Enligt EU-kommissionen och de källor den använt sig av står stigande priser på naturgas i centrum (https://ec.europa.eu/energy/topics/markets-and-consumers/EU-energy-prices_en). Stegringen hänför sig huvudsakligen från ökad ekonomisk aktivitet när restriktionerna efter pandemin släppts, samtidigt som de begränsade lagren av naturgas (eller fossilgas) sedan förra vintern gjort framför andra Nederländerna, Tyskland och Österrike beroende av import. Gazprom har dock inte ställt exportkapacitet till förfogande på ett tillfredsställande sätt.
Gasprisernas stegring har direkt verkat höjande på elpriserna, men förskjutningen till kol som bränsle har påverkat utsläppskostnaderna via utsläppshandelssystemet. Gaspriserna har dock ökat nio gånger mer än utsläppspriserna, så på kontinenten har de senare inte varit mest drivande. I någon mån har svaga vindar bidragit till att vindkraften inte hjälpt till. Något som inte uppmärksammats så mycket är att konsumentpriserna för både gas och el inte ökat så mycket som de priser energibolag och större företag möter – i flera länder har elpris till konsument sjunkit.
ACER (2021) High energy prices
I Sverige har inte gaspriserna spelat någon roll. Om Sverige hade gått in för storskalig användning av fossilgas för elproduktionen hade bilden kunnat vara annorlunda – detta sätter kritiken av stängningen av Öresundsverket i Malmö i annan dager. Den påstådda effektbristen i söder har klarats av trots begränsningar i överföringen från norr. Istället har de stigande utsläppspriserna gjort att elpriserna stigit i södra Sverige.
Det hör samman med att elsystemet är integrerat i Europa. Samkörningen av kraftverk över gränserna är effektivt ur hela det europeiska systemets synvinkel – istället för att bygga kraftverk som står stilla många timmar om året för att täcka toppar i användningen under några få timmar så importerar man från ställen där det finns kraft tillgänglig. I princip är det detsamma som gjordes inom Sverige med början i ”samkörningen” på 1920-talet och som etablerades på 1930-talet som ett samordnat system för hela landet. Och prissättningsprincipen är densamma: Man tar i drift kraftverken efter dessas rörliga kostnader där de med lägst kostnad körs först och längst och fyller sedan på med de dyrare när efterfrågan stiger. De som avskyr Miljöpartiet och som vurmar för kärnkraft har mycket svårt att se detta, när priserna stiger måste det vara ”effektbrist”.
I Ekonomisk debatt nr 6 2021 skriver Magnus Henrekson, Christian Sandström och Carl Alm om grönt stål i Norrland. De ondgör sig över att EU tänker ge ut cirka 1000 miljarder euro i sin satsning på En grön giv. Mer precist ondgör de sig över öronmärkningen på 430 miljarder till vätgasstöd.
Hela texten går ut på att stöd snedvrider incitamenten och kan sluta med ett misslyckande. Rent principiellt går ”teknikneutralitet” ut på att innovationer ska klara sig själva – om ingen vill köpa nyheten hamnar ekonomin i ett falskt tillstånd där utbudet hålls under armarna av skattebetalarna samtidigt som köparna föredrar något annat, nämligen det de valt på egen hand. Visserligen måste forskning stödjas av staten, annars blir det för lite av det då det är svårt att privatisera intäkterna, men utveckling och spridning av ny teknik ska skötas av dem som under konkurrens söker svara mot köparnas önskemål.
Det principiella felet är att innovationer alltid befinner sig i underläge, i synnerhet om det är fråga om tekniker som är väl etablerade, och än mer om det är bråttom med en omställning. Exempelvis: När nu äntligen priset på utsläppsrätter stiger, som är en tillämpning av att ”sätta pris på miljön” (eller mer exakt på den globala uppvärmningen) drabbas en rad verksamheter och slutanvändningar där fossila bränslen används av höjda kostnader. Det är högst troligt att bensinpriser skulle ha höjts om de varit med i utsläppshandeln, men där har skatterna gjort jobbet istället. Ett pris på koldioxid som svarar mot kostnaderna för klimatomställningen är alla nationalekonomer för.
