hela liknar drivmedelsimperialism.

Flis och pellets för biokraftvärme, däremot, utgör en viktig komponent i det hållbara elsystemet. Vindkraftverk och solceller är materialintensiva per enhet producerad el, långt högre än för kärnkraft till exempel. Vindkraften kräver dessutom utrymme som inte så sällan är omstritt, och solcellsanläggningar kräver också yta efter det att taken utnyttjats. Till detta ska läggas att vind och sol är väderberoende och kräver något stabiliserande kraftslag. Flis och pellets kan lagras vid kraftverket och kan därmed fungera stabiliserande tillsammans med vattenkraften. Kärnkraften är inte hållbar eftersom den vilar på en ändlig resurs, uran. Man kan inte räkna med att de befintliga vattenkraftverken i Sverige räcker för att hålla balansen när elproduktion och elanvändning kommer att öka starkt för att eliminera fossilanvändning. Det är också bra om Sverige kan behålla och utveckla ett kraftslag med hög verkningsgrad då det kan utgöra exempel på en väg mot ett hållbart energisystem som andra länder kan ta efter. Kort sagt, det går inte att rycka ut skogens användning ur sitt sammanhang när en lösning på de hållbara lösningarna söks.

En stor brist i Skogslandet är att just Skogsindustriernas statistik inte tas upp. Den finns lätt tillgänglig och visar på en rad intressanta saker. Till exempel att Sveriges konsumtion av papper och kartong nådde sin kulmen 2000 och därefter minskat med en tredjedel samtidigt som importandelen ökat, och att produktionen av papper och kartong minskat efter 2006, i synnerhet bok- och tidningspapper efter 2013. Även produktionen av pappersmassa tycks ha nått sin kulmen i Sverige – ingen ökning kan ses sedan 2008. Även produktionen av sågade barrträvaror har stagnerat efter 2007. Det hade varit intressant att få ta del av vad kritiska skogsforskare hade sagt om dessa trender. Att skogsindustrins produktion nått en kulmen är knappast den bild man får från boken. Inte heller att skogens tillväxt nu avtar och att detta är ett bekymmer ur klimatsynpunkt.

Istället får den biologiska mångfalden stort utrymme. Bland annat genom att se på skogen från de renskötande samernas synpunkt. Deras levnadssätt är hotat och vi får veta att det är hög suicidrisk bland samerna. Men det blir ändå ensidigt för det är inte bara bristen på renbete som en effekt av skogsbruket som är ett hot utan också rovdjuren: Lo, järv och björn river tusentals renar varje år, medan vargen medvetet hålls borta från renskötselområdena av staten. Rovdjursmångfald är inte något renskötande samer önskar!

Lisa Röstlund är klart och tydligt emot kalhyggen, och förespråkar istället kontinuitets­skogbruk, eller naturnära skogsbruk, med blädning, eller plockhuggning som det också kallas, ”alltså att avverka spridda träd i skogen” (s 118). Man kan få lite mer kött på benen om denna tyska modell för skogsbruk i Mikael Karlssons bok, Konsten att hugga träd och ha skogen kvar. Där ska inte kalhyggen användas och monokulturer ersättas med blandskog av olika slag beroende på klimatzon. Man hamnar då när naturskogen. Hos både Karlsson och Röstlund tenderar artmångfalden och klimatnyttan att sammanfalla utan några som helst problem, och avverkningarna är så naturnära att de snarast inte är några avverkningar alls.

I ingressen till sista kapitlet kommer ett litet dåligt samvete fram. Både Dagens Nyheter och den egna boken trycks på papper: ”Finns det verkligen hållbart papper som läget är just nu?” Men istället för att kräva av Peter Wolodarski en snabb avveckling av papperstidningen, och istället för att ge ut boken som e-bok, skyller hon ifrån sig: ”Det är klart att vi alla är en del av hyckleriet” (s 281). Om hon grävt bara lite i statistiken hade hon kunnat se att konsumtion och produktion av kortlivade träprodukter slutat öka, och att många av dessa, såsom toapapper, är svåra att ersätta. Något som ökat är den naturliga avgången genom bränder, stormar och granbarkborrens angrepp. Även om dessa avgångar underlättas av uppvärmningen talar de samtidigt mot ett skogsbruk som skapar monokulturer eftersom dessa är mindre motståndskraftiga.

Omställningen till hållbarhet är mycket svår att genomföra. Den elektrifiering många förespråkar, med rätta, som vägen framåt, har en hel del paradoxer i bagaget. Ser man bakåt i kedjan kräver elbilarnas batterier mer material och material som inte finns i överflöd, och när de laddas med förnybar el ökar materialkraven ytterligare. Alltså måste gruvbrytning öka. Vi kan se detta i Sverige nu när LKAB kräver lika mycket el som hela Danmark för att klara av sina framtidsplaner på fossilfritt stål. Utbyggnaden av vindkraften blir enorm, fullt i klass med den exploatering av de svenska älvarna som slutade i ett nej till exploatering av Vindelälven och beslutet att rädda de fyra återstående orörda älvarna för ett halvsekel sedan. Vad allt fler numer pekar på är att tillväxten måste ned och levnadsvanorna anpassas till det. Rent konkret skulle det kunna innebära att politikerna och myndigheterna inte bygger ut elsystemet så att det passar LKAB:s enorma elplaner.

Att söka sig till debattens hetta gör Lisa Röstlunds bok dramatisk och därför lättläst, men det behöver inte betyda att vi kommer fram till problemets kärna. Om ekosystemets delikata balans får stort utrymme måste samhällets behov förnekas. Plockhuggning är också huggning och ett hot mot de osynliga sambanden mellan träd och svamp med mera. Låter man skogen stå flyttar man energibehovet till annan källa som också har ekosystemkonsekvenser. Inte ens om tillväxten försvinner kommer vi undan dessa avvägningar, men då slipper vi i alla fall se när skog försvinner till följd tätorters expansion, vindkraftsparkers etableringar och flygplatsers anläggande. Kalhyggen syftar ju trots allt till att skogen ska växa upp igen, inte att de ska asfalteras.

Ceccherini, G. et al (2020), ”Abrupt increase in harvested forest area over Europe after 2015”, Nature 583, 72–77.

Wernick, I.K. et al (2021), ”Quantifying forest change in the European Union”, Nature 592, 12–14.

Palahí, M. et al (2021), ”Concerns about reported harvests in European forests”, Nature 592, 15–17.

Cecchirini, G. et al (2021), ”Reply to Wernick I.K. et al & Palahí, M. et al”, Nature 592, 18–23.

Beddington, J. et al (2018), Letter from scientists to the EU parliament regarding forest biomass. January 9, 2018.

Raven P. et al (2021), Letter regarding use of forests for bioenergy. February 11, 2021.

SLU (2022), Skogsdata 2022. Aktuella uppgifter för de svenska skogarna från SLU Riksskogstaxeringen. Sveriges Officiella Statistik. Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.

Naturvårdsverket (2022), ”Tillväxt och avverkningar i skogen. Bibehållen kolsänka trots ökad avverkning”. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/skog/skog-tillvaxt-och-avverkningar/

Skogsindustrierna (2022), ”Statistik om skog och industri”, https://www.skogsindustrierna.se/om-skogsindustrin/branschstatistik/

Karlsson, Mikael (2021), Konsten att hugga träd och ha skogen kvar. Andra upplagan. Egen utgivning, pdf.

