”Här huggs skog ner för att värma svenska hem”, ”Svenska träd eldas upp”
Så lyder två nya rubriker i DN:s serie ”DN granskar biobränsle”. Man får intrycket av att svensk bostadsvärme står och faller med utländskt trädbränsle, något som förstärks av påståendet att det fanns 230 biokraftvärmeverk och att 15 nya planeras. De var 242 år 2020, enligt Biokraftkartan, men då ska man komma ihåg att 21 av dessa är industrianläggningar där träråvara redan köpts in för andra syften (som råvara i massaindustrin), och 86 var biogasanläggningar där utgångsmaterialet inte behöver vara skogsvaror utan snarare slam av olika slag.
Importen av trädbränslen är liten jämfört med den inhemska produktionen: Medan importen ligger på motsvarigheten till 1500 gigawattimmar ligger det inhemska trädbränslet på 55000 GWh. Det går inte att se någon stigande eller avtagande trend i vare sig inhemskt eller utländskt trädbränsle i den statistik som finns och som avser åren 2013–2019.
Andelarna för utländskt trädbränsle i svensk energiproduktion är också små. Biobränsle är mer än trädbränsle, bland annat biogent avfall, biogas och etanol från åkergrödor, samt avlutar från trädråvara som redan fällts. Andelen trädbränslen har legat på cirka 40 procent av allt biobränsle, en svagt avtagande trend från 42 till 38 % kan ses. Om vi sätter importen av trädbränslen i relation till insatt bränsle i fjärrvärmeproduktionen (kraftvärme kombinerar ju el och värmeproduktion, det är det som gör den så bränsleeffektiv till skillnad från kärnkraften där två tredjedelar kyls bort, en uppgift som aldrig nämns i DN) så har andelen varierat mellan 5 och 2 procent. Man kan inte tala om någon trend där.
”Låt skogen stå”, är ett annat budskap i DN-artiklarna. Jag vägrar tro att Markku Rummukainen menar att sågverk, massaindustri och trävaruindustri ska läggas ned. Om man verkligen menar att skogen ska stå. Staffan Laestadius har flera gånger påpekat behovet av att utvidga den svenska kolsänka genom att bygga i trä (senast i En strimma av hopp). Då måste man först fälla några träd.
Ett argument som förts fram är att när ett träd fälls så måste vi vänta kanske 80 år innan förbränningen kompenserats av det växande trädets upptag. Men vi har ju redan väntat, man kan inte fälla något som inte redan vuxit: Det pågår avverkning och tillväxt hela tiden, och då måste man ta ett systemperspektiv på hela beståndet – när helheten ökar finns ett utrymme för ett ökat uttag. Gamla träd suger inte upp koldioxid, tvärtom, de bidrar till utsläppen, det gör också grot.
Men visst, det finns målkonflikter. Att ta grot i för stor utsträckning stjäl näringsämnen från marken. Skogsbruket har inte lyckats med att bevara mångfalden. Skogsindustrin har historiskt sett tagit ut för mycket av beståndet, inte minst under liberalismens ohämmade herravälde på 1800-talet. Stormar kan eliminera väsentliga delar av beståndet. Skogsbruket, liksom vattenkraften, kan komma i konflikt med renskötseln, turismen och oersättliga naturvärden. Det finns också vetenskapliga studier som sätter i fråga den enkla idén att ung skog tar upp kol och gammal släpper ut som gör att att vanlig sketen ekonom-historiker blir alldeles snurrig: https://www.slu.se/ew-nyheter/2017/2/skogens-formaga-att-dampa-klimatforandringen-ifragasatts/
Enligt min mening är det viktigt att skilja på biobränslen och biodrivmedel. De senare riskerar att köra in klimatpolitiken i en skadlig bana eftersom de ytor som krävs för att ersätta bensin och diesel med etanol och hov blir så stora att de tränger ut matproduktion. Trendmässigt importerar Sverige alltmer råvaror för biodrivmedel, vilket gör att man kan tala om biodrivmedelsimperialism. Biobränslen i kraftvärmeverk, däremot, kan lättare hållas inom måttlighetens gräns eftersom den stora utbyggnaden av elproduktion borde ske på vindkrafts- och solkraftsområdet. Biokraftvärmen behöver vi för att stabilisera väderberoende kraftslag – bränsle kan lagras, och dessa kraftverk kan lokaliseras i söder tredjedelen av landet där el till största delen används. Det vattenkraftsöverskott som finns i norr kommer väl till pass för nya batteri-, vätgas- och stålfabriker, samt serverhallar. En ljus framtid för Norrland skulle lösa en hel rad andra problem.
Det är lättare att hitta i den elektroniska versionen. Registret i en pappersbok kan aldrig bli så fullständigt som varje läsare önskar. En pdf-version som med säkerhet kan läsas i Acrobat och i BlueFire Reader, antagligen i fler läsare.
Upplägget är att kol i England inleder den fossila eran. Sverige går över till kol trots bristen på eget kol och inleder ganska snart strategier för att reducera sitt importberoende. Endast vattenkraften blir framgångsrikt, men detta utvecklingsblock blir en tung maktfaktor som kör över naturvärdenas, landsbygdsfolkets, kommunernas och vindkraftens intressenter. Tillförseltänkandet skapar ett stort slöseri under den stora accelerationen, något som bryts tvärt i början på 1970-talet.
I den andra delen får bilismen i USA bilda utgångspunkt för importen av en bilkultur som bidrar starkt till svensk oljeimport, något som drabbar landet vid oljeprischockerna. En vinglig resa påbörjas där en kort etanolbubbla avbryts med eftertankens kranka blekhet angående biodrivmedlen.
I denna version blir sidbrytningarna snygga trots att 102 grafer visas.
Maths Nilsson har under lång tid bemött kritikerna av klimatvetenskapen på sin blogg. Nu har hans bok kommit som samlar ihop kritiken av kritiken. Upplägget är historiskt: Vi får följa ”klimathotsskeptikerna”, som han kallar alla kritikerna, från det att IPCC bildas 1988 fram till idag. Nilsson ger oss bilden av stigande intensitet i angreppen fram till IPCC:s femte rapport, varefter de mattas något.
Maths Nilsson (2021), Spelet om klimatet. Vem kan man lita på i klimatdebatten? Malmö: Roos & Tegnér, 256 sidor.
Tyvärr blir inte framställningen så bra som författarens envisa arbete att bemöta kritikernas ofta falska invändningar mot klimatvetenskapen. Det blir hoppigt och ryckigt då vi leds från den ena tuvan till den andra. När Nilsson valt en framställning som liknar mycket en samling enskilda inlägg på bloggen hade ett register varit till stor hjälp. Som det nu är förekommer samma personer och argument på flera ställen, men det är svårt för läsaren att hålla allt i huvudet, och utan register är det svårt att hitta tillbaka. Eftersom vetenskapliga belägg är viktiga i tillbakavisandet av skeptikernas invändningar hade det också varit bättre om hänvisningarna till litteraturen hade presenterats i form av fotnoter på samma sida som de används i argumenteringen – speciellt som Maths Nilsson är kemist och inte klimatolog. Nilssons roll måste ju då, i första hand, vara att återge vad klimatvetenskapen säger. Det är sannerligen en grannlaga uppgift med tanke på att alla forskare som arbetat för IPCC inte varit överens och att antalet artiklar ökat explosionsartat under 30 år.