Men när priserna stiger kommer reaktionerna. I dessa dagar börjar svenska politiker tala om att sänka skatten på drivmedel och de bekymrar sig över de stigande elpriserna. Det är så spårbundenhet ser ut – bilismen och fossilbaserad elkraft har så djupa förankringar hos enskilda konsumenter och stora företag att det tar emot att byta till elbilar eller byta kraftslag. Här finns också en rent kostnadsmässig nackdel för ny teknik, nämligen lärkurvorna som gör att det nya får högre enhetskostnader till följd av produktionen inte trimmats, något som etablerade tekniker har klarat då de funnits i flera decennier och dessutom kan tillverka i större volymer eller längre serier än de nya sakerna.
Bakom idén om ”teknikneutralitet” ligger också den falska uppfattningen att den etablerade tekniken tillkommit utan subventioner. Kärnkraftens utvecklingskostnader bestreds av världens största satsning på atombomben i USA under andra världskriget. Kunnandet om kärntekniken, för fredliga ändamål, släpptes fritt 1955 av kärnvapenmakterna. Den svenska staten tillsatte en Atomkommitté redan 1945 som stod för upparbetningen av grundläggande kompetens inom landet. Det var visserligen en dålig satsning, nämligen på atomkraft baserad på inhemsk alunskiffer med en koppling till utvecklingen av en svensk atombomb, men utan denna kompetensuppbyggnad hade inte det av Sydkraft ledda Atomkraftkonsortiet kunnat gripa sig an den typ av kärnkraft som sedan blev av.
Bilen är utomordentligt populär, kanske den mest eftertraktade innovationen någonsin. Men bilismens spridning hänger inte bara på attraktionen hos den enskilde (oftast manlige) konsumenten, utan också på politiska beslut om bilsystemets utvidgning. Beslut om bilvägar i landskapet och plats för bilen i staden tas inte av marknaden, utan hänger på vilken syn på bilismen myndigheter och politiker har.
Nu vill Henrekson, Sandström och Alm gå vidare och peka på möjligheten att vätgassatsningen kan bli ett misslyckande. De skriver bland annat att ”grå” vätgas är mycket billigare än ”grön” – men då går ju poängen förlorad, det är ju det fossila som ska bort. Man skriver också att ”återvunnet” stål sparar energi – jovisst, men stål från skrot har vi haft sedan länge, någon gång måste nytt stål tillverkas, eller föreslår författarna att vi ska riva stålbroar med mera för att öka mängden skrot? Man skriver också att vätgasframställningen är förknippad med energiförluster på upp till 30–40 procent – jämfört med förlusterna i förbränningsmotorn, oljekraftverk och kärnkraftverk (ca 65 procent förluster) är det tyvärr måttliga tal, och inte skriver de vilka förluster som görs när järnmalm reduceras med kol.
Bild från Hybrit
Ett mer spektakulärt förslag från HSA är att lokalisera ståltillverkningen i Västsahara! Där finns möjlighet att anlägga jättestora solcellsparker i öknen, ”järnmalmen kan skeppas ut från Narvik”. Om man nu ska detta på allvar så måste det påpekas att Västsaharas politiska stabilitet inte är den bästa eftersom Marocko skaffat sig kontroll över landet, medan oppositionen vill göra landet självständigt. De skriver heller ingenting om den kompetens och det material som krävs för att bygga och driva järnsvampsfabriker i det landet, eller om Marocko (eller oppositionen) går med på det.
Men det högt uppskruvade elbehovet är ett problem. Det är ju faktiskt värre än vad HSA skriver eftersom LKAB har en egen satsning utöver Hybrit, och dessutom får vi en stor batterifabrik. Det elbehov som intressenterna själva förutspår är helt enkelt enormt – jag kan inte se hur det ska kunna gå till. Enbart LKAB:s egen satsning betyder en ökning av elbehovet inom gruvnäringen stiger från 8 TWh till cirka 91 TWh! Att få dessa elmängder till ett pris som LKAB, SSAB och H2GS klarar av kräver lika fantastiska drömmar som dem om stålverk i Västsahara. Min gissning är att satsningarna på grönt stål kommer att krympa till förmån för byggnader i trä, ett ökat återbruk av gamla artiklar av stål och stagnerad användning totalt. Men den krympta versionen kommer ändå att kräva stora mängder el, och det vore en storslagen vinst för klimatet om fossilfritt stål blev verklighet.