En dubbelt binär analys

Att två kvinnor sätts i centrum för en studie av energi- och miljöpolitik är ovanligt och berömvärt, men den feministiska analysen är fumlig och otydlig. Bakom detta ligger en förstoring av 1980-talets miljövåg i politiken och i den allmänna opinionen, och en tendens att låta kvinnorna bli representanter för författarnas egen åskådning kring omställning.

Martin Hultman, Ann-Sofie Kall & Jonas Anshelm: Att ställa frågan – att våga omställning. Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl i den svenska energi- och miljöpolitiken 1971–1991. Arkiv förlag, Lund, 2021.

Birgitta Hambraeus var centerpartisten som reste en kritisk fråga om kärnkraftens radioaktiva avfall i riksdagen 1972 som ledde till ett tillfälligt moratorium och att partiet blev ett kärnkraftsfientligt parti. Birgitta Dahl var socialdemokraten som till en början befann sig på den andra sidan i kärnkraftsstriden, men som efter folkomröstningen 1980 lovade att genomföra utfasningen av kärnkraften ur elsystemet och blev avsatt av sina partikamrater för det 1990.

Hultman, Kall och Anshelm (HKA) ägnar en fjärdedel av boken åt Hambraeus, medan Dahl är huvudperson i halva boken, och resten är inlednings- och avslutningskapitel. De kan stoltsera med att grunda sin analys på exklusivt källmaterial, nämligen huvudpersonernas personarkiv (plus en av Dahls partikamraters) förutom offentligt tryck och annat som utnyttjats i författarnas egna studier. Dessutom har de intervjuat Hambraeus och Dahl var för sig och tillsammans – intervjuer som är förvånansvärt gamla, från 2012, 2013 och 2015. Intervjuer och arkiverat material används dock sparsamt för att underbygga tesen om att på 1970- och 1980-talen inleddes en omställning som vi inte sett varken förr eller senare, och att denna påbörjade omställning abrupt avbröts i samband med Birgitta Dahls avsättning 1990. Däremot faller den tolkningen helt och hållet inom ramen för den som Martin Hultman förde fram redan i sin avhandling från 2010, som senare omarbetades till en förlagsbok 2015, Den inställda omställningen (Gidlunds).

Författarna definierar inte omställning uttryckligen, men de har en implicit sådan, som är exkluderande. En omställning är omställning endast om den omfattar, decentralisering, småskalig teknik, förnybara energikällor och energihushållning. Den ska dessutom inbegripa mer än energisystemet i snäv bemärkelse så att förändring i konsumtion och infrastruktur omfattas. Hultman studerade hur en miljöpartist i Härnösand sökte projektstöd för en satsning på mini-energisystem innefattande ett vindkraftverk, elektrolysör och bränslecellsbil, ett litet decentraliserat och småskaligt system som också kunde leverera el och värme till bostadshuset. Men projektet stoppades och det skedde i samband med att Birgitta Dahls kombinerade miljö- och energidepartement avskaffades.

Jag hade hellre sett att författarna argumenterade för att omställning måste se ut på detta sätt för att kunna vara en verklig omställning. Som det nu är tar det 200 sidor för läsaren att upptäcka definitionen, och får heller ingen vägledning varför den måste vara på det viset. Många faktiska förändringar exkluderas på detta vis: Den totala energi­användningen stannade plötsligt av cirka 1970 efter att ha ökat brant sedan 1947. Det är inte klart varför den avstannade då, men det intressanta är att energi-användningen legat still ända sedan dess. För det andra minskade industrins oljeanvändning mycket radikalt 1970–1992, med hela 57 TWh. Energieffektiviseringarna svarade för hela 22 TWh, medan el och biobränslen ökade med 28 TWh. För det tredje har oljeanvändningen minskat radikalt inom byggnadssektorn och fortsatt att göra det in i våra dagar. Här har bevisligen energieffektiviseringarna spelat en stor roll. Fjärrvärmen och värme­pumparna har kommit istället. För det fjärde har fjärrvärmens bränsleanvändning radikalt förskjutits bort från olja och kol till främst biobränslen, men också spillvärme från industrin. För det femte har sex av tolv reaktorer tagits ur drift, samtliga efter 1990 (se kapitel VI i Vägskäl).

Grunden för frånvaron av sådana förändringar i boken beror på att HKA sysslat med idéer och debatter om energi, inte själva energisystemets tillförsel, omvandling och användning i alla sektorer. På den energipolitiska debattnivån har under senaste halvseklet kärnkraften alltid hamnat högt politikernas talepunkter. Man kan fråga sig vad som gör att ”energi” på den mentala eller ideologiska nivån skiljer sig från den praktiska eller materiella, men faktum är att den gör det. Det som gör det så svårt att nå fram i denna fråga är att det finns en slags intellektuell imperialism här: 

Jag var verksam vid tema Teknik och social förändring samtidigt med de tre författarna 1995–2011 och jag vet att ”social konstruktion” var mycket i ropet. Begreppet användes på ett sätt som minskade den materiella verklighetens självständighet, i synnerhet som detta gynnade en bredare humanistisk uppfattning om att försvara ”människan” mot ”tekniken”. Det var som om verkligheten krympte till att omfatta enbart den ideologiska överbyggnaden medan den materiella basen reducerades till en effekt av den förra. Då blir det svårt att skilja på Birgitta Dahls bitterhet och den faktiska energin så att den senare kan tolkas som ha varit föremål för en ”inställd omställning” trots alla de förändringar energisystemet gått igenom.

När det gäller kvinnor och energi tycks författarna arbeta med en dikotomi, där ”ekofeminism” förknippas med ”en alternativ modernitet” och decentralisering, förnybara energikällor, energihushållning och småskalighet, å ena sidan, och ”industrimodern maskulinitet” förknippad med storskalighet, fossila bränslen, kärnkraft, tillväxt och tillförsel. I mina ögon blir detta grovt tillyxat, att slå samman olika omvandlingstekniker, energikällor, skalor och användningsmönster i enbart två typer, och därtill förknippa kvinnor och män med det ena respektive det andra. Till exempel är förbränningsmotorer småskaliga, och kärnbränsleanvändning avger inga klimatgaser.

Eftersom ”industrimodern” och ”ekofeminism” förekommer många gånger i texten hade det varit bra med en inledande diskussion om begreppen. Men det saknas helt. Med tanke på att man för fram Peter Larsson och Thomas B Johansson, och nämner flera andra män som kärnkraftskritiker och förespråkare av förnybara energikällor, skulle det ha varit klargörande om författarna tagit upp till exempel vad kodning innebär. En hel del beteckningar tillåts florera i texten utan närmare förklaring, såsom att Hambraeus stod för en ”binär ekofeministisk hållning” (s 97), och att Rachel Carson gjorde ”proto-feministiska analyser” i Tyst vår (s 135).