Ett alternativt upplägg, men ändå nära det MN valt, vore att plocka ut de bästa argumenten mot vad som sägs av IPCC. Nilsson skriver att han begränsar sig till den fysiska grundvalen för den globala uppvärmningen, alltså det som Working Group I sysslat med (men det kan inte vara riktigt eftersom personer som erkänner uppvärmningen finns med men som är kritiska på andra grunder). Att plocka fram dessa vore redan det en tydlig framgång som skulle göra läsaren bättre utrustad att bemöta villfarelser på egen hand, och skulle ha gett en tydlighet åt framställningen eftersom redan innehållsförteckningen hade fungerat som register. Förvånande nog visas inga grafer i denna bok, trots att grafer berörs och författaren bevisligen utnyttjat dem i sin blogg. Den där idén om att kritiken eskalerar och når en kulmen 2008–2016, hade författaren kunnat skriva som ett eget avsnitt, och därmed gett ett bidrag till den klimatpolitiska forskningen som hade kunnat platsa i granskad tidskrift.
Ett genomgående tema i boken är att skeptikerna har dåliga argument, sällan kvalificerar sig inte dessa rapporter och inlägg till publicering i kollegialt granskade tidskrifter. Det som finns med men som kunde ha gjorts mycket tydligare är att IPCC:s rapporter är av mycket hög kvalitet. I princip får en undersökning status som vetenskap när artikeln lästs och kritiserats av två anonyma kolleger. Nu har forskandet vuxit över alla breddar så de författare som refuseras i den ena tidskriften söker sig till en annan, och eftersom tidskriftsförlag är en utomordentligt profitabel verksamhet då den bygger på forskarnas eget gratisarbete och att universitetsbiblioteken betalar hutlösa priser i prenumerationer på tidskrifterna, så bildas nya tidskrifter hela tiden. Därför rangordnas tidskrifter från finare till fulare. Men IPCC:s rapporter är ju något mycket mer – här utnyttjas endast granskade artiklar och de granskas en gång till i en tämligen omständlig procedur. Hur många vanliga godkända artiklar skulle klara sig genom denna eklut? Maths Nilsson beskriver tillvägagångssättet på sidorna 110 och 162, alldeles för sent, enligt min mening. Om det hade bildat utgångspunkt för värdering av den vetenskapliga halten hos IPCC:s rapporter så hade läsaren förstått att det krävs väldigt mycket arbete av en kritiker som vill kullkasta själva grunden för vår förståelse av växthusgaserna och trendmässig medeltemperaturhöjning vid jordytan.
Ett annat tema, som tagits upp av Naomi Klein och författarna till Upphettning, är fossilindustrins finansiering av klimatskeptiska tankesmedjor. ExxonMobil, till exempel, har gett stöd åt George C Marshall Institute som ombildades till CO2 Coalition 2015. Dessutom finns Heartland Institute som organiserat NIPCC (Nongovernmental International Panel on Climate Change), som medvetet valt namn och typografi så nära IPCC:s att de varit svåra att skilja dem åt. Bara det är ju ett bevis för dessa lobbygruppers oärlighet. Dessa har varit särdeles framgångsrika i USA. Maths Nilsson skriver (s 197):
Det är ingen hemlighet att amerikanska politiker är beroende av stora bidrag för att driva sina valkampanjer. Mer okänt för mig var att politikerna också förväntas dra in stora summor till partikassan efter de blivit invalda i kongressen.
Det är intressant, men med bara detta sagt skulle Demokraternas ställningstagande för att den globala uppvärmningen är ett hot mot framtiden bli omöjlig att förstå. Det är ju faktiskt så att förnybara energislag och cirkulära materialsystem också varit framgångsrika i samma land. När Maths Nilsson påvisar att trakasserier mot klimatforskare ingår i strategin för att misstänkliggöra IPCC, inte minst genom att begära ut all mejlkonversation från dem för att hitta något som kan blåsas upp till en skandal, visar han på det desperata hos många (men inte alla) Republikaner.
Att oljebolag vill försvara sin verksamhet och sina investeringar är kanske inte så konstigt. Men att konservativa politiker gör det kan inte reduceras till en fråga om att försvara fossila intressen, utan tycks ha att göra med att åtgärderna för att komma till rätta med klimatförändringarna kräver koldioxidskatter eller handelssystem inom en begränsad bubbla, och en rad andra åtgärder som kallas ”regleringar”. Här finns en ideologisk grund i det att ”marknad” definieras som något regleringsfritt och kontextlöst, en frihetens ekonomi som anses så värdefull att pågående och kommande klimatkatastrofer antingen förnekas eller tillmäts ett lägre värde.
Här finns en skillnad bland klimatskeptikerna. Vi har de som syftar till att så tvivel kring klimatvetenskapen, att försöka få de egna åsikterna att framstå som lika viktiga att framföra i till exempel en TV-debatt. Men Nilsson tar också upp Bjørn Lomborg, Richard Tol och Lennart Bengtsson, som inte förnekar uppvärmning men tycker att detta problem överdrivs och måste vägas mot tillväxt då de tror att tillväxten hotas av klimatpolitiken. Sådana invändningar kan inte reduceras till en fråga om att vara köpt av oljebolag, utan har snarare sin grund i en bagatellisering av klimathotet och en nationalekonomisk världsåskådning där idén om ”marknaden” kombinerar är och bör, en slags realutopi. Nationalekonomin är också vetenskap, som inte behöver leda till de slutsatser som Nordhaus och Lomborg dragit, men som ofta gör det. Man kan inte säga att detta har folkligt stöd, men denna ideologi passar in i ett reflexmässigt ställningstagande när klimatpolitiken berör den egna livsstilen. Så här skrev Elisabeth Höglund i Expressen den 31 oktober 2020:
Klimatbudskapet är antikapitalistiskt och veganistiskt. Vi får inte äta kött. Vi får inte köra bil. Vi får inte flyga. Vi får inte elda. Vi får överhuvudtaget inte förflytta oss på annat sätt än med eltåg eller trampcykel. Marknadsekonomin i dess nuvarande form ska raseras. Något annat än en planekonomi kan aldrig ersätta marknadsekonomin om det stränga klimatbudskapet ska kunna förverkligas.
Jag saknar också en övergripande bild av vad den diskussion Maths Nilsson refererat. Johan Rockström menar att den period vi kallar Holocen, efter senaste istiden, är unik och den grund varpå mänsklig civilisation vilar. Klimatförändringarna innebär att grunden rycks undan för civilisationen, och det finns inte mycket tid kvar att vända den utvecklingen. Den stora berättelsen tas inte upp alls, vare sig av de skeptiker Maths Nilsson namnger eller av honom själv.