I sin Systemutvecklingsplan 2020–2029 pekar Svk flera gånger på de utmaningar som förlusten av planerbar elproduktion innebär. Man räknar med att kärnkraft och vattenkraft har en tillgänglighet motsvarande 90 procent av maxeffekt under den kallaste och mörkaste timmen på året, medan vindkraften bara erbjuder 9 procent och solkraften 0 procent. Man räknar med att kärnkraften är avvecklad till 2040 och att vind och sol ökat från 27 till 89 TWh, samt att totala elbehovet ökat till 160 TWh. Den senare siffran kan säkert höjas med tanke på de planer LKAB, H2GS och SSAB har angående järnsvampproduktion i norr.
Lotta Medelius-Bredhe, GD Svk.
Ett effektunderskott väntar, skriver Svk, som sätter behovet av import från grannländerna eller överföring från norr till söder i fokus för de timmar då det är kallt och mörkt. Eftersom grannländerna också rör sig i riktning mot intermittenta kraftslag blir det en ganska ödesmättad läsning. Nätförstärkningar inom landet står i fokus, och ska så göra i Svk:s rapporter eftersom det är dess uppdrag, men något mer kunde man ha ägnat åt det faktum att kraftvärmeverk är bränslebaserade också. Batterilager nämns en gång utan att tankar kring denna möjlighet utvecklas det minsta, bland annat om det faller inom Svk:s ansvar eller inte. Vi får i alla fall veta att förlusten av rotationsenergi som bland annat kärnkraften erbjudit kan ersättas med shuntkondensatorer och andra styrbara spänningsreglerande apparater. Kan man se en trött suck här mellan raderna: ‘Om kärnkraften funnits kvar hade vi sluppit ta ansvar för dom där prylarna’?
Med tanke på att Svk målar upp en såpass stor utmaning för elsystemet inom en snar framtid, blir det svårt att förstå textens passiva karaktär – varför vill man inte göra mer? För det första kunde man ha sänkt graden av bekymmer eftersom vattenkraften med 90-procentig tillgänglighet kommer att finnas kvar. De egna föreslagna förstärkningarna måste väl lindra något, kan man tycka. För det andra kunde Svk ha nämnt några initiativ för att öka lagring av energi: Kan stora batterier byggas, kan elbilarnas batterier utnyttjas? Det faktum att vätgas kan lagras, vad innebär det för flexibiliteten i den industriella förbrukningen? Finns det någon potential för energieffektivisering i serverhallar (som nämns flera gånger i rapporten)? Bevisligen ligger effektproblematiken på Svk:s bord – affärsverket skriver ju om det. Då borde de tänkbara lösningarna också kunna finnas här, annars börjar det likna en partsinlaga.
Markus Wråke på Energiforsk förklarade i SVT Aktuellt den 7 oktober att de kraftigt stigande priserna på naturgas (fossilgas) i EU hörde samman med trögheter i att sätta igång gasproduktionen efter pandemin. Det har lett till att kraftproducenter gått över till kol i större utsträckning vilket drivit upp priset på utsläppsrätter. Men det relativiserar inte utsläppsprisernas roll för elpriserna.
Gillespie & Krukowska 8 oktober 2021 (Bloomberg)
Det är svårt att veta om det skett en övergång från gas till kol i europeiska kraftverk, men diagrammet från Bloomberg ovan visar i alla fall att elpriskurvan ligger närmare kolpriserna än gaspriserna. Eftersom kol innehåller mer koldioxid än fossilgas leder det till att kostnaderna för utsläppsrätter stiger än mer (om det skett en överflyttning från gas till kol som bränsle). Då är det rimligt att peka ut utsläppspriserna som drivande för svenska elpriser (i söder).
Energiföretagen
Något annat som anförs är att det inte blåst så mycket och att vindkraften inte bidragit med vindelstillförsel. Det måste i så fall vara efter den 3 oktober, men å andra sidan var just vindproduktionen den dagen extremt stor, 8900 MWh i Sverige och 10101 MWh i Danmark.
