Hur demokratier dör

Statsvetarna  Steven Levitsky och Daniel Ziblatt har skrivit en bok som egentligen handlar om president Donald Trumps auktoritära tendenser. Boken tar upp historiska lärdomar av hur auktoritära ledare nått makt inom demokratins ramar, men sedan stegvis monopoliserat den. Det blir lärdomar från Juan Perón, Adolf Hitler, Alberto Fujimori, Ferdinand Marcos, Silvio Berlusconi, Hugo Chávez, Vladimir Putin, Recep Erdogan, Viktor Orbán, och några till.

En lärdom är att demokratiska partier tror sig kunna utnyttja auktoritära demagoger, de nedvärderar demagogens möjligheter att mobilisera stöd och erövra makt inom systemet. Den nye ledaren befästa sin makt genom att frångå de demokratiska principerna genom att utse domare som är lojala, trakassera media så att de stängs eller journalister så att övergår till självcensur, ändrar på valkretsindelningen så att det gynnar det egna partiet, framställer andra partier som fiender kanske med kopplingar till terrorister. De presenterar fyra nyckelindikatorer för auktoritärt beteende:

A. Förkastande av, eller svagt engagemang för, demokratiska spelregler;

B. Förnekelse av politiska opponenters legitimitet;

C. Att våld tolereras eller uppmuntras;

D. Beredskap att att begränsa medborgerliga rättigheter år opponenter, inklusive media.

Att Trump kunde ta sig fram genom ett etablerat parti hörde ihop med att partiets grindvakter försvunnit. Det var inte partiets förtroendevalda som utsåg kandidater, utan de valdes i något som liknar allmänna val. Trump har gett prov på alla de fyra indikatorerna: A, genom att vägra acceptera valresultat; B, genom att beskriva motståndare nedsättande (som kriminella eller dylikt); C, genom att vägra ta avstånd från våld; D, hotat med rättsliga åtgärder mot motståndare.

En recensent av boken, David Runciman i The Guardian, menar på att författarna bortser från de nya sociala medierna, det räcker inte med historia. Det är ingen träffande invändning eftersom Levitsky och Ziblatt förespråkar att det Republikanska partiet ska ta makten över kandidatnomineringarna och hålla rent från extremister. Och även på Twitter och Facebook behöver det skapas en respekt för de informella normer som de framhåller som så viktiga: Ömsesidig tolerans och institutionell fördragsamhet.

Jag är rädd för att författarna har alldeles för mycket rätt i att Trump kan bli, om inte en auktoritär ledare som Erdogan, så i alla fall den som för lång tid polariserat det amerikanska samhället så att de där bägge principerna har svårt att återkomma.

Annonser

Den perfekta regleringen

Inom nationalekonomin finns en standardteori med två delar: Den perfekta marknaden och marknadsmisslyckanden. Denna enhet med två sidor är samtidigt en slags syntes på så vis att ekonomisk teori som inte passar in i teorin om den perfekta marknaden ses som avvikelser från denna ideala marknad. Dubbelsidigheten gör teorin, eller snarare syntesen, politisk och ideologiskt elastisk. Enligt min mening, och Villy Bergströms, innebär detta en dragning åt liberalismen. Den ideologiska elasticiteten skymmer detta. Jag vill därför göra en liknelse med en tänkt teori.

Låt oss säga att det finns en teori om den perfekta regleringen. Många forskare har dock upptäckt imperfektioner, vilka vi kan kalla regleringsmisslyckanden. Vetenskapens roll blir nu att undersöka dessa misslyckanden så att vi kan återgå till det ideala tillståndet. Verkligheten kommer aldrig fram till det ideala, men för det mesta är den tillräckligt nära för att teorin ska vara tillämplig. Om teorin om den perfekta regleringen inte låg nära de verkliga regleringarna skulle vi ju inte använda den teorin och inte skapa synteser genom att betrakta fundamentalt skilda teorier som avvikelser från en av dem. Innerst inne i den perfekta regleringen finns det balanserade beslutet, ett beslut som tagits fram genom fri och saklig debatt filtrerad från hot, påhopp och fördomar. Det svenska remissförfarandet ligger nära idealet och är en slags tatonnement, alltså en process där ett förslag förfinas genom granskning, kritik och förbättringar.

Ekonomisk historia?