Dagens Nyheter ställer idag frågan om ”Sverige klarar sig utan el från kärnkraften?” Här ges Kristoffer Örstadius utrymme att reda ut en fråga som DN självt aktivt bidragit till att hålla fram. Örstadius får reda ut ”Fakta i frågan” i flera frågor, alltid med efter granskning av två nationalekonomer. Varför just nationalekonomer ska anses kunna ta rollen som vetenskapliga överdomare är höljt i dunkel, men säger väl något hur pratet går på de videomöten som journalisterna har nuförtiden. Det är inga sakfel i artikeln, det är inte det som är svagheten, utan just fixeringen vid kärnkraften. För att gå rakt på den svaghet som det kommande elsystemet kommer att drabbas av, och som många kärnkraftsvänner och DN-journalister bekymras över, så kan vi återge detta diagram från Örstadius artikel.
Här är det mycket tydligt att kärnkraften är stabil medan vattenkraften lätt kan regleras. Så har det varit länge nu, kärnkraften är elproduktion som ska gå ofta och länge, tar hand om ”baslast” som det heter, medan vattenkraften kan svara mot förändringar i användning under dagen, veckan och årstiden. Poängen är att vindkraften är beroende av vinden (och solkraften av solskenet kan man ju tillägga).
Det som inte är med är att kärnkraften är bränslebaserad. Det har sedan länge funnits ett annat bränslebaserat kraftslag som kan hjälpa till med stabiliseringen, nämligen kraftvärmen. I dessa kraftverk utnyttjas bränslet på ett mycket mer effektivt sätt än i kolkraftverk och kärnkraftverk. Bränslet är numera i huvudsak biomassa av olika slag, inklusive biogent avfall, men också pellets och växtlighet i annan form. Bränsle kan lagras och medger därför planerbar produktion. Att vattenkraften kan fungera som regulator hör ihop med att man inte bara monterade en turbin i slutet av en tub vid vattenfallet, utan att man byggde dammar. Genom fördämning kunde de naturliga variationerna jämnas ut och kontrolleras.
När det svenska elsystemet byggdes ut med stora vattenkraftverk på 1950- och 1960-talen uppstod en längtan hos systembyggarna att slippa ge sig ut i den norrländska vildmarken för att bygga dammar. Här växte fläckvis fram en motståndsrörelse mot de naturvärden som förstördes när dammar byggdes. Det slutade med att regeringen 1970 fattade något som blev ett principbeslut att lämna fyra älvar orörda. Att Vattenfall kunde gå med på det berodde på att man hade flyttat blicken bort från vattenkraften till olje- och kärnkraften. Dessa kraftverk kunde ju placeras i den södra tredjedelen av landet där den största elanvändningen försiggick.
Några mellanstora kommuner (Västerås, Örebro, Borås, Gävle med flera) utmanade på 1960-talet kraftbolagen genom att planera kraftvärmeverk (de hade ju redan fjärrvärmeverk, och fler blev det när nya bostadsområden byggdes). Det blev en strid om detta som än idag är okänd för många, och där gick Vattenfall ut med segern.
Kärnkraftseuforin hade uppstått 1955 när USA offentliggjorde kärntekniskt kunnande. Man måste se detta: Kärleken till kärnkraften uppstod direkt då, men det återstod en rad praktiska svårigheter innan faktiska kraftverk byggts och startats. När då kommunerna kommer tjatande om sin kraftvärme blir Erik Grafström irriterad på elföreningens årsmöte 1965, och ser dem som ett hinder för planerna för de jättestora kraftverken (alltså storlekar oberoende av värmeunderlaget).
Vid denna tid gav Centrala Driftledningen (samarbetsorgan för kraftbolagen) underlag till regeringen angående elproduktionsbehov i framtiden. I dessa prognoser pekade man på stigande elanvändning i industrin och bland hushållen, och gissade hur den skulle fortsätta fram till 1990-talet. I praktiken blev det extrapoleringar. Svagheten med dessa var inte faktaunderlaget utan att man helt bortsåg från slöseriet i energianvändningen.
Nu blev inte 1970-talet den tillväxtperiod man vant sig vid sedan mitten 1950-talet, bland annat till följd av chockartade höjningar av oljepriset. Men också av att energipolitik uppstod som formellt politikområde med inslag av uppmuntran till ”dämpning” av energianvändningen, något helt väsensfrämmande för systembyggarna med blicken fastlimmad vid de kommande stora kärnkraftverken som enligt GD Jonas Norrby skulle ge en fundamental omkastning mellan råvara och energi, och öppna för städer under plastkupol.
Det som är så svårt att begripa idag är att ”fakta i frågan” är resultatet av en djup kärlek till kärnkraften. Energidebatten är hela tiden inpassad i ett objektivistiskt perspektiv som om det vore en vit rock från Studsvik som bara får uttala sig. De kurvor över elproduktion fördelat efter kraftslag vi kan rita idag är ett resultat av historiska val, inte resultatet av en underbar stum kompromiss mellan utbud och efterfrågan eller något tekniskt tvång. Att peka ut vindkraftens bortfall och kärnkraftens stabilitet i ett diagram är också ett val.
Man kan välja annorlunda: Man kan visa kraftvärmens roll redan idag, man kan påminna om lagrings- och utjämningsmöjligheter. Att det svenska elsystemet är hopkopplat med grannländerna är ju ett sätt att anpassa produktionen efter användningen utan att använda dyra toppkraftverk. Batterier och vätgas ger sannolikt goda lagringsmöjligheter i framtiden.
Enligt FN:s utsläppsgapsrapport (Emissions Gap Report 2020) låg de globala utsläppen, inklusive förändrad markanvändning, på 56,5 gigaton koldioxidekvivalenter 2018. Enligt Naturvårdsverket var Sveriges utsläpp de följande för 2018: Territoriella 52 miljoner ton; Produktionsbaserade 57 Mton; Konsumtionsbaserade 82 Mton. Eftersom den förändrade markanvändningen sög upp motsvarande 35 Mton måste dessa tal minskas med detta belopp för att få en uppfattning om Sveriges bidrag till ökad mängd växthusgaser i atmosfären. Sätter man de svenska beloppen i relation till de globala, och uttrycker detta i procent, får man följande tal: Territoriella, 0,09; Produktionsbaserade 0,10; Konsumtionsbaserade 0,15; Konsumtionsbaserade netto 0,08 procent!
Svenska utsläpp 2018 enligt Naturvårdsverkets hemsida.
De svenska utsläppen ligger således inom den globala felräkningsmarginalen. Man kan därför fråga sig varför klimatpolitiken så ensidigt inriktar sig på de svenska utsläppen och varför upptag av växthusgaser till följd av växande skog sällan tas med i diskussionerna (alltså nettoutsläppen).
Vilken är strategin bakom svensk klimatpolitik med tanke på att klimatet är globalt? Det finns ingen exklusivt svensk atmosfär – utsläpp i ett land blandas med alla andra länders. Den logik som präglar rapporterna är att Sverige måste leva upp till Parisavtalets överenskommelse om att hålla den globala medeltemperaturen under 2° höjning sedan förindustriell tid, eller helst 1,5°. Den statliga utredningen, Vägen till klimatpositiv framtid (SOU 2020:4), skriver på sin sida 26:
Om strategins handlingsplan genomförs, tillsammans med de omfattande utsläppsminskningar som det klimatpolitiska ramverket förutsätter, ökar Sveriges trovärdighet som föregångsland inom klimatområdet på ett betydande sätt. Då tydliggörs att Sverige avser att agera i enlighet med vetenskapen för att göra sin del när Parisavtalets mål ska infrias.