Riktigt irriterande är att Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl inte får framträda mer genom citat. Hur ställde de sig till de begrepp som författarna använder – de var ju intervjuade? Istället förs andra debattörer in i bilden, bland andra Maria Bergom-Larsson, Astrid Lindgren och Eva Moberg, för att påvisa att kritik fördes fram främst mot kärnkraften. Att alla dessa ställde upp på samtliga fyra beteckningar (förnybart, småskaligt, decentraliserat och energisnålt) leds egentligen inte i bevis, utan fungerar som en av författarna utpekad magnet till vilken alla kvinnliga historiska aktörer dras till. Det gäller speciellt Birgitta Dahl vars resa från socialdemokratiskt stöd till kärnkraften till en åsikt som omfattade långsam utfasning främst genom energihushållning, framställs som en resa som närmar sig den ”ekofeministiska”. Men vi får bara otydliga belägg för att det var så. Birgitta Hambraeus pekade i sin självbiografi på industriellt mottryck som ett alternativ till kärnkraften i och med att den kemiska massafabriken i Mönsterås inte behövde köpa någon el alls (Att göra uppror i riksdagen, s 31). Ett sådant alternativ kräver någon slags modifiering av begreppet ”industri­modernitet”, kan jag tänka. Det fanns ju en dynamik i kärnkraftsdebatten som gjorde att motståndarna blev tvungna att ge svar på vad som skulle ersätta den, och det blir en övertolkning att hävda att dessa alternativ alltid hamnar i en gemensam åskådning. Älvräddarna var ju till en början positiva till kärnkraft, just för att rädda älvarna, vilket Jonas Anshelm har påvisat.

De hänvisar till Hirdman, men jag saknar de begrepp som hon förde fram, såsom ”särhållning”. Boel Berner och andra har skildrat hur ingenjörsyrket länge var förbehållet män och att kvinnor utestängdes. Vad fick Hambraeus att bli negativ till kärnkraft? Något nytt som ändå kommer fram i boken är att Hambraeus läste och överväldigades av ”A blueprint for survival” skriven av framstående biologer, läkare och företrädare för andra livsvetenskaper som publicerades i The Ecologist våren 1972. En annan del av naturvetenskapen pekade på den press på naturresurserna som kombinationen av snabbt ökande folkmängd och höjd materiell levnadsstandard per individ medförde. Uppenbarligen slog det an hos Hambraeus, kanske spelade Hans Palmstiernas bok (som också tog fasta på överbefolkningen och som fick så stort genomslag 1967 enligt Larsson Heidenblad) en roll för att rikta hennes intresse åt detta håll. Björn Gillberg var en annan som bidrog till resa miljöfrågorna.

Nu tillkom också en viktig avvikande röst inifrån det hårt bevakade näste som kärntekniken var, nämligen i form av Hannes Alfvén. Hambraeus avgörande insats var att hon som riksdagsledamot kunde koppla samman denna kritiska röst inifrån själva kärnkraftsforskningen med det uppvaknade allmänna miljöengagemanget. Utan Alfvén hade det knappast gått att få så stort genomslag i riksdagen, i Centerpartiet och i den allmänna opinionen för en kritisk blick på kärnkraften. Frågan är om det hade räckt med bara Alfvén – troligen inte: Det var just hopkopplingen som var avgörande. Här kan man undra över personers och tillfälligheters roll i historien. Om Gunilla André inte fått igenom sin skrivelse om kärnavfallet på centerstämman 1971, och Hambraeus sålunda inte fått sitt utredningsuppdrag av partiet, hade allt det som sedan kom till stånd gått oss alldeles förbi?

HKA:s slutsatser i Hambraeus-kapitlet följer inte på vad de själva visat. Istället sägs att teknikutvecklingen varit manligt dominerad, vilket antyder att det skulle finnas manlig och kvinnlig teknik. Det visas inte, och ligger oväntat nära en essentialistisk tolkning av genus. Jag skulle snarare tro att om den tekniska forskningen och tillämpningen var jämställd skulle lika många kvinnor som män vara positivt inställda till kärnkraft. Det finns inget i kvinnans natur som gör henne till motståndare. HKA hänvisar helt plötsligt till Carolyn Merchant och Naturens död. Ett mer övertygande kort hade varit livsvetenskapernas kritiska röst, som uttryckligen berörde vår huvudperson. Även om denna vetenskapsgren också var manligt dominerad gav den ett annat perspektiv, och var ett vetenskapligt stöd för den snabbt växande miljöfrågan. Något HKA hade kunnat föra in redan på ett tidigt stadium i boken var den återkommande iakttagelsen i valundersökningar att kvinnor lite mer än män prioriterar miljöfrågorna. Det verkar som om kvinnor i något större utsträckning kommer in i energifrågorna via miljöproblemen, inte direkt på energitekniken utan energikällorna och teknikens effekter på människa och natur.

När författarna ska sammanföra Birgitta Dahls insatser skriver de att hon ”gjorde feministiska energipolitik” på tre sätt (s 199): Hon inspirerades av idéer om decentralisering, förnybara energikällor, energihushållning och småskalighet. Både från social­demokratiska kvinnoförbundet men också Centerpartiet. Här saknar jag kvinno­förbundets tydliga ställning mot kärnvapen som i Sverige hade haft en koppling till kärnkraften. Kärnvapenhotet och överbefolkningen var de stora överlevnadsfrågorna som bevisligen burits fram av Alva Myrdal och andra s-kvinnor. Om vi ska försöka förklara varför kvinnor i större utsträckning blivit avvaktande eller negativa till kärnkraft behöver vi nog ta fasta på att de kommer in på energin från överlevnads­frågorna och miljöfrågorna. Det här måste var en miss eftersom HKA tagit upp kärnvapenkopplingen tidigare i framställningen.

För det andra drog Dahl in fler kvinnor i kommittéer och utredningar, skriver författarna, och nämner särskilt Energirådet. Men när man går tillbaka till sidan 163 hade rådet sex experter varav två var kvinnor, är det ”nästan jämställt”? Det framgår inte heller hur många ledamöter rådet hade, bara att där ”ingick deltagare från alla politiska partier”. Möjligtvis är det en annan grupp som avses, den interna social­demokratiska referensgruppen för energipolitik efter Tjernobyl, som man skriver om på sidan 162. Där fanns fyra kvinnor och sex män, och där kan vi väl gå med på ”nästan jämställt”. Jag skulle vilja se en mer systematisk genomgång av vilka personer Dahl utsåg under sin tid som energi- och som energi- och miljöminister.

För det tredje, ”konfronterade Dahl den machokultur som var förhärskande inom energiområdet och som vi ha kallat en industrimodern maskulin hegemoni”. Det hade varit bra om författarna hade påvisat vad ”machokultur” är för något. Det tycks vara något mer eller annat än bara manlig övertalighet. Att detta något också kallas något annat av författarna gör inte mig klokare. HKA skriver längre fram (s 208) att Dahl var utsatt för ”flest och fulast påhopp”. Är det ”macho”? Det vore i så fall bra om man hänvisat bakåt till belägg för det. 

Mot slutet (s 213) skriver Hultman, Kall och Anshelm helt plötsligt att man inte ska ”stanna i de binära analyserna av män och kvinnor”, och att ”både män och kvinnor [kan] genomföra stora samhällsförändringar som syftar till att gagna framtida generationer”! Det blir paradoxalt eftersom det är en binär analys vi fått oss till del under 212 sidor, och binär inte bara med tanke på män och kvinnor, utan också med tanke på ”industrimodern” kontra ”ekofeministisk”. Efter att i ett par hundra sidor försöka sammanföra två dikotomier så att de perfekt överlappar varandra, ger de plötsligt upp alltihop. En läsare vill då slå ut med armarna och fråga sig: Vad har jag läst egentligen?

Birgitta Hambraeus, Att göra uppror i riksdagen. Självbiografi, egenutgiven antagligen 2008.

”A blueprint for survival”, The Ecologist, nr 1, 1972:

https://www.resurgence.org/magazine/ecologist/issues1970-1979.html

Hans Palmstierna, Plundring, svält, förgiftning. (Under medverkan av Lena Palmstierna. Med förord av professor Erik Arrhenius). Rabén & Sjögren, sjätte upplagan 1982.