Ett ämne som ägnar sig mycket åt jordbruk men nästan inte alls åt mat och matlagning!

Ett ämne där forskarna lägger ned mycket arbete på långa tidsserier, och sen orkar de inte mer!

Ett ämne där vissa tror att man ska tillämpa nationalekonomisk standardteori på empiriskt material som är äldre än 20 år?

Ett ämne där man låter sig köpas av företag och branschorganisationer för att skriva hyllningsskrifter för företag A i industri B?

Njae: Francesco Boldizzoni (2011),  The poverty of Clio. Resurrecting economic history. (Princeton University Press), ger oss en annan inriktning för ämnet. Tack, för den!

En jämförelse av akademi och myndighet

Mot bakgrund av mina erfarenheter av att jobba på universitet och på myndighet skulle jag vilja ge några synpunkter efter tre dimensioner: Förståelse, debattkultur och anställning.

Förståelse

Myndigheter får uppdrag av regeringen. De kan vara stora eller begränsade, men ofta beslutsunderlag där något behöver utredas, såsom kostnader för havsbaserad vindkraft eller ett förslag från EU. Uppdragen fördelas internt på flera personer som får ta var sin bit. För den enskilde ”handläggaren” blir det mycket fragmentariskt. När jag började på Energimyndigheten trodde jag att jag skulle lära mig mycket om energi och energipolitik, men sammanhanget går nästan alltid förlorat. Det är som om någon hade gjort konfetti av pappret uppdraget är skrivet på och kastat upp det i luften. Eller som att studera en snöflinga i taget, men aldrig snöfall.

Inom akademin kan forskaren göra precis tvärtom, bygga upp sin egen världsåskådning så att energiförsörjning ingår sammankopplat med alla andra processer i det svenska samhället och internationellt. Man kan röra sig upp och ned mellan djupdykningar i effekter av bränslenas relativa energitäthet till mellanstatliga spänningar i spåren av annekteringen av Krim. Teori och narrativ byggs upp av den enskilde forskaren som blir alltmer obenägen att släppa taget om denna investering i förståelse och sammanhang. En snöflinga kan undersökas som bärare av ett sammanhang, en del i ett system, inte ett fragment i en obegriplig värld.

Debattkultur

På fredagarna hade myndigheten ”Erik live” som innebar Skypemöte med generaldirektören. Eller möte – man skulle vara åskådare till en monolog där GD pratade om vad som hänt under veckan, och vi andra skulle ställa frågor. Till min förskräckelse ägnade sig kolleger åt att berömma GD för olika saker, så att det hela fick en nordkoreansk stämning, om än i nedtonad svensk konsensusstil. När jag en gång chattade något som inte passade in i mönstret besvarades det inte. Även julluncher och andra tillställningar var arrangerade på detta sätt. Det underliggande budskapet blir ju tydligt: Den anställde har inget att komma med mer än att ta fram ”objektiva fakta”. Tolkningen av sammanhanget gjordes av GD framför en stum massa av anställda.

Inom akademin finns faktiskt en seminariekultur, där alla förväntas delta. Just förväntningarna på aktivt deltagande kan ibland upplevas betungande om man inte hunnit läsa det som ska behandlas. Här kan tio eller tjugo världsåskådningar och erfarenheter av hur man lägger upp en text komma fram. I sina bästa stunder kan ett seminarium komma nära det störningsfria samtalet som Habermas skrev om. Synpunkter från många ger en säkrare grund att stå på. Den enskilde härskaren kan inte tänka på allt själv eftersom inte ens Kim Il-Sung var ofelbar.

Anställning

På myndigheter finns HR-avdelningar som ägnar sig åt personalvård. Det finns faktiskt chefer som bryr sig om sina anställda, som har det som sin uppgift. De frågar hur du mår utan speciell anledning, säger åt dig att inte jobba för mycket, att verkligen ta ledigt när det är ledigheter. Lagarna om den anställdes rättigheter skiljer sig inte från andra platser i princip, men omtanken om de anställda slår emot en när man börjar sin anställning.