Strategin hänger alltså på att andra länder tittar på i vilken grad Sverige fullföljer Parisavtalets intentioner. Om Sverige gör det, enligt denna logik, kommer de andra att följa efter. Här är det oklart hur denna mekanism verkar, men om vi försöker tolka en halvt dold innebörd så kanske det är så här: A) Representanter för svensk klimatpolitik kan förebrå andra länder för att inte göra tillräckligt. Man kan inte rikta förebråelser mot andra länder så länge man själv inte fullgjort sin del av avtalet; B) Det sätt på vilket Sverige åstadkommer minskningar blir intressanta för andra länder. Men här är det ändå oklart om det gäller den politiska styrning som använts, eller om det är konkreta åtgärder som genomförts (även utan politisk förmaning eller finansiering).
Reformisterna (2021), En grön ny giv för Sverige, s 12.
Jag kan inte se att teorin bakom Sverige som ”föregångsland” är utvecklad, snarare är den underförstådd och blandas hela tiden ihop med att det är bråttom. Det slutar alltid med att fler åtgärder måste vidtas. Själva utgångspunkten för SOU 2020:4 är att de åtaganden och den klimatpolitik som förts hittills inte räcker – därför behövs kompletterande åtgärder, det är det utredningen ska ge förslag på. Om klimatåtgärder försummas i andra länder så betyder det att Sverige med sin tiondel av en procent ska kompensera för det, öka sin egen takt. Men det förslår inte långt på global nivå. Finns det verkligen inget effektivare sätt att påverka andra länder?
SOU 2020:4, Vägen till en klimatpositiv framtid, s 171.
Det är sant att det är brådskande, och tendenserna är blandade. Den avtagande tendensen i Kina 2010–2016 har ersatts av en stigande kurva därefter. Att det i särklass största utsläppslandet visar en ökande tendens är oroväckande. Även Indien och Ryssland spär på halten av växthusgaser i stigande takt. Andra länder spär på i avtagande takt. Utsläpp per invånare sjunker i USA och EU. Detta pekar mot att energi- och cementintensiteten stiger i länder som söker lika hög standard som i Västvärlden, medan redan utvecklade länder visar en sjunkande intensitet.
FN (2020), Emissions gap report 2020, s 6.
Energieffektivisering kan ge ett väsentligt bidrag. Visserligen spelar förskjutningen från industri till tjänster en stor roll här – mogna länder har mer tjänster i sin BNP än utvecklingsländer och tjänster är generellt mindre energiintensiva. Men det är inte hela historien, här finns också en systematisk jakt på att minska energianvändningen per producerad enhet sedan oljekriserna på 1970-talet. Utvecklingsländer måste inte upprepa misstaget från Västvärlden att vända bort blicken från slöseriet med energi när produktionen och konsumtionen ska öka. Här handlade det ofta om enkla åtgärder som att släcka belysning som inte behövdes och stänga av motorer när maskinerna inte användes, att skaffa dörrar och lock på kyl- och frysskåp eller -diskar i butikerna, men också att göra alla maskiner, apparater och lampor mer energisnåla.
Jag har inget emot alarmismen eftersom den är befogad, men av pedagogiska skäl vill jag se rapporter från Sverige och andra länder med fallande utsläpp per capita, hur detta fall kom till stånd. Det som redan är gjort måste kunna kopieras direkt, om det passar mottagarlandet i fråga med tanke på klimatzon, produktionsstruktur, bostadsförhållanden, transportsystem med mera. Att göra stål av skrot och nytt papper av returpapper, till exempel, sparar en hel del energi. El från vindkraftverk och solceller kan ersätta el från kraftverk som utnyttjar kol eller olja. Kanske har detta gjorts i stor utsträckning, kanske finns inte finansieringen? Hur vet vi det, finns det undersökningar gjorda?
Dessutom kommer nu ”stål utan kol” och utvecklingsblock kring elbilar och batterier, och ett annat kring vätgas. Passivhusen innehåller tekniker som kan kopieras av utvecklingsländer med kallare klimat, såsom norra Kina och Ryssland. Något som definitivt inte ska exporteras är biodrivmedel eftersom dessa kräver mycket stora ytor för att odla sockerrör eller majs, för att inte tala om den palmolja som importeras från Sydostasien. Sverige importerar råvaror för biodrivmedel och lägger därmed beslag på andra länders ytor för att bevara egna fordon med förbränningsmotorer. Men beskrivningar av framgångsrika lösningar som sänker energiintensiteten eller medger byte från fossila till förnybara energikällor från länder där energiintensiteten sjunker måste kunna bli ett viktigt komplement.
Många storknade av Thomas Pikettys förra bok, Kapitalet i tjugoförsta århundradet, som omfattade 672 sidor. Uppföljaren, Kapitalet och ideologin (Mondial, 2020) ligger på 1164 sidor och kan få den mest härdade läsaren att mattas. Här följer ett försök att ge en komprimerad sammanfattning.
• Boken handlar om ojämlikhet och utmynnar i förslag på hur den kan åtgärdas. Titeln är tämligen missvisande.
• En oomtvistad styrka är det omfattande statistiska materialet som visas i ett antal diagram och tabeller. Liksom i förra boken avser ojämlikheten inte bara löpande inkomster utan också egendomar – kapitalet – där ligger det speciella med Piketty.
• Piketty gör en lång och bred historisk tillbakablick. Lång därför att den går tillbaka till medeltiden, bred därför att den ägnar stor uppmärksamhet åt andra världsdelar än den Västerländska.
• I det feodala samhället var ojämlikheten stor. Piketty kallar dessa samhällen för ”tredelade” eller rentav ”trifunktionella” därför att de var indelade i tre stånd: Präster, adel och övriga (i Indien och Sverige med fyra kaster respektive stånd räknas jordbrukare och tjänare respektive bönder och borgare som tredje ståndet).
• I dessa samhällen rättfärdigades ojämlikheten av att de tre klasserna fyllde specifika funktioner (de som ber, de som krigar, de som arbetar) och att den arbetsdelningen gynnade samhället som helhet. Det fanns en jämvikt mellan de tre som inte fick rubbas.
• Alltmer växte köpmännens och fabrikörernas betydelse, samtidigt som adeln blev en allt mindre andel av befolkningen, statsmakten koncentrerades till kungen, tredje ståndet krävde inflytande över de skatter som betalades, och i vissa länder konfiskerades kyrkans egendomar i samband med reformationen.
• Den typ av samhällen som avlöste feodalismen, det borgerliga eller kapitalistiska, kallar Piketty för ägarideologins samhälle. Här betonas individen och frigörelse genom äganderätter. Meritokrati, eller belöning efter förtjänst, betonades inte så mycket till att börja med.
• Den borgerliga omvandlingen av samhället, långsamt och reformistiskt som i England eller revolutionärt som i Frankrike, kunde inte gå för långt. Om man ifrågasatte vissa medeltida skatter skulle man då inte ifrågasätta äganderätter överhuvudtaget? Den borgerliga revolutionen fick inte gå för långt, måste lägga band på sig.
• Följden blev att klasskillnaderna bestod under 1800-talet ända fram till första världskriget. Ägarsamhället var ett samhälle där tillgången till bekvämligheter, status och politiskt inflytande bestämdes av storleken på egendomarna.