Mats Bladh, Vägskäl i svensk energihistoria. Den ena omställningen efter den andra. BoD, 2020.

Den gröna vändningen

David Larsson Heidenblad: Den gröna vändningen. En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden. Nordic Academic Press, Lund, och Kriterium, 2021.

David Larsson Heidenblad har sammanfört sina artiklar om miljömedvetandets födelse i Sverige till en fackgranskad bok, som utges både som bok och som e-bok, den senare för fri nedladdning på kriterium.se. Den handlar om ”cirkulation”, om hur kunskap slutar att vara något exklusivt för få till att bli något föregivettaget för många, närmare bestämt om miljöfrågornas genombrott i det allmänna medvetandet.

Det skedde snabbt i samband med publiceringen av Hans Palmstiernas bok 1967, Plundring, svält, förgiftning. ”Det var först då som kunskap om en miljökris på allvar började cirkulera i det svenska samhället i stort” (195).  Trots att författaren ägnar DN-journalisten Barbro Soller och historieprofessorn Birgitta Odén ett helt kapitel, pekar han på slutet att det var naturvetenskapsmännen Palmstierna tillsammans med Karl-Erik Fichtelius, Svante Odén och Georg Borgström som var drivande för att miljödebatten skulle ta fart. 

Med Barbro Soller kan jag se en idé om att en rikstäckande dagstidning spelade roll för spridningen av miljökunskaper, men med Birgitta Odén kan jag inte se det, där blir det ju kunskapsproduktion, något författaren vill undvika. Och när uppmärksamheten riktas mot naturvetarna blir det svårt att skilja ”cirkulation” från spridning. Bevisen för att ”miljö” spreds är visserligen tydliga, främst genom Palmstiernas brevsamling och genomgången av Fältbiologernas tidning. Men vad är det som förändras egentligen: Den gamla diffusionstanken som ”cirkulation” vänder sig emot, innebar att budskapet är konstant från sändare till mottagare, medan DLH vill öppna för omvandling av budskapet. Vad jag kan se visar DLH att det är samma budskap hela tiden, men att det möter mothugg på vissa håll, och aktivistiskt uppvaknande på andra håll.

Att Hans Palmstierna var medlem i Socialdemokraterna spelade avgörande roll för genomslaget för budskapet, det är det intryck man får när DLH gör kortare jämförelser med Commoner och Ehrlich i USA, och med fördröjningen av miljömedvetandet i Sveriges grannländer. Och författaren tycks vara nöjd med att stanna där, med spridningen som inte får kallas spridning. Åsa Knaggård skrev i sin recension att hon gärna velat se en mer politisk analys. Det måste man hålla med om – borde man inte tänka sig att en uppblomstrande miljöopinion avsätter sig i politiska förändringar, såsom uppkomsten av ett nytt politiskt fält och nya institutioner? Då skulle förändringar i budskapet bli mer användbart eftersom miljöfrågornas lösning måste brottas med andra politiska mål, inklusive ifrågasättandet av dessa. Varför ska miljömedvetandets ”cirkulation” vara explanandum, varför inte det tillsammans med miljöpolitiken?

Frekvens av orden ”miljövård” och ”naturvårdsverket” i Dagens Nyheter 1950–2021. Källa: Kungliga biblioteket.

Naturvårdsverket bildades samma år som Palmstierna gav ut sin bok. Det avsatte sig också i tidningarnas rapportering, som märks i Kungliga bibliotekets databas. DLH har också använt sig av KB, men bara för ”miljövård” och bara för två år (1967 och 1968), dessutom lämnar han fel belopp (se sid 126). Visst är det så att ordräkning är ett otillräckligt bevis på genomslag, men det är ju ett komplement som kan leda till nya frågor för forskaren. Kvalitativa källor som brev ger ju inte heller den fullständiga bilden, däremot får arkivmaterial och i synnerhet brev ett mycket högt värde i det vetenskapliga samfundet som gör att de kritiska synpunkterna på exempelvis relevans och kausalitet tonas ned eller försvinner.

Frekvensen av ordet ”miljövård” ökade mycket snabbt 1967 och åren därefter. Det stärker DLH:s slutsats att genombrottet skedde då. Att frekvensen sjönk behöver inte betyda att miljömedvetandet avtog, men höjningen kring 1988, miljövalsåret då Miljöpartiet kom in i riksdagen, tyder ändå på det. Data från Kungliga bibliotekets digitalisering av svenska dagstidningar avser i diagrammet ovan endast Dagens Nyheter. Eftersom omfattningen av vad som digitaliserats och tidningens sidantal växlat över tid, har antalet träffar vid tom sökning bildat grund för en normalisering. Genom indexering där värdet för år 2021 satts till 1 har frekvensen gjorts jämförbar mellan åren.

Något som stör DLH:s analys är att ”naturvårdsverket” ökade samtidigt med ”miljövård”, och har legat lite högre efter genombrottet. Institutionaliseringen av miljövårdspolitiken kan ha spelat en roll för budskapets vidmakthållande. I så fall måste vi relativisera genombrottet på så vis att naturvårdslagen från 1964 gynnade mottagligheten för miljöfrågorna 1967. Och går vi över till Fältbiologerna och deras tidning måste vi ta med även detta som en nödvändig förberedelse för genombrottet. Det går ju mycket lättare att få uppmärksamhet för något om budskapet blir en kulmen på likartade problem, än om Hans Palmstierna hade måst tala till helt oförberedda öron.

Antalet omnämnanden av fyra personer i Dagens Nyheter 1960–1980. Källa: KB.

Därmed kommer vi över till domedagsprofeterna Rolf Edberg, och Georg Borgström, samt de amerikaner som varnat för svåra miljöproblem tidigare, Commoner, Ehrlich, Osborn, Vogt, Carson. Det är som om ”kunskapsproduktion” tidigare inte nått ut i vidare kretsar, men att Palmstierna kunde det. Och dessutom Björn Gillberg som också rönte stor uppmärksamhet i media med sin Prädd-kritik med mera just under dessa år.

Man kan se omnämnanden av Borgström på 1960-talet, och Björn Gillbergs ökade närvaro i svensk press redan före 1967, som en uppvärmning av den miljöopinion som komma skulle. I så fall måste vi sänka värdet på Hans Palmstiernas insatser något och istället ge något åt de som föregick honom. Dessutom måste Fältbiologernas egen verksamhet, att gå ut i naturen och få en ”känsla” för den som DLH beskriver i ett kapitel, som en viktig grund för mottagligheten för miljöbudskapet oavsett vad domedagsprofeterna skrev.

Att Palmstierna kan ha varit en katalysator snarare än en skapare av miljömedvetande avser också hans egen bok. Märkligt nog redogör inte DLH för innehållet i Plundring, svält, förgiftning. Om Palmstierna byggde sin text inte bara på egna rön utan även på andras så talar även detta för att en grund var lagd redan före 1967. Det behöver inte leda oss till slutsatsen att Palmstierna var oviktig, inte alls. Initiativet att ge ut boken och valet att delta i debatter spelade en avgörande roll, men marken var förberedd och initiativet kunde nå framgång därför. 