Data från Nord Pool.
Diagrammet ovan visar på vindkraftsproduktionen i hela Sverige och hela Danmark under 2021. Kurvorna för Sverige och Danmark är svåra skilja åt, vilket indikerar att det blåser på likartat sätt i de bägge länderna. Detta pekar fram emot behovet av att lagra el i batterier eller att starta biokraft i södra Sverige.
Peter Rawet på SVT Rapport sa den 6 oktober att priserna i SE4 stiger till följd av import. Intuitivt verkar det tokigt, med tanke på att flödena (enligt preliminära data) mest går från SE4 till DK2, men man kan ju tänka sig att den mindre motsatta strömmen skjuter upp prisnivån i södra Sverige.
Data från Nord Pool (flöden grått vänster, pris gult höger).
Man kan faktiskt se något sådant i februari, men man måste överanstränga sin fantasi åt just det hållet för att resonemanget ska hålla för hela året. Från juni kommer inte mycket el från Danmark, och höjningen av priset i SE4 i juli och i september sammanfaller inte med danska elflöden. Snarare är det så att danska köpare bjuder över svenska köpare av svensk el för danska behov.
Johan Ehrenberg skriver i Dagens Etc 7 oktober att vattenmagasinen i norr innehåller mindre lägesenergi än vanligt, så att elen inte räcker för hela landet. Magasinsfyllnaden i år jämfört med tidigare år bekräftar det påståendet.
Fyllnadsgrad veckovis i vattenmagasinen i Norge + Sverige, GWh (Nord Pool).
Det verkar som att mindre magasinsfyllnad spelar en viss roll, jag tolkar det som en nivåhöjning med tanke på att magasinen förändras trögt jämfört med priserna. Eftersom priserna 2021 varit lägre i norr än i söder blir det avgörande måttet på magasinens påverkan på priset det pris som bildas i SE1. Som visas i diagrammet nedan låg priserna där lågt när magasinen var välfyllda 2020, och priserna medelhögt när magasinen var medelfyllda 2019.
Elspotpris SE1 veckovis (Nord Pool).
Bortsett från denna nivåhöjning för 2021 kan vi konstatera att priserna inte stiger i norr, och jag visade också i mitt förra inlägg att överföringskapaciteterna från norr till söder begränsats. Flödena i söder går huvudsakligen från SE4 till DK2, vilket knappast kan tolkas som en brist i söder. Elsystemet är integrerat, flödena täcker upp produktionsunderskott i de olika prisområdena. Man måste dra slutsatsen att det är utsläppspriserna på fossil kraft som höjer priset på el i SE4, inte någon brist där.
Tanken bakom att dela upp Sverige i fyra elprisområden 2011 var att man genom elmarknaden skulle ge kraft- och nätägare signaler om behov av tillskott och förstärkningar av det materiella elsystemet. Nu har en sydvästlänk förstärkt överföringskapaciteten till SE4, men samtidigt har Svenska kraftnät reducerat utnyttjandet av den möjliga kapaciteten, av anledningar som jag inte hittat, men det torde röra sig om en bedömning av systemets stabilitet.
Den stora uppmärksamheten på priserna i söder hör samman med vad vissa ”vill” se. Kärnkraftskramare hugger på stigande priser eftersom man tänker sig att ett produktionsunderskott i söder, där inte bara Barsebäck utan också reaktorer i SE3 (Ringhals och Oskarshamn) stängts, lett till ”brist”. Det är inte uteslutet att avveckling kan leda till brist, kärnkraften står fortfarande för en stor del av elförsörjningen, men så är det alltså inte. Något liknande kan sägas om klimatförnekare som inbillar sig att ett prispåslag på fossil kraft är onödig, och bara ett sätt för en klimathysterisk medelklass att plåga vanligt folk. Men det är också ett problem ur sund klimatsynvinkel då elektrifiering är en viktig del i omställningen, inte minst för stål och transporter.
Elektriciteten strömmar från norr till söder. Data från Nord Pool visar detta (avser 1 januari – 27 september 2021). Med export menas strömmar i pilens riktning, med import i motsatt riktning.