De rikaste 10 procentens andel av värdet på all egendom 1780–2015.
• Införandet av progressiv skatt spelade en avgörande roll för den utjämning som inleddes, men också nationalisering av utländsk egendom i samband med krigen. Arbetarklassens och arbetarrörelsens tillväxt och den allmänna värnplikten spelade roll för den allmänna rösträttens införande och därmed började de förmögnas makt utmanas.
• När det gäller slavsamhällen och koloniala samhällen avviker Piketty från temat om ojämlikhet och ideologi. Istället riktas uppmärksamheten på hur slaveriet avskaffades, och en huvudpoäng är att slavägarna kompenserades, inte slavarna. Haiti blev förpliktigat att betala 15 procent av sin BNP 1825 ända tills skulden var betald på 1950-talet.
Pikettys typkronologi
• Det är inte helt klart hur kronologin ska se ut men det är tydligt att Piketty ser de översta typerna i figuren som de dominerande (Tredelat, Ägarsamhälle, Socialdemokratisk era och Hyperkapitalism), medan Slavsamhällen tenderar gå förlorade i Koloniala samhällen då han uppehåller sig till karibiskt och nordamerikanskt slaveri, och Indien räknas också till de koloniala om än samtidigt tredelat. De socialdemokratiska regimerna omfattar även Demokraternas New Deal i USA, medan det Kommunistiska Sovjetunionen mest blir ett misslyckande, som följdes av Postkommunistiska samhällen.
• Ägarsamhällena kollapsade mellan 1914 och 1945 och de förvandlades till socialdemokratiska samhällen mellan 1950 och 1980. Dessa misslyckades dock med att utveckla reformer för ägandet, högre utbildning och förmögenhetsbeskattningen.
• Offentligt ägande behövs för att balansera privategendomens makt; Socialt ägande innebär medinflytande på företagsnivå; Tillfälligt ägande genom beskattning betyder att innehav av stora förmögenheter cirkulerar.
De högsta marginalskatterna 1900–2018.
• Under hyperkapitalismens era 1990–2020 har fria kapitalflöden och skattedumpning fått fördelningspolitiken att ge upp, inte minst förmögenhetsbeskattningen. Arbetare och låginkomsttagare känner sig övergivna och söker sig till andra lösningar, såsom social nativism, dvs att söka företräde för de inrikes födda.
Socialdemokratin har blivit de högutbildades parti
Benägenhet att rösta på vänsterpartier (Demokraterna i USA) bland de tio procenten med högst utbildning. Alla data finns på http://piketty.pse.ens.fr/fr/ideology
• Piketty pekar ut en rad reformförslag för att kunna återgå och utveckla socialdemokratiska samhällen. Bland annat:
Arbetstagarrepresentanter i större bolagsstyrelser;
Årlig förmögenhetsskatt;
Progressiv koldioxidskatt;
Kapitaldonation till unga vuxna;
Internationellt finansiellt register över egendomar;
Basinkomst på 60 procent av genomsnittsinkomsten;
Kvotering till högre utbildning (gäller nog inte Sverige);
Förbud mot ekonomiskt partistöd utom en värdecheck till alla väljare;
Transnationella församlingar med beskattningsrätt, utsedda till största delen av nationella parlament och till mindre del direktvalda.
Piketty börjar sin bok med ett utkast till en teori eller förklaring om relationen mellan materiell ojämlikhet och det ideologiska förvaret av denna ojämlikhet, men efter det ”tredelade” samhället försvinner detta tema, varför bokens titel blir missvisande. Inte ens det borgerliga samhällets ideologiska överbyggnad beskrivs särskilt väl, snarare blir det en fråga om att revolutionärerna i Frankrike inte vågade gå så långt i utjämningen av egendomsfördelningen. Friheten, skriver Piketty, skulle enligt den nya ideologin komma genom att alla skulle få tillgång till egendom. Kanske menar han att den borgerliga ideologin inte fick gå för långt i sin kritik av den feodala ordningen därför, men i så fall måste han säga detsamma om den egna socialismen eftersom han försvarar småföretag och rätten att behålla egen förtjänad egendom under den egna livstiden, men egendomen får inte gå i arv till ägarens barn (”tillfällig egendom”). Detta kan väl betraktas som vettigt politiskt, men det är knappast en ideologi som försvarar ojämlikhet.
Det är svårt att befria sig från intrycket att Piketty gjort en egen bildningsresa i skrivandet av denna bok. Han skriver inledningsvis att den största bristen med den förra boken var dess begränsning till Västvärlden. Sålunda vidgar han synfältet här till länder som Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika, Nigeria med flera länder. Vi får ta del av hans läsning av Kenneth Pomeranz och Lipseth & Rokkan och andra författare. Men han har gett väldigt lite vikt åt att koncentrera sig, att hålla en konsekvent linje genom framställningen, och att sluta med exempelvis ett utkast till en teori om ideologi och ojämlikhet. I en sådan teori borde erfarenheterna av medier tagits med: Kyrkans roll, tidningarnas roll och framväxten av en offentlig sfär. Det är också märkligt att välfärdsstatens jämlika fördelning av grundutbildning och sjukvård knappast behandlas alls.
Det är bra att Piketty tar upp globaliseringens effekter vad gäller frisläppandet av kapitalflöden och och den begränsning som nationell politik innebär. Skattedumpning blir det som återstår, vilket driver fram skattesänkningar och neddragningar i välfärdssektorn. Alltfler invånare i samhällets undre halva känner sig övergivna och blir mottagliga för främlingsfientlighet (om detta se Jonathan Hopkin (2020), Anti-system politics. The crisis of market liberalism in rich democracies. Oxford UP). Hans skiss över hur transnationella församlingar ska komma till stånd är naturligtvis bräcklig, men också viktig. Vad Piketty hade kunnat göra är att skära upp bokens teman i tre: Inom länder, mellan länder, recept på ökad jämlikhet. För temat om internationell ojämlikhet hade han kunnat ta fasta på handelskapitalismen, den globalisering som föregick industrikapitalismen, där bland annat ett antal ”ostindiska” kompanier agerade och där den atlantiska slavhandeln försiggick. Det hade möjligtvis rätat ut många av de kapitel om modernt slaveri och kolonialism som nu hänger fritt från det tema som författaren utlovar i början.
Peter Alestig skriver i DN 10 mars 2021 att ”energiförbrukningen rentav kan öka” när energisnåla lampor och annan teknik ersätter gamla saker. Men det är inte sant:
1. Sedan 1970-talets början har både tillförd energi och använd energi ökat mycket långsammare än BNP.
Data från Bladh, Vägskäl i svensk energihistoria, SCB och Energimyndigheten
2. För att en ”rekyleffekt” ska kunna påvisas måste det finnas en kausal kedja från energieffektiviseringar till ökad energitillförsel eller energianvändning. Den artikel PA anför (Brockwell, Sorrell, Semieniuk, Heun & Court (2021), ”Energy efficiency and economy-wide rebound effects: A review of the evidence and its implications”, Renewable and Sustainable Energy Reviews) handlar egentligen om modeller för framtida energi och utgår från ett antal mekanismer. Men energieffektivisering kan inte betraktas som orsak till alla slags förändringar. Att bilar får klimatanläggning kan ha andra orsaker än bensinsnålare motorer. De indirekta effekter man talar om i litteraturen gör orsakssambanden mycket otydliga – det finns ju andra produktivitetsvinster som lämnar utrymme för exempelvis ökat antal bilar.