DLH nämner själv att miljöfrågorna lyftes upp till nivån av ”överlevnadsproblem” i klass med hotet om kärnvapenkrig och hunger till följd av överbefolkning. Det är också en slags förberedelse. Men hur ska vi tolka det? Utan dessa överlevnadshot hade inte miljöfrågorna lyft då? Är inte ett överlevnadshot sig självt nog? Om inte måste vi dra slutsatsen att hot mot den mänskliga civilisationens överlevnad måste komma i flertal – vart och ett kan inte ensamt ”cirkulera”! Man kan lika gärna säga motsatsen, att additionen av ytterligare ett hot blir ett för mycket, att oron är begränsad och rymmer endast ett visst antal hot. Spekulation som spekulation.

David Larsson Heidenblad har utnyttjat nya källor och gjort en empiriskt noggrann redogörelse för miljökrismedvetandets genombrott i Sverige. Här ligger bokens styrka, tillsammans med en bred genomgång av relevant litteratur, dels de som i litteraturlistan räknas som källor, dels de bearbetningar han utnyttjat. Tilläggas kan att boken är det närmaste perfekt gjord – jag har inte upptäckt ett enda stavfel, språket är bra, likaså strukturen, längden på kapitel och hela boken, och den har register. Jag får intrycket att texten och formgivningen genomgått ett stort antal översyner och granskningar.

Begreppet ”cirkulation” åstadkommer dock inte mycket. Utan den högtidliga annonseringen av denna teoretiska ram hade innehållet kunnat bli lika bra ändå. Jag ser ingen skillnad mot spridning av kunskap, och den förändring i ”formatering” som skedde när en fältbiolog läste boken är tämligen självklar och behöver inte förgyllas med begrepp som ges teoretisk status. Snarare verkar ”cirkulation” amputera ämnesområdet med tanke på att det tredje ledet i kedjan saknas: Kunskap och spridning finns med, men handling är frånvarande, till exempel miljöpolitiken, eller bildandet av miljöaktivistgrupper.

Litteratur

Simon Haikola (2022). Recension i Högre utbildning, nr 1.

Martin Hultman (2021), ”Temarecension: Miljöhistoria i Sverige – återblick och vitalisering. Recension i Scandia, nr 2.

Gustaf Johansson (2021), ”Rik på empiri men analysen stannar på halva vägen”. Recension i Respons, nr 4 2021.

Åsa Knaggård (2022). Recension i Statsvetenskaplig tidskrift, nr 1.

Mattias Näsman (2022). Recension i Historisk tidskrift, nr 2.

Magnus Västerbro (2022). ”Så blev Sverige medvetet om miljöhoten”. Recension i Dagens Nyheter, 13 februari.

Potential för energieffektivisering

Man kan räkna ut den teoretiskt maximala energieffektiviseringen med hjälp av formeln för Carnotverkningsgraden. Under det senaste decenniet har artiklar skrivits kring detta även med ekonom-historiker inblandade. Det är förvånande eftersom man rör sig bort ifrån det som är historiskt föränderligt till något som handlar om omvandlingsbarheten mellan olika energiformer. Det blir världsfrånvänt. Istället borde vi utnyttja den offentliga statistiken och förbättra den.

Underlaget för denna graf är data över primär energi (”tillförd energi” i Energimyndighetens vokabulär) och använd energi (på engelska kallad Final energy), från Energimyndighetens Energiläget i siffror (senaste versionen första kvartalet 2022). Dessa har förlängts bakåt med hjälp av data som framgår av min bok Vägskäl, sidan 162 och 174. Då har jag använt tidsserier över kol och olja från Historisk statistik för Sverige, och skillnaden mellan tillförd och använd energi för överlappande år som är 1970. El och biomassa antas inte påverka skillnaden mellan primär och final energi. I grafen kallas dessa P(est) och F(est) för estimated primary energy och motsvarande för det som i Sverige kallas använd energi.

Att linjerna för primär respektive final energi hålls isär för perioderna 1938–1969 respektive 1970–2020, är en markering av att tillförlitligheten är lägre för den förra. Skulle man föra samman dem skulle man ge intryck av att det var samma kvalitet på data hela tiden. Andra som konstruerat tidsserier över energi i Sverige har försummat detta och till och med visat samma linje ända tillbaka till 1800. Att redovisa källorna under grafen eller hänvisa till texten duger inte.

”Använd energi” är inte ett bra begrepp. Man kan tro att det rör sig om faktisk nyttiggjord energi i den slutliga energianvändningen, men det är det inte. I princip går gränsen vid ”köpt energi”. I nedanstående tabell går den gränsen mellan Final energy och Useful energy.

Transformation step	Comment	Estimated by IIASA for 2005
Nature	Stock, fund, flow
Primary energy	After extraction	496 EJ
Secondary energy	After conversion	352 EJ
Final energy	After distribution	330 EJ
Useful energy	After conversion	169 EJ
Services	After use of things

Egentligen behöver vi göra två sådana tabeller, en för centraliserade energisystem och en annan för decentraliserade. Helst en uppdelning på tre användarsektorer (Industri, Transporter och Övrigt (övrigt är mest byggnader, men också jordbruk)). Alltså sex. I decentraliserade system sker den avgörande omvandlingen i användarledet, inte i energisektorn (som är det som finns ovanför Useful energy).

Bensin och diesel för förbränningsmotorer uppstår genom omvandling från råolja. Dessa bränslen går i stort sett oavkortat till Useful energy i bilar och båtar. Men eftersom minst två tredjedelar av energin i dessa bränslen går förlorade genom värme blir förlusterna stora. Det kan jämföras med elmotorer som har en mycket högre verkningsgrad, cirka 90 procent. En övergång från förbränningsmotorer till elmotorer innebär alltså en stor resurshushållningsvinst. Dels för att oljan är ändlig, dels för att utsläppen behöver minska. När elbilarna blivit billigare att köpa blir det också billigare för användarna av bilar.

Men det är inte hela sanningen. Till exempel kan personbilar bli tyngre och större, och då äts en del av vinsten upp. Om det blir vanligare att åka tåg eller cykel skulle vinsten bli än större, likaså om man samåkte mer till jobbet. Vägarna spelar roll för friktionen mellan däck och vägbana. Den genomsnittliga sträckan spelar roll, och fördelningen mellan stadskörning och landsvägskörning. Så egentligen skulle vi behöva data på den mängd energi som går åt för att förflytta reellt existerande bilar och dessas faktiska användning.

Det räcker alltså inte att ta fram undersökningar på verkningsgrader för förbrännings- respektive elmotorer. Då får man inte med skillnaden i användning, till exempel om 20 000 av 25 000 besökare åker bil till Åre istället för om 20 000 av 25 000 åkte tåg. Verkningsgraden kan omöjligen säga något om det. Det kan också vara sammansatt så att bilparken blir energieffektivare samtidigt som färdsättet förskjuts mot biltransport till Åre, så att slutresultatet blir plus minus noll, trots att det skett viktiga förändringar under ytan.

Det finns andra saker som är konstiga i den offentliga statistiken. Till exempel räknas massaindustris returlutar till tillförd energi trots att de strängt inte köpts (timret har köpts som råvara till papper men inte som bränsle). Värmepumpar skapar värme genom att utnyttja temperaturskillnader i bland annat luften. Den räknas då som ”primär värme”, men bara när värmepumparna används av fjärrvärmeverket, inte när de används av hushållen, då finns bara den el som går åt för driva pumparna med (men Energimyndigheten beräknar ändå värme från värmepumpar i byggnadssektorn, men dessa förs inte in i statistiken).