På universitetet är det annorlunda. Vare sig du är framgångsrik i publicering och forskningsanslag eller inte, så är du i princip ensam. Ingen rektor, dekan eller prefekt kommer någonsin in på ditt rum utan speciell anledning för att fråga hur det går, om du jobbar för mycket, eller något sådant. Vilka som samarbetar med vem sker mycket informellt. De framgångsrika bildar egna drottning- och kungadömen. Och helt plötsligt kommer din prefekt in när du misslyckats för andra gången hos VR och börjar prata om ett övertalighetsproblem. Nu gäller det att få fatt i undervisningstimmar, eller söka sig till en myndighet.

Statistik om belysning saknas!

Det är över 12 år sen nu som jag började söka svaret på frågan hur mycket el som går åt till belysning. Trots alla undersökningar och bedömningar måste vi konstatera att vi inte vet det.

I grund och botten beror det på att det finns så många lampor. För att leda i bevis att energieffektivare belysning haft effekter på användningen av el krävs uppgifter om antalet lampor, och Watt och användningstid för varje lampa. Exempelvis: För att bedöma konsekvenser av utfasningen av glödlampor, skulle man behöva mätvärden för en tidpunkt då utfasningen började, samt en likvärdig undersökning vid ett senare tillfälle. Det har vi inte.

Trots att vi har belysning runt omkring oss varje dag håller vi inte reda på antal, effekt och tid. Jag utsatte mig själv och min sambo för en provundersökning för länge sedan: Jag inventerade all belysning i bostaden och sen fick vi anteckna tändning och släckning av varje ljuskälla i två dygn. Det var irriterande. Jag märkte att jag själv undvek att tända bara för att slippa anteckna – mätmetoden var inte säker ens på mig själv. Det går att installera mätdon på varje armatur, men det är dyrt och det är svårt att få ett representativt urval att ställa upp på det. Inte heller kan man utnyttja offentlig elstatistik genom att subtrahera bort all annan användning än belysningsel – det finns så många små elprylar så det går inte att renodla just belysningen. Man gör försök med modeller, men även modeller måste ha någon fot i verkligheten. Man kan inte trolla!

Global Lighting Challenge lanserades i december 2015 av den svenska regeringen och IKEA. Målet var att byta ut 10 miljarder gamla lampor till energieffektiva alternativ världen över. I samband med lanseringen användes siffror på el till belysning i Sverige som inte kan betraktas som statistik. Graden av osäkerhet varierar beroende på vilken sektor vi talar om, men granskningen av kvaliteten säger att vi inte kan säga något bestämt. Att 15 procent av all el går till belysning är inte orimligt, men vi vet faktiskt inte säkert. I tider av ”fake news” är det viktigt att vi erkänner det. Man måste kunna lita på Energimyndigheten.

Det saknas till och med data om lampsorter. Det är rimligt att tro att LED-belysning har tagit en stor del av försäljningen under de senaste 10 åren. För att leda detta i bevis måste vi ha belägg, men det stupar på tulltaxan. Där definieras de varukategorier som importeras och exporteras, men tulltaxan har saknat en kategori för LED-lampor (tills nu när vi börjat fråga efter dem). Finns det inte siffror så finns det inte! Den samlade bilden av de lampkategorier som ändå finns pekar på ett tomrum som antagligen fyllts av LED. Men vi vet inte.

Det är vanligt att vi betraktar belysning ur ett effektiviseringspolitiskt perspektiv: Genom standarder och märkning förskjuts utbudet och så småningom innehavet till allt energisnålare belysning. Här finns de som hävdar att det finns en rekyleffekt: Energieffektivitet har samma funktion som en prissänkning, folk konsumerar mer. Det vore kul att ta fram data för det, men det går alltså inte.

Det finns en konkurrerande teori: De företag som länge dominerat belysningsbranschen höll tillbaka LED-ljuset, men uppstickare kringgick dem genom direktimport. IKEA gjorde just det när det bytte till enbart i LED i sitt sortiment. I så fall hamnar energieffektiviseringspolitiken i skymundan, och Global Lighting Challenge hamnar i nytt ljus om det är IKEA som driver på.

Kan diskmaskiner ersätta ekoxar?

Vid vårt fritidshus finns ekoxar, de är inte hotade längre, men var det för några år sedan. Tänk om de hade försvunnit! Låt mig få repetera vikten av biologisk mångfald: En variation av egenskaper inom arter är nödvändig för att livet ska kunna fortsätta att utvecklas och anpassas till nya förutsättningar. Genetiska resurser är också viktiga för utveckling av nya grödor och mediciner. Vi känner inte till allt om hur naturen fungerar och vet alltså inte vad vi kan offra.