Export TWh
Import TWh
NO→SE
6,8
2,7
SE→FI
13,0
0,0
SE1→SE2
6,1
0,1
SE2→SE3
33,0
0,0
SE3→SE4
21,5
0,0
SE3→DK1
1,4
0,6
SE4→DK2
4,3
0,7
SE4→LT
2,3
0,2
SE4→PL
2,1
0,1
SE4→DE
1,3
0,2
Data från Nord Pool, ”Elspot flow”. Denna källa registrerar inte mätta flöden men de ger en approximation till dessa.
Norge och Sverige har stora produktionsöverskott. Norsk el strömmar över till svenska elområden (SE1 i norr och SE4 i söder). Finland för ingen el över till Sverige utan täcker ett produktionsunderskott med import från Sverige (och Ryssland). I Sverige går strömmarna ensidigt söderut. I SE1 och SE2 finns stora produktionsöverskott, det fanns det också i SE3 fram till 2019, men där har kärnkraftverk stängts, så det har blivit ett underskott. Men det bortfallet täcks mer än väl av överskottet från norr. Det gäller också SE4 (som har betydligt lägre elbehov än SE3, 24 mot 84 TWh på årsbasis). Förutom Finland har även de tre baltiska länderna produktionsunderskott liksom Polen, medan Tyskland har överskott.
Det är alltså ingen ”elbrist” i Sverige, tvärtom. Bakom detta ligger dels elcertifikatsystemet som kvoterat fram förnybar el, främst biokraft och vindkraft, dels energieffektivisering, som gjort att avstängning av fyra kärnkraftsreaktorer 2015–2020 kunde genomföras utan att elexporten minskade. I själva verket sänker svensk el det fossila innehållet i grannländernas elanvändning. Den stora uppmärksamheten på Karlshamnsverket är direkt vilseledande. Reservkraft måste vi ha, men behovet av dessa kan minska om vi importerar istället, under de timmar där användningen slår i taket.
Priserna har stigit under året, och stigit kraftigt. Det gäller speciellt SE4 där man kan tala om en fördubbling i september jämfört med tidigare månader. Det är ingen bristsituation i Sverige som lett till denna ökning, och inte heller kan underskotten utomlands förklara denna ökning – Finlands strukturella underskott ger inte upphov till extraordinära ökningar. Istället är det priset på utsläppsrätter som stigit kraftigt.
Källa: Sandbag
Denna stegring är i och för sig helt i den önskvärda riktningen. Det som södra Sverige nu får göra är att betala för den försenade omställningen till förnybar el i grannländerna. Det blir också ett omställningsproblem i och med att elektrifiering av järn- och ståltillverkning och av transporterna (inklusive drift av batteritillverkning), kan fördröjas om priset på el blir högt. Visserligen är det så att elen strömmar från norr till söder, men frågan är om den inte kunde strömma än mer, något som Tomas Kåberger påpekade i Dagens Etc den 20 september 2021.
Data från Nord Pool som visar överföringskapaciteter ger vid handen att dessa sänkts sedan mars och än mer sedan maj mellan SE2, SE3 och SE4 (men inte mellan SE1 och SE2, och inte heller mellan Sverige och Finland utom några veckor i juni och juli). Svenska Kraftnät motivera detta med driftsäkerhet. Den 16 februari 2021 skrev man på hemsidan att vid en störning i nätet (till exempel när det blir fel på en ledning eller ett kärnkraftsblock går ner), kommer elen att ta en ny väg:
Vår uppgift är att se till att elen i ett sådant fall inte forsar fram på ett sätt som leder till kollaps i systemet. En ledning som överlastas kraftigt eller långvarigt kan leda till en dominoeffekt där fler ledningar kopplas ur och till slut har vi en storstörning. Det är det som är driftsäkerhet, förmåga att undvika en storstörning vid ett enkelt fel.
Inte förrän i september höjs kapaciteterna igen. Något annat som kan få ned de inhemska elpriserna är att SvK bygger stora batterier för att utjämna tillförseln av el. Det är rimligt att tro att el från vattenkraft, vindkraft, solkraft och den återstående kärnkraften är billig, medan den fossila kommer att förbli dyr när nu utsläppshandelssystemet börjat fungera som det var tänkt. I så fall borde högre överföringskapacitet plus batterier göra att även bagerier i Skåne får låga elkostnader.