Vi har alltså inga data på nyttiggjord energi, eller Useful energy i grafen ovan. Det jag gjort i den är att låtsas som att den utgör 50 procent av Final energy. Bara för att få se hur det ser ut. Hälften kvar är faktiskt inte en så dålig gissning: När IIASA ändå gav sig på att gissa för hela världen för år 2005 kom man fram till 51 procent av Final energy och 34 procent av Primary energy (se tabellen). Så ser antagligen ut, nånting åt det hållet.

Men skillnaden mellan primär och final energi 1970–2020 finns ändå, med tillförlitlig kvalitet på data. Här försämrades effektiviteten på 1980-talet när kärnkraften byggdes ut. Endast två tredjedelar av den ånga som genereras i dessa kraftverk (likaså i oljeeldade) kommer ut som elektricitet på andra sidan. Resten kyls bort. Det är ingen som talar om detta: Man kan ju tänka sig att kärnkraftsvännerna påtalar den outnyttjade värme som skulle kunna transporteras till fjärrvärmesystemet, men inte ett ord. Kanske har det att göra med att kraftvärmeverk redan finns. Kraftvärmeverk producerar både el och värme, och eftersom den är bränslebaserad drabbas den inte av naturliga variationer i vind, sol och vatten. Då blir den ju ett hot mot den överlägsenhet man tillskriver kärnkraften.

Att kraftvärmen glömts bort är djupt tragiskt. Många känner inte till den, kärnkraftskramarna är helt fixerade vid just kärnkraften, som om Danmark och Norge skulle vara på väg mot stenåldern. Kraftvärmen har aldrig varit föremål för nationell energipolitik, den har alltid varit kommunal, alltså tråkig. Att påpeka att kraftvärmen finns för en journalist går inte: De förbereder en konfrontation och låter därmed kärnkraftskramarna sätta dagordningen. Det kanske mest tragiska av allt är ändå att klimatjournalister på Dagens Nyheter och Johan Ehrenberg och Karin Holmberg på Dagens ETC fått för sig att biobränslen ska förbjudas, därför att skogen ska stå. Vore de konsekventa borde de sluta ge ut sina tidningar på papper och sluta torka sig med papper på toaletten. Att grenar och toppar inte skulle få användas som bränsle strider mot IPCC:s uppfattning (som till och med har fossila bränslen med i sina klimatvänligaste scenarier – det är ju nettonoll som ska uppnås, inte ett förbud av det sista dieselaggregatet i glesbygden).

Paludans kränkning

Är rätten att kränka Koranen viktigare än accepterandet av den muslimska befolkningen?

Örebro (DN)

Det är frågan man måste ställa sig efter upploppen i Linköping, Norrköping, Rinkeby och Örebro. En högerextremist har alltså rätt att åka på turné för att bränna en helig bok. Det kan likställas med rätten att bränna Bibeln utanför Domkyrkan i Linköping. Det är uppenbarligen ett missbruk av yttrandefriheten.

Vad Paludan åstadkommit är upplopp, regeln framöver måste bli att man gör som i Göteborg, låter bli att ge tillstånd för sådana demonstrationer.

Resultatet av upploppen blir att de provocerade som kastat sten, bränt bilar och skapat otrygghet kommer att straffas, och därmed ytterligare fördjupa klyftan till den muslimska befolkningen. De som just sett att ukrainska flyktingar välkomnas, medan andra flyktingar möts med kalla handen: ”Dom hör inte hemma här”, och ”Sverige är fullt”.

Energiforsk om elpriser och Ringhals 1 och 2

Direkt efter en radiointervju kunde kärnkraftskramarna gå ut på sociala medier och säga att ”nu var det definitivt fastslaget” att med kärnkraft hade elpristopparna under fjärde kvartalet 2021 kunnat undvikas. När vi nu kan ta del av undersökningen – Impact on electricity prices of added generation in southern Sweden – a counterfactual analysis of the autumn 2021. Rapport 2022:845, Energiforsk – ger sig en annan bild till känna.

Simuleringen bestod i att man lät en modell, Balmoral, mäta vad som skulle ha hänt om:

• a) R1 och R2 varit i drift under 2021
• b) R1 och R2 varit i drift under 2021 och överföringskapaciteten förbättrats
• c) Havsbaserad vindkraft byggts inom SE4.

Detta jämfördes med det verkliga utfallet. Det visade sig då att priserna skulle ha blivit lägre i alla tre fallen, men med en för Ringhalsvännerna inte så lyckligt utfall. (SE3 är Svealand och norra Götaland och SE4 är södra Götaland, gränsen går snett genom Halland och Småland från strax söder om Ringhals till i höjd med Ölands norra udde).

• a) gav 50% lägre pris i SE3 och 6% lägre pris i SE4
• b) gav -46% i SE3 och -32% i SE4
• c) gav -37% i SE3 och -42% i SE4.

Förbättringar i överföring av el inom landet kan man göra även utan Ringhals, så det specifika bidraget från just behållandet av R1 och R2 var beskedliga 6 procent. Om det fanns någon sanning i att folk fick lämna ‘gård och grund’ och att de alltid så ädla småföretagen hotades av konkurs på grund av prishöjningarna, så kan inte denna lilla minskningen av ökningen ha varit avgörande. Även om fall b) ska räknas till kärnkraftens fördel måste man se att endast knappt halva ökningen hade försvunnit.

Dessa argument kommer dock inte att bita. Kärnkraftsvännerna befinner sig på en bönematta med hjässan riktad mot Hallandskusten, och är mottagliga endast för fakta som talar för den redan intagna ståndpunkten.

Det finns dock några saker att tänka på vad gäller Energiforsks simulering: Balmoral har inte kunnat fånga in finsk import från Ryssland tillräckligt och inte heller Svenska kraftnäts strypningar av överföringarna. Men ingen modell är perfekt. Konstigare är att Ea (som gjorde simuleringen) valde ett bortfall av kärnkraft trots att elproduktionen i SE3 var högre 2021 än 2020 då ännu R1 var i drift. Det verkar som simuleringen är gjord som ett ganska godtyckligt antagande om produktionskapacitetsutfall.

Kärnkraften på väg ut

Kärnkraftskramarna försöker utnyttja elprischocken för att propagera för mer kärnkraft i Sverige. Det tycks vara svårt att inse att priset på naturgas spelar den stora rollen för denna prishöjning genom att det svenska elsystemet är uppkopplat mot grannländerna. Nu senast tar Camilla Brodin, energipolitisk talesperson för Kristdemokraterna, upp frågan. Hon vill ha fyra (!) reaktorer i Ringhals senast 2028. Hon har nämligen besökt Abu Dhabi och kärnkraftsbyggena där, och hänvisar till Sydkoreas metoder för att bygga kärnkraft. Enligt Brodin är kärnkraften ”fossilfri”.

De genomsnittliga osubventionerade kostnaderna för el från kärnkraft pekar åt ett helt annat håll, nämligen att förnybar el är billigare.

World Nuclear Industry Status Report 2021, s 293.

Det är högst troligt att detta ligger bakom den höga utbyggnadstakten i världen för vind och sol, medan kärnkraftsinvesteringarna är få.

WNISR, s 292.

Kärnkraften är inte helt fossilfri eftersom uranbrytningen ger upphov till koldioxidutsläpp, så Brodin får räkna om på sin klimatkalkyl. Kärnkraften är inte heller så stabiliserande som många tror: Produktionsenheterna är ju stora så vid underhåll eller snabbstopp blir det bortfall som måste kompenseras stort. De kärnkraftverk hon förespråkar måste ligga vid kusten då de kräver vatten för kylningen. Hur blir det med havsnivåhöjningen i den globala uppvärmningens spår? Det bästa vore om den nedgående kurvan för byggande av nya kärnkraftverk gick mot noll.