3. Den kraftiga nedgången i elförbrukning som skedde när vi gick över från glödlampor till lysdiodlampor kan inte rimligtvis uppvägas genom ökad användning av de senare. Det finns inga empiriska data på belysningens elanvändning någonstans i världen, det är helt enkelt för omständligt att mäta det. Men ett enkelt räkneexempel gör ändå att vi måste se vinsten som stor. Om ett hushåll har 40 lampor i sin bostad, med genomsnittlig effekt på 40 Watt och där var och en brinner i 2 timmar, så får vi en energianvändning på 3200 Wh. Om man då sänker det genomsnittliga Watt-talet till 4 W, krävs inte mindre än 400 lysdiodlampor för att uppväga minskningen. Eller att genomsnittlig brinntid ökar från 2 till 20 timmar. Det är inte realistiskt, det finns gränser för hur mycket belysning vi vill ha.
Atombomb och därför tungvatten. Efter en begäran om upplysningar från överbefälhavaren till försvarets forskningsanstalt FOA någon vecka efter att bomberna släppts över Japan, satte en process igång med inriktning på både en inhemsk atombomb och atomkraft baserad på inhemska urantillgångar förborgade i alunskiffern. FOA:s styrelseordförande uppvaktade Tage Erlander och ecklesiastikministern gick med på att tillsätta en atomkommitté. I denna ingick Erlanders bekante från Lund, Torsten Gustafsson, men också Hannes Alfvén, som långt senare skulle bli den naturvetenskapliga garanten för kritiken av fissionstekniken.
Reaktorhallen i Ågesta 1960-tal
Atomkommittén föreslog att ett utvecklingsbolag skulle bildas, nämligen AB Atomenergi som kom till stånd 1947. Några steg på utvecklingsvägen var att ett uranextraktionsverk byggdes i Kvarntorp, provreaktorn R1 belägen mitt i Stockholm blev kritisk 13 juli 1954, och Ågestareaktorn, ett litet atomkraftvärmeverk, invigdes 1963 och drevs till 1974. Men egentligen hade den svenska linjen dött tidigare, kanske redan 1965 när ÖB övergav kopplingen till kraftproducerande reaktorer, i vilket fall som helst 1968 då Sverige skrev på förbudet om spridning av atomvapen, influerat av det socialdemokratiska kvinnoförbundets långvariga protester, och när det andra stora kärnkraftsprojektet i Marviken blev oljeeldat 1970. En olycka inträffade i Ågestareaktorn 1969 som mörklades i 25 år. Kopplingen till en svensk atombomb gjorde att kärnkraften skulle byggas kring så kallad tungvattenteknik, men den kärnkraft som faktiskt byggdes ut i Sverige vilade på annan teknisk grund.
Eufori kring Atomer för fred. Den andra utvecklingslinjen sattes igång 1955 i Genève. Där hölls Conference on the Peaceful Uses of Atomic Energy som en följd av president Eisenhowers beslut att sprida information om kärntekniken som dittills varit hemligstämplad. Villkoret var att tekniken användes endast för fredliga ändamål. Internationella Atomenergiorganet IAEA bildades för att övervaka att så skedde. Det skapade en oerhörd entusiasm för kärnkraften manifesterat i Sverige av att Vattenfall bildade en atomkraftbyrå och att andra kraftbolag gick samman i Atomkraftkonsortiet Krångede AB & Co, AKK. Dessutom tillsatte handelsministern en atomenergiutredning som jobbade otroligt snabbt och kom med en entusiastisk utredning redan i mars 1956. Att regeringen ändå höll fast vid den svenska linjen vid denna tidpunkt krånglar till historien väsentligt, men det var lättvattenlinjen som till slut realiserades i Oskarshamns första reaktor som togs i kommersiell drift från 1972.
Det var ändå inte självklart med kärnkraft. Den goda tillgången på olja och de oljeeldade kraftverkens lägre kostnader hotade kärnkraftens utsikter. Ännu 1965 gjorde Vattenfall bedömningen att Ringhals kraftverk skulle bli oljeeldat. Men entusiasmen höll i sig. Här spelade uppfattningen att de termiska reaktorerna var ett mellanspel till dess att brider- och fusionsreaktorer tagits fram en viktig roll. Jonas Norrby, planeringsdirektör 1962–1970 och generaldirektör 1970–1985 i Vattenfall, hyste förhoppningar om energi till mycket låga kostnader. I bridern skulle bränslekostnaderna hamna nära noll när de använde upparbetat och återvunnet kärnbränsle från termiska reaktorer. Norrby målade upp framtider om en fundamental omkastning mellan råvaror och energi, och om städer under plastkupol! (Se SOU 1970:13: 86).
Här fanns ett alternativ på kommunal nivå, nämligen i samband med fjärrvärmens utbyggnad från slutet av 1940-talet. I samband med ökande bostadsbyggandet, ofta i form av flerfamiljshus hos kommunala bostadsföretag, kunde de kommunala affärsverken planera och bygga fjärrvärmeanläggningar. De kunde då se att samproduktion i av el och värme i kraftvärmeverk var möjlig och ett sätt att hushålla med kol eller olja i de lokala kraftverken. I dessa låg verkningsgraden på cirka en tredjedel, vilket betydde att två tredjedelar av bränslets energiinnehåll spilldes bort. I Västerås vägrade Vattenfall, som ägde det lokala kraftverket, att gå kommunen till mötes i denna fråga, varvid kommunen tog beslut att bygga ett eget kraftvärmeverk som stod klart 1963. Nu väcktes ett intresse hos andra kommuner av liknande storlek som Västerås för kommunal kraftvärme. Så blev det inte, kraftvärmen ställde frågan på sin spets om vem som skulle producera el, så Vattenfall skrev avtal med kommunala verk som förhindrade kommunal kraftvärme. För Vattenfall var ångkraftverket i Västerås en anläggning som skulle möta toppbelastningarna och kompensera för vattenkraftens naturliga variationer. Statens roll spelade också roll eftersom värme och varmvatten alltid betraktats som en kommunal angelägenhet. Det har funnits statlig elpolitik men ingen statlig värmepolitik.
Kärnkraftsmotstånd och -utbyggnad. Hannes Alfvén, som varit styrelseledamot i FOA och Atomenergi, nekades forskningsstöd kring plasmafysik och fusionskraft. Från 1967 var han därför halva året verksam vid ett universitet i San Diego, USA. Där kom han i kontakt med Pugwash-rörelsen, en rörelse som bildats efter det att ett upprop mot kärnvapen undertecknats av Albert Einstein och Bertrand Russell 1955. Alfvén blev president i denna rörelse 1970–1975. Han ville framträda på den FN-konferens som hölls i Stockholm i juni 1972, Only One Earth, men nekades till det. Istället medverkade han vid en alternativ konferens kallad Folkets Forum under rubriken ”The risks of nuclear energy”.
