Lisa Röstlund skrev cirka 60 artiklar om den svenska skogen 2020–2021 i Dagens Nyheter. I år kommer en bok som innehåller en del annat kring samma ämne, uppdelat på 32 korta kapitel, vart och ett med personligt präglade ingresser.

Lisa Röstlund: Skogslandet – en granskning. Forum, 2022.
Framställningen är förförisk i sin övertalande, miljöengagerade och personliga stil. I de många kapitlen återkommer att antal teman som kan kortas ned till:
- Forskare är oeniga om skogens tillstånd och roll för klimat och artdöd;
- Skogsindustrins lobbying är omfattande;
- Sverige borde övergå till kontinuitetsskogsbruk;
- ”Banjohögern” har granskat Röstlunds granskning;
- Moral i den egna konsumtionen.
För att förstå hur Lisa Röstlund, en journalist som inte är expert på vare sig skogsbruk, klimatförändringar eller biologisk mångfald, kunnat skriva en läsbar bok i ämnet är att 2 påverkar 1. ”Skogsindustrin”, som inte definieras tydligt, har ett grepp om skogsvetenskapen. Flera skogsforskare är antingen själva skogsägare eller indragna i tjänster och uppdrag finansierade av denna industri. Vi har alltså korrumperade forskare vilket gör att Röstlund kan misstänkliggöra den ena sidan i debatten.
Något som kan ha lett författaren in på frågan om skogen från början är det upprop som ett stort antal vetenskapare skrev under. Det första kom 2018, underskrivet av 796 akademiker och riktat till EU-parlamentet. Det andra kom 2021, underskrivet av 500 personer och riktat till ledarna för USA, EU, Japan och Sydkorea. Några av de svenska undertecknarna har LR intervjuat. I bägge uppropen varnade man för att använda skogsråvara för bioenergi. LR har valt att inte granska varför antalet forskare minskade med 296 på tre år, ej heller om var och en av de återstående verkligen var specialister på skog och bioenergi. Och så fortsätter det boken igenom – granskningen är snedfördelad.
Självklart skiljer sig en vetenskaplig studie från en journalistisk, men jag skulle ändå vilja lägga upp den journalistiska metoden på bordet så att vi kan se den. Något vi kan börja med är jakten på avslöjanden: Till exempel att konfrontera en person med fakta som strider mot en persons eller organisations uttalanden eller praktik. Poängen är att de senare döljer något, och i det mest spektakulära fallet ska intervjupersonen bli inträngd i ett hörn av självmotsägelser, som i Uppdrag granskning. Journalister delar ut priser till varandra när sådana avslöjanden görs, så jakten på avslöjanden kan därför sägas vara en viktig drivkraft. Lisa Röstlund fick Stora Journalistpriset 2018 för en studie av Nya Karolinska.
Något som sätter igång interaktionen med de konflikter som finns i skogsbruket är att Röstlund fortlöpande fått tips och reaktioner på de artiklar hon skrivit i DN. Här finns alltså ett element av växelspel och förstärkning. Jag kan inte se någon diskussion om hur journalisten ska bete sig med sådana externa inspel. Är det bra att det är de mest engagerade som hör av sig, och är de dem man ska gå vidare med? Måste man alltid höra bägge sidorna och är det alltid bara två sidor?
För det tredje skulle en vetenskapare vilja se en metoddiskussion om författarens ställningstagande. Lisa Röstlund tar ställning (men den är inte så tydlig som man kan tro i början) och riskerar då att förlora i objektivitet, och därför försöka kompensera det genom balanserande inslag. Men den nakna sanningen kan ju vara mycket extrem, långt bort från mediers behov av att vara ”opartiska”. Om grävandet leder till ett avslöjande kan journalisten ta sig ur detta balanskrav, men då blir avslöjandet ett slags tvång. Vi får samma berättelse om lögner och jäv igen, fast i en ny omgivning.
Något som skiljer journalistiken från vetenskapen är de oeftergivliga kraven på belägg och genomskinlighet hos den senare. Hos den förra finns istället ett lagfäst källskydd, och det kan ge journalisten information som ingen annan kan få. En annan sak i samma härad är wallraffandet, att journalisten ger sig ut för att vara någon annan för att få ut information som annars skulle döljas av den tillfrågade i en regelrätt intervju. Det finns kvaliteter i journalistiken som vetenskapen saknar.