WNI

Kajsa Borgnäs: Ingen tid för illusioner

Kajsa Borgnäs inleder sin bok, Ingen tid för illusioner – en reseguide (Atlas, 2021), med att kontrastera klimataktivisternas aktioner vid ett kolkraftverk mot koldioxidtvätten vid samma kraftverk. Det faller sig naturligt då att, som Aftonbladet gjorde, låta Andreas Malm recensera Borgnäs bok, och Borgnäs Malms How to blow up a pipeline som leker med tanken om sabotage för att förhindra klimatkrisen att bli värre.

Jag känner igen mig i Borgnäs argumentation. Hon rör sig med begrepp som teknofix, innovationer, nyckelteknologier, teknikneutralitet, utvecklingsblock, inbäddning. Det blir väldigt likt Mariana Mazzucatos inriktning på ökade statliga initiativ för att stimulera framväxten av tekniker som kan vända utvecklingen mot ett varmare klimat.

Men just koldioxidtvättar hade behövt preciseras. Som det nu är framstår de som en otvetydig lösning, och Malm var inte sen att peka på den svagheten. Om redan tvätten, eller snarare separeringen av koldioxid från gaserna, innebär en lösning, så blir frågan mycket enkel: Vi kan fortsätta med kol, olja och naturgas bara vi installerar ”en liten stålkonstruktion uppskruvad på en vägg” (16). Det som kallas CCU, (carbon capture and utilization) innebär att koldioxiden fångas in, antingen direkt från luften eller vid utsläppskällan, och sedan används på något sätt. Det kan kombineras med lagring i mark eller hav för lång tid, men också för kortare tid i cement eller i biomassa efter det att man gjort gödningsmedel med hjälp av koldioxiden. 

En artikel i Nature (7 november 2019, https://doi.org/10.1038/s41586-019-1681-6) pekade ut och jämförde 10 system för CCU: Plaster, bränslen, algprodukter, betong, hydraulisk spräckning, bioenergi med lagring, mineralisering, skogsgödning, åkergödning, och biokol. De kolcykler som kommer i fråga för var och en är ganska komplicerad att sammanfatta, men i grund och botten måste det till lagring i mark eller hav, eller i produkter som är långlivade och där förvarad koldioxid är större än den som går åt för att framställa produkten. Det kan sluta med att hydraulisk spräckning – en metod för att utvinna olja eller gas ur lågvärdiga lager genom att spruta koldioxid ner i dessa – ger det numerärt största bidraget om den mängd koldioxid som förs ned är större än den som tas upp. Det blir väldigt svårt att hantera detta på ett pedagogiskt plan: ’Ta upp mer olja för att minska utsläppen’!?

Det bästa bidraget kommer i kapitlet ”Vem bryr sig?” Klimatförnekelsens psykologi är viktig att förstå och Kajsa Borgnäs har tydliga erfarenheter från Tyskland, i synnerhet dess östra halva där Alternativ för Tyskland vuxit sig stort. Kolarbetare och bilarbetare känner sig hotade av De Gröna och miljörörelsen i allmänhet, kallar dem ”klimatterrorister”, och rusar till försvar för kolet och förbränningsmotorn. Industriorter som förfaller leder till att folk känner sig övergivna, något vi fick åskådliggjort i Det svenska missnöjet av Johanna Lindell & Lisa Pelling (Atlas, 2021). Här finns en del av befolkningen som avfärdar klimatpolitik när den höjer energikostnaderna och hotar jobben. Kajsa Borgnäs kan säga att tekniska lösningar kan fånga in dem, men Andreas Malm har ingenting att erbjuda.

Boken kunde ha gjorts bättre om fler läsare hade fått gå igenom manus och om den hade försetts med illustrationer. Jag har också svårt med sättet att ange källhänvisningar, inte med fotnotstecken utan med ett litet citat följt av hänvisningen. Det verkar som många utgivare inbillar sig att populärvetenskap måste efterlikna skönlitteraturen så mycket som möjligt. Varför inte ha läroboken som ideal?

Dahlbergs kärnkraftskramning

Anna Dahlberg har skrivit en ledare i Expressen den 4 december 2021 som går till storms mot Miljöpartiet och den långdragna kärnkraftsavvecklingen i Sverige. Som vanligt kopplas detta samman med elprishöjningar och ”elbrist”. Det ska dock erkännas att Dahlberg tar fram belägg för sin ståndpunkt och inte bara förlitar sig till populistiskt och känslomässigt tyckande som är karakteristiskt för kärnkraftshögern. Men Dahlberg bottnar ändå i denna irrationella reaktion.

Man kan inte skriva svensk kärnkraftshistoria utan att ta med Centerpartiets roll. Det var ju faktiskt Birgitta Hambraeus som 25 oktober 1972 för första gången på politisk nivå riktade uppmärksamheten på kärnkraftens risker och fick till stånd ett moratorium i maj året därpå. Den kraftiga utbyggnaden fram till 1985, samtidigt som svensk energianvändning stagnerade, gjorde att Sverige badade i billig el under lång tid. Kärnkraftsöverskottet hindrade investeringar i förnybar el.

I motsats till vad många tror var kärnkraftselens billighet inte samhällsekonomiskt befogad. För det första bestreds kärnkraftens utvecklingskostnader av framtagandet av kärnvapen under andra världskriget och åren därefter. Kärnteknikkunnandet gjordes gratis tillgängligt 1955 av kärnvapenmakterna vilket gav upphov till eufori hos Vattenfall, Sydkraft och andra intressenter. Elcertifikaten som gynnade bio-, vind- och solkraft från 2003 kan ses som en kompensation för den snålskjuts som kärnkraften åkte på kärnvapnen.

För det andra dröjde det ända till 1977 innan en lösning på kärnavfallets förvaring togs fram, då som ett svar på Fälldinregeringens villkorslag. Besluten om utbyggnad togs alltså utan hänsyn till avfallshanteringen. Man trodde nämligen att bridern skulle ersätta de kärnkraftverk som byggdes på 1970-talet, och bridern skulle utnyttja använt kärnbränsle. För det tredje har skattebetalarna tagit på sig försäkringskostnaderna för kärnkraftshaverier.

Centerpartiets kärnkraftsmotstånd bytte skepnad. Istället för att förespråka avveckling, vilket försvårade samarbetet främst med Folkpartiet, stödde man elcertifikaten. När en borgerlig regering skulle tillträda 2006 gick man Folkpartiet till mötes på så vis att nybyggnad skulle få vara tillåten, men att subventioner inte skulle komma i fråga. Så har det varit sedan dess. Det finns inget förbud att bygga ny kärnkraft.

Samma år (2006) som den borgerliga regeringen tillträdde höjdes effektskatten från att ha gett 2 miljarder till att ge 4 miljarder kronor i statliga intäkter. Effektskatten togs bort 2017. Strålsäkerhetsmyndighetens krav på ett extra kylsystem, som en följd av Fukushima-olyckan, har bidragit till att ge gamla kärnkraftverk dåliga lönsamhetsutsikter.

Parallellt med dessa kärnkraftsproblem har kostnaderna för vindkraft och solceller sjunkit, bland annat genom att anläggningarna blivit större och att installationskostnaderna reducerats. Man kan inte komma ifrån att vind- och solkraft saknar bränslekostnader – naturen ger oss ”bränsle” helt gratis.