Birgitta Hambraeus protesterade mot vattenkraftsutbyggnader i Ritsem och Kaitum, och var då tämligen positiv till kärnkraft. Att kärnkraften skulle komma och därmed göra det möjligt att bevara älvar outbyggda var ett kraftfullt argument hos älvräddare. När hon 1971 fick i uppdrag av sitt parti, Centerpartiet, att titta närmare på kärnkraftens miljöproblem, var det inte förrän hon träffade Dean Abrahamson, en tekniker som varit om att bygga amerikanska kärnkraftverk, som hon började svänga. När hon sedan i en OECD-rapport kunde läsa att avfallet måste förvaras avskilt från biosfären ”in perpetuity” fick hon upp ögonen för ett viktigt problem. Hon kunde nu läsa att Hannes Alfvén nekats att tala vid FN-konferensen, och blev misstänksam: ”Vad ville man dölja?” Hon skrev ett brev till Alfvén och efter en frukost hemma hos honom riktade hon som riksdagsledamot en interpellation till industriminister Rune Johansson den 25 oktober 1972: ”Anser statsrådet att det är moraliskt försvarbart att producera ämnen som måste övervakas och skötas med tekniskt komplicerade metoder av kommande generationer i oöverskådlig framtid?”
Tre månader senare lägger Hambraeus en motion i riksdagen ”om förbud mot vidare utbyggnad av atomkraftverk”. Det ledde till att Alfvén bjöds in till riksdagen att tala och att man beslutade om ett moratorium till dess mer information tagits fram. Hambraeus förmedlade kontakten mellan Alfvén och Thorbjörn Fälldin, och mötet gjorde så stort intryck på Fälldin att Alfvén bjöds in att tala vid Centerpartiets stämma i Luleå den 19 juni 1973. Efter det att stämman fått höra om radioaktiv strålning och riskerna med kärnavfallet beslutade den att ett moratorium på ett år borde komma till stånd. Senare detta år går Centerpartiet starkt framåt i valet och får drygt 25 procent av rösterna. Nu översköljdes den offentliga debatten under två års tid av en flodvåg av kärnkraftskritik och -debatt.
Den första energipropositionen 1975 kritiserades hårt av Fälldin för att den gav klartecken för tretton aggregat. Det var ändå en mycket kraftig neddragning av planerna – Centrala driftledningen, CDL, hade rekommenderat 24 aggregat 1972 baserat på de högt uppskruvade prognoserna som gjordes fram tills dess. Turbulensen kring regeringsmakten uppstod när Fälldin i valdebatten den 25 augusti 1976 deklarerade att kärnkraften skulle avvecklas till 1985, och när valresultatet ledde till att Centerpartiet och två kärnkraftsvänliga partier kunde bilda regering. Villkorslagen, som blev den gummisnodd som höll samman regeringspartierna, vändes från ett hinder för utbyggnaden till sin motsats när Statens kärnkraftsinspektion den 27 mars 1979 tillstyrkte laddningstillstånden för Ringhals 3 och Forsmark 1 – förvaringen ansågs säker! Klockan fyra på morgonen den 28 mars 1979 havererade en av reaktorerna vid Three Mile Island i USA. Det fick Olof Palme att vända i frågan om folkomröstning. Två utredningar tillsattes för att ge kunskapsunderlag, och återigen blev den offentliga debatten mycket intensiv fram till omröstningen den 23 mars 1980.
Utdragen avveckling. Birgitta Dahls målsättning var att respektera folkomröstningens resultat att på sikt avveckla kärnkraften. Sett i efterhand är hennes bitterhet begriplig med tanke på att hon avsattes som energiminister när hon blev sjuk till förmån för en mer kärnkraftsvänlig opinion inom socialdemokratin. Men på längre sikt har faktiskt denna långsamma avveckling genomförts, om än utan ”årtalsexercis” och med Vänsterpartiet som stöd till 1997 års energiproposition. Det som hände med 1991 års proposition skulle behöva utredas mera, men en rimlig tolkning är att Centerpartiet gör en förskjutning från Fälldins anti-kärnkraftslinje till att betona nyttan med de förnybara alternativen, vid denna tid främst biobränslena, inte minst i kraftvärmeverken. Den borgerliga regeringen 1991–1994 ställde sig bakom energiuppgörelsen och därmed öppnades dörren för en satsning på biobränslen.
Vindkraften hade visserligen fått forsknings- och experimentstöd, men kraftbolagen ville inte bygga mer än experimentanläggningar och Statens energiverk gjorde denna avvaktan till sin egen eftersom det var viktigt att få med kraftintressenterna. Det var inte förrän på 1990-talet som investeringsstöd infördes. I elcertifikatsystemet, infört 2002, skulle både biobränsle och vindkraft få sitt definitiva genombrott. Systemet bygger på kvotplikt, de kvotpliktsskyldiga var tvungna att ha en viss del förnybar el i sin produktion. Man skulle också kunna handla med certifikaten, där avsikten var att få bort investeringsstödens akilleshäl, att kostnadsreduktioner hämmades. I vilket fall som helst var inslaget med handel viktigt politiskt, eftersom ”marknad” stod högt i kurs sedan 1990-talets avregleringar.
Elcertifikaten blev Centerpartiets skötebarn som gjorde det möjligt för den borgerliga regeringen från 2006 att rymma positiva skrivningar om kärnkraftens roll för klimatet, samt att den socialdemokratiska principen om ansvarsfull avveckling genom aktiva beslut skulle tas bort, men också att politiska beslut om stöd till fortsatt kärnkraft inte skulle få förekomma. Några år senare (2010) blev det tillåtet att bygga nya kärnkraftverk, men bara på samma platser som tidigare, och subventioner var uteslutna. I samma beslut försköts ansvaret för försäkringar mot skador vid kärnkraftsolyckor från staten till ägarna, vilket höjde risken för att bygga nya verk, och 2014 beslöt Strålsäkerhetsmyndigheten att alla ägare av reaktorer måste installera oberoende system för härdkylning i Fukushimaolyckans spår, vilket fördyrade redan existerande kärnkraftverk.
Trendmässigt kan vi sammanföra den aktiva avvecklingen, som drabbade Barsebäcks bägge reaktorer, med elcertifikatens gynnande av vindkraft och biokraftvärme, samt kostnadsfördyringarna för kärnkraften. Eftersom elsystemet var fullt med vattenkraft och kärnkraft när investeringsstöd och elcertifikat infördes, medförde utbyggnaden av de förnybara kraftslagen att elproduktionen blev mycket större än den inhemska förbrukningen, varför Sverige haft ett stort elöverskott efter 2010. Det har pressat priserna på el som drabbat äldre kärnkraftsreaktorer: Barsebäck 1 och 2, Oskarshamn 1 och 2, samt Ringhals 1 och 2 kommer att vara avstängda 2021. Den tekniska livslängden, som genomgått en höjning till 60 år, pekar mot att kärnkraften kommer att vara borta på 2040-talet. Det är svårt att undvika termen ”avveckling” om en sådan trend.