I Skogslandet får vi ta del av sådana journalistiska resultat. Till exempel Lena Ek som kunde prata sig varm för biologisk mångfald som miljöminister, men som ordförande för Södra från 2016 hellre talade om stärkt äganderätt till skogen. Eller Mats Hagner, professor i skogsskötsel, som när han kritiserade trakthyggesbruket fick se sina publikationer raderade från SLU:s bibliotek. Eller när Röstlund ger sig ut för att vara skogsägare för att ta reda på vilka råd konsulterna skulle ge, och får bland annat höra att ”rödlistan är en jävla skitlista” (s 214)! Hennes artiklar i DN granskades av Näringslivets medieinstitut, vilket visade sig vara ett uppdrag från Skogsindustrierna. Först tackar hon rakryggat nej till att bli uppkallad på seminarium, men i näst sista kapitlet blir hon ändå ängslig över hur boken ska tas emot och intervjuar den person som kritikerna ville att hos skulle debattera med.
En central punkt i debatten om det svenska skogsbruket är skogsstatistiken, Riksskogstaxeringen från SLU. Grafen över virkesförrådets utveckling sedan 1950-talet då det blev årsvisa mätningar visas inte av Röstlund – och inte heller av andra skogsbrukskritiska röster. Men de kritiserar den ändå! Röstlund har uppenbarligen haft tillgång till den eftersom Skogsdata 2020 finns med i källistan. Istället låter hon Bengt-Gunnar Jonsson ge sin syn på skogens kolbindning (men några texter av BGJ återfinns inte i källförteckningen).

Tillväxt, avgång och avverkning i svensk skog 1956–2018.
Källa: SLU (2022), Skogsdata 2022, s 70.
Det svenska skogsbrukets försvarare brukar hävda att tillväxten är större än avgången, att skogen har en nettotillväxt som binder kol. Vi kan både avverka och suga upp koldioxid. Det är svårt att komma förbi detta argument när man ser diagrammet ovan. Nu kan man också se något bekymmersamt för den hållningen, nämligen att tillväxten minskat efter 2012, samtidigt som både avgångar (bränder och stormar) och avverkning ökat (i alla fall efter 2014). Det verkar som om nettogapet håller på att försvinna, och kanske har det redan gjort det med tanke på att vi får uppdateringar med två års eftersläpning då beräkningen görs med hjälp av glidande femårsmedeltal.
Men Lisa Röstlund och andra kritiker har avhänt sig denna analys eftersom man vill bli av med denna statistik, den är störande för uppfattningen att kalhyggen måste försvinna. Och det går ju inte att komma tillbaka nu, och hänvisa till det SLU befolkat av forskare som är djupt involverade i ”skogsindustrins” verksamhet.
Det som tycks vara så svårt att acceptera är att virkesåkrar – monokulturer uppkomna genom kalhyggen och ibland planteringar – är nyttiga för klimatet: Så får det bara inte vara, tycks vara den intuitiva inställningen. Att klimatförändringarna påverkar den biologiska mångfalden kan man nog vara överens om, men skogens funktion som kolsänka och dess roll för artrikedomen är inte samma sak. Det är helt enkelt så att virkesåkrarna sugit upp mer koldioxid än avverkningarna avgett, samtidigt som monokulturer gjort att arter kraftigt minskat eller dött ut. Lisa Röstlund vill inte se det, och inte bara hon, utan också Göran Greider, Johan Ehrenberg, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen och många andra opinionsbildare. Fakta sitter förvånansvärt löst när de inte passar en redan intagen ståndpunkt.
Något som anförts för att driva skogsstatistiken i sank är de satellitbilder som använts i en studie av Cecchirini med flera publicerad i Nature 2020. Röstlund är noga med att framhålla studiens kvaliteter, men inga alls för SLU-statistiken. Den senare genomförs med hjälp av stickprov där man mäter och tar prover i vissa utvalda skogspartier. Rapporten Skogsdataanger metod och noggrannhet. Dess styrka är framförallt att mätningarna gjorts under lång tid så att vi får en lång tidsserie och därmed kan se trender. Satellitstudierna täcker bara några år. Året efter satellitstudien publicerats kom två genmälen i samma tidskrift, och dessutom ett avslutande svar från Cecchirini med flera. De vidhåller att avgångarna varit stora i Sverige och Finland men medger också svagheten i vad bilderna kan visa i det att de inte kan skilja på naturlig avgång och avverkning. Med SLU-data (som i grafen ovan) kan vi se att bränder och stormar ökat virkesförlusterna, men också att tillväxten avstannat under senare år, vilket egentligen är ett starkare argument för att förändra det svenska skogsbruket än vad satellitstudien ger anledning till.