Det är detaljerna i mötet mellan människor som står i centrum för denna bok. Den allvetande berättaren kan gå in och ut ur tankarna hos personerna så att vi får veta, exempelvis, att någon tvekar att nämna något eftersom det inte känns som rätt tillfälle att göra det. Eller vi kan följa med i en lång återblick i huvudet på Thomas Brander, en av huvudpersonerna i boken.
Musiken spelar en stor roll i boken. Tritonus är ”djävulsintervallet” över tre heltoner som ofta används i skräckfilmsmusik. Det är också namnet på det lyxhus som Brander låter bygga åt sig i den finska skärgården. Det är intressant att läsa om musiken – den framkommer bland annat genom Branders problem med sitt klarinettspel (som är krävande för en femtioåttaårings läppar och kindmuskler – men använder man rundandning inom den klassiska genren?), speciellt om man har styva rörblad (till skillnad från jazzmusiker som fuskar med mjuka, enligt Westö).
Reidar Lindell, den andra huvudpersonen är en 55-årig rockmusiker som försöker hålla ihop bandet Rainbow. Det ger mig väldigt lite att läsa om Lindells beundran för Glen Campbell. Det spelar ingen roll att han sjöng rätt och var skicklig på gitarr, när man lyssnar på ”Galveston” är det de inställsamma stråkarna som dominerar. Jag kan inte njuta av sådan musik, och det förvånar mig att de som tycker om Mahler och Sibelius kan gilla detta.
I intervjun i SVT:s Babel framhävde Kjell Westö rytmen i texten, något jag inte tänkt på när jag läste den, men det ska erkännas att man sögs in i berättelsen. En annan sak är att Westö tycks vilja undvika pratminus, citattecken och andra hjälptecken. Ändå är det gott om konversationer, men på något sätt får läsaren veta när något sägs och när författaren ger en beskrivning.
Tritonus är en skildring av relationer och en nedåtgående karriär för Brander. Någon handling är det egentligen inte, utan en beskrivning av ett par personers försök att finna sig själva och sina liv mot bakgrund av dagens världshändelser – klimatförändringar, terrorhandlingar, högerextremism, metoo och pandemi. Men det sistnämnda är ett misslyckande – inte förrän på slutet får författaren upp ögonen för att man håller avstånd och bär munskydd vid konserter. När Westö började skriva boken 2015 fanns ingen coronapandemi, och vid redigeringen valde han att flytta fram beskrivningarna till 2019-2020. Men när den tredje delen, ”Sommarmånaderna” börjar på sidan 235, borde rätteligen en helt ny omvärld med direkt påverkan på relationerna ha fått genomsyra skildringen, men så görs inte. Texten var redan skriven och ”rytmen” låst.
Strängt taget är det samma budskap som tidigare, men med större säkerhet vad gäller människans påverkan och temperaturhöjningarna.
Från Sammanfattning för beslutsfattare
Det är ändå värt att framhålla att den nuvarande temperaturnivån är högre än den som rådde för 6500 år sedan och i nivå med den som rådde för 125 000 år sedan. Tillsammans med den mycket snabba höjningstakten under senare decennier är det mycket illavarslande. Det bekräftar bilden av att Holocen ersatts av Antropocen och därmed att det materiella underlaget för mänsklig civilisation är hotad. Bränderna, torkan, glaciärsmältningarna och havsnivåhöjningarna hittills är bara början.
En annan sak är att klimatet är komplext. De naturliga trenderna medför snarast nedkylning, vilket också mänskliga utsläpp av vissa partiklar gör (”aerosoler”). Dessutom fångas en stor del av växthusgaserna upp av växter och hav. Men utsläppen av växthusgaser är ändå så stor att de ger upphov till temperaturer vid jordytan som vi inte kan hitta motsvarigheten till under en tid som sträcker sig tillbaka till den nuvarande människoartens barndom.