En strikt antropocentrisk ståndpunkt håller inte, det måste bli fråga om en annan etik: Det som är bra för naturen är bra för människan, istället för den som säger att vi behåller det som är instrumentellt nyttigt för människan. Jag har därför aldrig förstått hur naturvårdande myndigheter kan tala om ”ekosystemtjänster”, som om naturen var till för människans skull, likt industri, tjänster och jordbruk, ett instrumentellt frambringande av nyttor.

Kanske är det våra estetiska värden som i praktiken räddar arter, eller snarare dämpar utrotningstakten. Just när det gäller ekoxar kan man diskutera deras estetiska värde. Ekoxlarver knaprar i fem år på ekstubbar, de är ekoxar endast några veckor på sommaren. Ekoxarna är usla flygare, de flyger i 45° vinkel, lika oregerligt som en trött humla. Men hanens överkäkar är imponerande, svarar för fyra av de åtta centimetrarna!

Vi funderar också på att skaffa diskmaskin till huset. Det skulle aldrig falla oss in att betrakta diskmaskinen som en ersättning för utrotade ekoxar, inte heller hur jag ska ge något som helst besked om betalningsvilja för att återfå eller se en ekoxe. Ändå är det just det som görs i så kallade samhällsekonomiska kalkyler, ”att sätta pris på miljön”, som det heter. Med penningbelopp kan allt göras jämförbart, så om betalningsviljan är lägre för det som försvinner än det som tillförs har vi gjort en välfärdsvinst. Räknenissarna har talat.

Här görs flera saker samtidigt: När olika saker görs jämförbara antas samtidigt att de kan bytas mot varandra. Utan utbytbarhet kan inte den samhällsekonomiska kalkylen leverera sitt omdöme. Oändlig utbytbarhet, allt naturligt kan ersättas med något konstgjort, kan bli slutsatsen. Det är som om vi kan hoppa över den miljöetiska diskussionen, inga paneldiskussioner med biologer, filosofer och politiker, pang på bara, som om marknadsmänniskan är den sanna människan. Det blir ju så objektivt med siffror.

Ett annat antagande som görs i samband med kalkylen är att vi måste välja: ”Allt har sina kostnader, någon form av uppoffring är det alltid fråga om.” Det märkliga är att både tillväxtvänner och miljövänner kan bekänna sig till denna tvångströja. Nej, det är inte fråga om uppoffring generellt, däremot är det en lång och mödosam omställning till det samhälle som på lång sikt bevarar naturresurserna. Mänskligheten tog under lång tid fel väg för sin standardhöjning, och nu börjar den ångra sig. Kanske.

Har bilismen stagnerat?

Antalet motorfordon ökade mycket snabbt efter andra världskriget. I USA hade spridningen skett tidigare, mellan 1910 och 1930, och var därför mycket högre än i Europa.

Det är svårt att finna gemensamma definitioner av personbil, eller passagerarbil, för både USA och Sverige. I USA räknas suvar och vans till lastbilar, vilket inte görs i Sverige. För USA har därför två mått visats: Alla motorfordon (USA mf) och personbilar (USA pb). Om suvar ökat borde det visas som ett vidgat gap mellan personbilar och motorfordon, vilket också syns i diagrammet. Antalet fordon ställs i relation till antalet invånare mätt i tusental. (Strecket för 1985 markerar en definitionsförändring i USA-statistiken).

Att personbilar per tusen invånare i USA minskat skulle kunna vara missvisande eftersom suvar och vans kan betraktas som personbilar. Men det visar sig också att även motorfordon per tusen invånare stagnerar i USA, ungefär sedan 2005. Även kurvan för personbilar i Sverige flackar ut mot slutet.

Om vi tänker att den övriga världen strävar efter samma biltäthet som i USA så skulle den globala bilparken öka från 1,3 miljarder bilar till 5,8 miljarder (räknat på 2015 års siffror). Men det behöver inte vara så att den övriga världen går så långt. Det krävs trots allt rivningar och investeringar för att anpassa städer och landskap till bilen, och bilentusiasmen är nog inte lika bekymmersfri nu som för 60 år sedan.