Dahlberg upprörs över att Tomas Kåberger utnämndes till Vattenfalls styrelse. Varför skulle inte en så kunnig person utnyttjas för det? Att ägare utser styrelse är ju det vanliga, det gäller andra energibolag – alla bolag överhuvudtaget, inklusive Expressen!

Vi har ingen ”elbrist” som Dahlberg hävdar, tvärtom Sverige har haft ett elöverskott som gått på export. När det gäller effekten så måste man komma ihåg att hopkopplingen med grannländerna är ett sätt att låna effekt utifrån istället för att investera i ett eller flera toppkraftverk. Det finns ingen som hävdar att kärnkraftverk ska fungera som effektreserv, alla utan undantag ser kärnkraften som basproduktion i elsystemet. Det är inte sant att kärnkraftverken producerar hela tiden, och eftersom varje reaktor producerar så stora mängder utgör de en risk för stabiliteten i systemet om någon behöver tas ur drift.

Om O1, O2, R1 och R2 varit kvar hade elen därifrån exporterats. Det vore högst oekonomiskt och praktiskt svårt att starta kärnkraftverk för att drivas några timmar en måndagmorgon i februari. Det är mycket bättre att importera från Danmark eller Norge eller vilket hopkopplat land som helst som har något att erbjuda vid just det tillfället.

Det finns naturligtvis gränser för detta internationella sätt att hantera tillfälliga effektunderskott. Och det är sant att vind- och solkraft är väderberoende, men kärnkraften är knappast lämplig ersättning för det. Då kan det vara bättre att ge kraftvärmen ett extra bidrag för sina systemtjänster. Vi kan inte återstarta naturgasbaserade kraftvärmeverk på Västkusten, men vi kan höja elutbytet från de som återstår. Dessutom kan det installeras stora batterier för att lagra energi, en form som lätt låter sig återvandlas till el. En avigsida med avregleringen av elsystemet var att samordningen av nät- respektive kraftinvesteringar klövs. Just på denna punkt är den ideologiska blindheten i det närmaste total över hela det politiska spektrat.

Alla spår starkt ökad elanvändning framöver, inte minst för ”kol utan stål”. Här måste man påminna om att klimatkrisen är global. Om man vill förespråka kärnkraft för att minska växthusgasutsläppen så måste det ske internationellt. Argumentet om kärnkraft enbart i Sverige duger inte i klimatdiskussionen. Österrikiska forskare har nyligen visat att uranet inte räcker för att ersätta alla fossileldade kraftverk. Om man inskränker sig till att bygga ut kärnkraften enligt de prognoser som IAEA presenterat kan endast 2,4 procent av utsläppen tas bort. De natriumkylda briderreaktorerna har misslyckats en efter en och Janne Wallenius blykylda småreaktorer är ännu på ett tidigt utvecklingsstadium.  Det gäller också fusionskraften.

Kärnkraften kan inte rädda klimatet

Produktionen i världens kärnkraftverk idag kräver uran i en mängd som överstiger den nuvarande brytningen. Glappet täcks genom att man tar från lager, att man utnyttjar avvecklade stridsspetsar och i viss mån upparbetat kärnbränsle.

Om man följer den ökning av kärnkraft som International Atomic Energy Agency (IAEA) förutspått skulle installerad kapacitet öka från 396 GW (2018) till 628 GW år 2040, och elproduktionen i dessa öka från 2563 TWh till 4977 TWh. Om dessa ersätter fossileldade kraftverk så kommer 4,5 % av växthusgasutsläppen att försvinna.

Ett scenario där all fossil kraft ersätts med kärnkraft innebär att installerad kapacitet ökar från 396 GW till 3610 GW, och produktionen från dagens 2563 TWh till 28 463 TWh år 2040. Då ersätts 41,4 % av utsläppen.

Eftersom uranbrytningen inte är koldioxidfri måste procentsatserna minskas med motsvarig­heten till 0,9 Gt respektive 1,6 Gt koldioxid, varför minskningen av utsläpp enligt prognosen stannar på 2,4 %, och den för scenariot på 37,6 %.

Uranet räcker inte!

Enligt IAEA finns det 8 miljoner ton brytbart uran, eller ”bekräftade tillgångar”. Det är sådana tillgångar som inte kostar mer än 260 US$ per kilo uran att ta upp. Av dessa 8 miljoner är 4,2 ”rimligt säkerställda tillgångar” medan de övriga är uppskattade. Om scenariot med en kraftig ökning av kärnkraften som ersatte alla fossila kraftverk blev verklighet, krävs 30 miljoner ton uran för att räcka för hela livslängden på 60 år för varje kärnkraftverk. Det är drygt 3 gånger mer än vad IAEA har beräknat tillgångarna till. Det finns låghaltig uranmalm, men vid en viss halt går det åt mer energi för brytningen än vad den brutna malmen ger i el i kraftverket.

Naturligt uran innehåller till 99 % isotopen uran 238 och bara några tiondelar uran 235. Att övergå till snabba reaktorer skulle innebära att man kunde utnyttja 99 procent av det naturliga uranet istället som om det anrikas till uran 239 kan användas i briderreaktorer. Det finns flera typer av Fjärde generationens kärnkraft, den som prövats mest är den med natrium som kylmedium. Det har bara funnits sex av dessa och det är endast den i Belojarsk i Ryssland som haft en utnyttjandegrad på 75 procent. Alla övriga har stått stilla mer eller mindre, det gäller till exempel briderreaktorn Munjo i Japan som kopplades till elnätet den 29 augusti 1995 men stängdes redan den 8 december samma år efter en olycka. Natrium reagerar med syre och vatten och kan då antända, vilket hände i Japan. Den franska Atomenergikommissionen CEA har satsat massor med pengar på briderreaktorer, men beslöt 2019 att avbryta sin satsning på den snabba reaktorn ASTRID efter att ha lagt ned 700 miljoner € på projektet (cirka 7 miljarder kronor).

Nikolaus Muellner, Nikolaus Arnold, Klaus Gufler, Wolfgang Kromp, Wolfgang Renneberg, Wolfgang Liebert:  Nuclear energy – The solution to climate change? Energy Policy, 155 (2021), 112363. 

Professorn i reaktorfysik, tillika vänsterpartisten (!), Janne Wallenius vill utveckla blykylda snabba reaktorer i litet format (5,5 x 1,5 meter), så kallade Små modulära reaktorer. Uniper har gått ihop med Blykalla (som Wallenius projekt kallas) med sikte på en testanläggning i Oskarshamn. Det innebär att projektet kan ta steget från labb till test, men det är långt till kommersiell drift. Ingen tror att dessa kan vara i drift till 2040, och utgör därför inget alternativ i klimatpolitiken. Det vore också mycket farligt att placera dessa lite varstans i samhället med tanke på den risk de skulle utgöra om kriminella tog kontroll över dem. (Ny Teknik, 28 maj, 2021).

Sammanfattningsvis kan utbyggd kärnkraft världen över till 628 GW bespara oss endast 2,4 % av utsläppen. Uranet räcker inte till för att ersätta alla fossila kraftverk. Även om det mirakulöst skulle hittas uran av den storleksordningen så återstår ändå drygt 60 % av de energirelaterade koldioxidutsläppen. De snabba reaktorerna befinner sig som bäst på demonstrationsstadiet och hinner inte utvecklas i tid på ett säkert sätt.