Skåne som Sveriges framtid. Alla kärnkraftverk ligger söder om Dalälven. Vattenkraften, däremot, har sina stora anläggningar i norr, främst längs Stora Lule älv och Indalsälven. Det är ett problem eftersom Sveriges befolkning och näringsliv återfinns i den södra tredjedelen av landet, söder om Dalälven. Detta var en fördel med kärnkraften, vid sidan om kärnbränslets oerhörda energitäthet, kärnkraftens planerbarhet och, sedan klimatet kommit på tapeten, dess fossilfria karaktär. När då Barsebäcksverkets reaktorer togs ur drift 1999 och 2005 hamnade Skåne i princip i den situation som Sverige hamnar i på 2040-talet om trenden håller i sig. Nu är inte detta hela sanningen eftersom låga elpriser har gjort att även kraftvärmeverk har lagts i malpåse i just denna del av landet. Inte desto mindre sätter avvecklingen Sveriges förnybara elförsörjning på prov. Diskussionen om ”effektbrist” som raserar nu kan visserligen drivas på av kärnkraftsanhängarnas revanschlusta, men de väderberoende kraftslagens lägre ”tillgänglighet”, alltså i vilken grad det ger el när den behövs, är ett problem man inte kan bortse ifrån. Vattenkraften skiljer sig från andra väderberoende kraftslag i och med att vattendrag kan dämmas. Men det har också inneburit problem med förstörda naturvärden som till slut satte punkt för vattenkraftsutbyggnaden 1970 när Olof Palme deklarerade att Vindelälven skulle bevaras orörd. Vind och sol kan inte göras om till lägesenergi på det sättet. Däremot kan kraftvärme utnyttjas för att stabilisera ett mer naturberoende elsystem.
Det är modigt att skriva en bok som går emot den upphetsade stämningen som lett till att Folkhälsomyndighetens anställda, vetenskapsjournalister och forskare blivit mordhotade. Den grupp om 22, eller numera 29, som gått i bräschen för hettan i debatten har också fått hot mot sig. Det är dock inget symmetriskt i detta, det är inte fråga om ”lika goda kålsupare”. När man argumenterar för att frånvaron av ”nedstängningar” leder till dödsfall tenderar orsakssambanden att flyttas från ett virus till medicinska och politiska beslut om åtgärder (se till exempel Lena Einhorn i Dagens Nyheter den 27 januari 2021). Detta trots att data redan för beräkningen av överdödlighet gav indicier på att smittspridning och dödsfall inte var bättre i länder med hårda restriktioner och allmänt krav på munskydd. Nu har Fredrik Charpentier Ljungqvist jämfört överdödligheten i europeiska länder och det visar sig att Sverige hamnar på 23 plats av 31 där överdödligheten för hela 2020 rangordnats från högst till lägst.
I oktober gav han ut en bok, Corona. Ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi (Dialogos, 2020). Det är förvånande att en historiker som sysslat med klimathistoria, främst hur samhällen klarar av klimatförändringar, kan skriva så kunnigt om pandemier. Dessutom är det oväntat lite med med jämförelser med andra pandemier såsom spanska sjukan under första världskriget, snarare en djupdykning i den nuvarande covid-19-sjukan.
Ljungqvist menar att covid-19 har låg dödlighet jämfört med andra virussjukdomar, och att naturlig immunitet (eller ”flockimmunitet” som det heter med ett ord lånat från veterinärerna) och vaccinimmunitet är det enda som kan bota sjukdomen. Det här var den normala epidemiologiska ståndpunkten före covid-19, men sedan i mars 2020 har ”nedstängning” blivit ett botemedel. FCL påpekar i boken att nedstängningarna bara kan försvaras om ett vaccin kommer snabbt, annars blir fråga om långvariga uppoffringar. De 22 som numera är 29 och kallar sig ”Vetenskapsforum covid-19” (DN Debatt 18 februari 2021), tar steget fullt ut: Nedstängningar är ett botemedel i sig självt – viruset är ”eliminerbart”. Det är en ganska fantastisk ståndpunkt: I frågor om miljö och ekonomi försöker de flesta att hitta en linje som medför någon form av ekonomiska framsteg, men här ska vi offra allt så fort ett nytt virus uppträder!
FCL begår misstag: I boken om klimatet och människan under 12 000 år ville han inte riktigt skilja på den nuvarande från tidigare klimatförändringen, vilket gjorde att han kunde hamna i sällskap med klimatskeptikerna. I boken om corona slår han tvärsäkert fast att ett vaccin inte kommer att finnas inom ett år utan snarare två eller än mer. Men nu kommer de ett efter ett – historien upprepade sig inte. Dessa misstag ska inte få skymma de viktiga bidrag han kommit med. I själva verket är sakkunskaper både om klimat och virus imponerande, och misstagen gör det snarast mer spännande att läsa böckerna. Det som bekymrar vad gäller boken om corona är att den saknar noter, källförteckning och litteraturlista helt och hållet. Det är visserligen högst troligt att belägg och stöd finns, men det går inte att granska tillförlitligheten. I min regelbok är det helt förbjudet, även i populärvetenskapligt format.
Annie Lööf vill att Svenska kraftnät ska få ett större ansvar för att säkra elleveranserna (DN 5 februari). Det är egentligen ett underbetyg åt avregleringen på 1990-talet.
Vattenfall ville åka på uppköpsturné i Europa och slapp affärsverksformen och fick istället bli statligt aktiebolag 1992. Inte bara stamnätet avskiljdes från Vattenfall, som togs om hand av det nybildade affärsverket Svenska kraftnät, utan också produktionsoptimeringen, själva driftledningen för den helhet som ett elsystem till sin natur är, men som nu inte erkändes som sådant. Efter några år (1996) genomfördes en radikal klyvning hos alla ägare av elproduktionstillgångar, nämligen separationen av elnät från elhandel – det skulle ju vara konkurrens.
Det blev ingen konkurrens: Elnäten betraktades som naturliga monopol och blev föremål för kontroll från Energimarknadsinspektionen. Kommunala elbolag köptes upp i hast och fusioner genomfördes så att den klubb av ett tiotal stora producenter slutade med en koncentration till endast tre stora bolag under det nya seklets början. Vattenfall expanderade utomlands genom uppköp, och misslyckades kapitalt med kärnkraft och CCS i Tyskland och ett alldeles för dyrt köp av holländska Nuon. För första gången någonsin kunde inte Vattenfall leverera vinst till staten 2013.
Egentligen var utslitandet av centrala driftledningen från Vattenfall och den klubb av stora elproducenter som genom gentlemannakonkurrens samarbetade kring av investeringar och samordning, det avgörande beslutet. Annie Lööf sätter fingret på något viktigt här: Att samordningen av nät- och produktionsinvesteringar blir svårare, är ganska lätt att inse, men också att den där samordningen via Nord Pool inte är en fullständig ersättning för den gamla klubbregleringen (som var en planekonomi). Och nyckelordet här är helhetsansvar, i synnerhet koordination av stora och dyrbara investeringar i nät och kraftverk. Långsiktigheten som krävs för dessa har försvunnit, och den borgerliga politikern känner av detta, och vill återinföra planekonomi. Det är bra!
Att återinföra helhetsansvaret nu gör det också möjligt att slippa det gamla systemets avigsidor, nämligen försummelsen av de små abonnenterna, avogheten mot kommunal kraftvärme, och okänsligheten för miljöhänsyn. Det stora hindret är tron på ”marknaden”, att det enda bästa sättet att organisera något på är genom prismekanismen. Detta hinder finns i Lööf själv.