W Rees i Real-World Economics Review nr 96
Under lång tid var antalet människor på jordklotet litet, uppskattningsvis halva Sveriges nuvarande folkmängd för 10 000 år sedan. Visserligen har jordbruk och minskad skogsareal påverkat kolcykeln, men det är inte förrän kol och olja kommer till storskalig användning för en mycket större och växande befolkning som klimatet påverkas.
På frågan ”vilken är den mest klimatsmarta fjärrvärmelösningen idag”, svarade Johan Ehrenberg 27 juli i Dagens Etc på ett sätt som är orättvist för fjärrvärmen och oansvarigt för den totala energiförsörjningen. Han kunde åtminstone ha nämnt att de flesta fjärrvärmeverken är kraftvärmeverk. Den el som produceras där är nödvändig för stabiliseringen av det elsystem som Ehrenberg själv förespråkar.
Solkraft och vindkraft är väderberoende. För att ett hållbart elsystem ska fungera behöver el omvandlas för att lagras, i framtiden säkerligen i batterier och vätgas. Men kraftvärmen finns redan och spelar en viktig roll där. Utan el blir det svårt att driva värmepumpar. Vätgasproduktionen är på gång hos SSAB och LKAB, men för detta krävs mycket el, något som kräver en mycket kraftig utbyggnad av sol- och vindkraft. Andra miljövärden kan hotas av en sådan utbyggnad (som påminner om utbyggnaden av vattenkraften på 1950- och 1960-talen), i synnerhet som kärnkraften ska avvecklas.
Johan Ehrenberg råkar glömma bort i sitt svar att en betydande del av fjärrvärmen utgörs av återvunnen restvärme från industrin. Ett hundratal sådana samarbeten mellan industri och värmeverk har funnits i flera decennier. Mycket primärenergi har sparats på det sättet. Det hade också varit ärligt om Johan E erkänt att pyrolys förutsätter att man ”hugger ned träd”, samt att möjligheten att byta till värmepump skapat konkurrens hos fjärrvärmemonopolen.
Johan glömmer dessutom bort att nämna att koldioxidutsläpp från förbränning av ved balanseras av den växande skogens inbindning – och svensk skog växer. Detta är hållningen i IPCC:s rapporter. Tyvärr blandas skogens koldioxidbindande förmåga samman med frågan om biologisk mångfald, som visserligen är relaterat men inte samma sak. Så görs av Dagens Nyheter som drivit kampanj mot biobränslen under flera månader nu.
Det är inte bra att frågan förenklas på det sättet. Det är sant att biomassa inte kan bli en huvudväg för det hållbara energisystemet, men vi kan heller inte sätta den i skamvrån. Just här finns den största frågan av alla, nämligen hur man ska klara en omställning utan att levnadsstandarden hotas. Ända sedan den industriella revolutionen har mänskligheten smitit från problemet med hållbarhet. Att rätta till två hundra år av kol- och oljeberoende är en utomordentligt svår sak. Det är stor risk att den ena teknikentusiasmen efter den andra leder till nya problem.
Ett tag fylldes bilarnas slösaktiga förbränningsmotorer med etanol, hade man fortsatt på den vägen hade mycket stora markytor behövt tas i anspråk som hotat matförsörjningen. Men här finns elbilar som en framkomlig väg och därför kan man ställa biodrivmedel i skamvrån, men inte biobränslen. När vattenkraften byggdes ut negligerades skönhetsvärden och lekplatser för ål och lax. Även vindkraft medför ingrepp i naturen. Batteritillverkning driver på utvinning av kobolt, en utvinning som sker under tveksamma arbetsförhållanden. Även batterier, solceller och vindkraftverk måste få sina återvinningssystem för att hållbarhet ska kunna uppnås.
Skogsbrukets avverkningsrester (inklusive de från det uttag av träd som Johan Ehrenberg erkänner – för byggnader och för pyrolys), avger koldioxid när de ligger kvar i skogen. Jag har svårt att se varför denna energikälla ska avfärdas som en del av en komplex hållbarhetslösning – det är alldeles för lättvindigt och inte ansvarsfullt. Vi måste ge oss själva rätten att få pröva oss fram.
Det är inte vanligt att ett kommunalt barnavårdsärende blir en thrillerartad serie. Mycket bra skådespeleri, i den danska serien med en titel som ingen begriper.