En annan statistik som tas upp tendentiöst och ofullständigt är skogsprodukternas användning. Uppropet från 796 respektive 500 vetenskapare gick ut på att bioenergi är ett slöseri med skogliga resurser. Samtidigt har många argumenterat för att långlivade träprodukter, såsom byggnadsvirke, behåller sitt kol till dess byggnaden rivs och materialet bränns. Därmed hamnar kortlivade träprodukter i skottgluggen. Forskare som Röstlund intervjuat hävdar att hela 80 procent går till produkter som snart ska brännas. Men det är svårt att få fram data på detta i enheter som är jämförbara med andra uttag ur skogen, i synnerhet som barken utnyttjas för energiändamål. Energimyndighetens statistik över användning av trädbränslen 1983–2020 visar ingen stigande trend efter 2009.
Här är det befogat att skilja på biobränslen för kraftvärme och biodrivmedel för bilar med förbränningsmotorer. Fame, HVO och etanol kräver mycket stora ytor i anspråk jämfört med de borrhål som behövs för att ta upp den olja som utgör råvara för diesel och bensin. Tillsammans med den usla verkningsgraden i förbränningsmotorer innebär etanolbilar ett direkt hot mot matproduktionen. Till råga på allt importeras alla tre biodrivmedlen från andra länder, vilket gör att det hela liknar drivmedelsimperialism.
Flis och pellets för biokraftvärme, däremot, utgör en viktig komponent i det hållbara elsystemet. Vindkraftverk och solceller är materialintensiva per enhet producerad el, långt högre än för kärnkraft till exempel. Vindkraften kräver dessutom utrymme som inte så sällan är omstritt, och solcellsanläggningar kräver också yta efter det att taken utnyttjats. Till detta ska läggas att vind och sol är väderberoende och kräver något stabiliserande kraftslag. Flis och pellets kan lagras vid kraftverket och kan därmed fungera stabiliserande tillsammans med vattenkraften. Kärnkraften är inte hållbar eftersom den vilar på en ändlig resurs, uran. Man kan inte räkna med att de befintliga vattenkraftverken i Sverige räcker för att hålla balansen när elproduktion och elanvändning kommer att öka starkt för att eliminera fossilanvändning. Det är också bra om Sverige kan behålla och utveckla ett kraftslag med hög verkningsgrad då det kan utgöra exempel på en väg mot ett hållbart energisystem som andra länder kan ta efter. Kort sagt, det går inte att rycka ut skogens användning ur sitt sammanhang när en lösning på de hållbara lösningarna söks.
En stor brist i Skogslandet är att just Skogsindustriernas statistik inte tas upp. Den finns lätt tillgänglig och visar på en rad intressanta saker. Till exempel att Sveriges konsumtion av papper och kartong nådde sin kulmen 2000 och därefter minskat med en tredjedel samtidigt som importandelen ökat, och att produktionen av papper och kartong minskat efter 2006, i synnerhet bok- och tidningspapper efter 2013. Även produktionen av pappersmassa tycks ha nått sin kulmen i Sverige – ingen ökning kan ses sedan 2008. Även produktionen av sågade barrträvaror har stagnerat efter 2007. Det hade varit intressant att få ta del av vad kritiska skogsforskare hade sagt om dessa trender. Att skogsindustrins produktion nått en kulmen är knappast den bild man får från boken. Inte heller att skogens tillväxt nu avtar och att detta är ett bekymmer ur klimatsynpunkt.
Istället får den biologiska mångfalden stort utrymme. Bland annat genom att se på skogen från de renskötande samernas synpunkt. Deras levnadssätt är hotat och vi får veta att det är hög suicidrisk bland samerna. Men det blir ändå ensidigt för det är inte bara bristen på renbete som en effekt av skogsbruket som är ett hot utan också rovdjuren: Lo, järv och björn river tusentals renar varje år, medan vargen medvetet hålls borta från renskötselområdena av staten. Rovdjursmångfald är inte något renskötande samer önskar!
Lisa Röstlund är klart och tydligt emot kalhyggen, och förespråkar istället kontinuitetsskogbruk, eller naturnära skogsbruk, med blädning, eller plockhuggning som det också kallas, ”alltså att avverka spridda träd i skogen” (s 118). Man kan få lite mer kött på benen om denna tyska modell för skogsbruk i Mikael Karlssons bok, Konsten att hugga träd och ha skogen kvar. Där ska inte kalhyggen användas och monokulturer ersättas med blandskog av olika slag beroende på klimatzon. Man hamnar då när naturskogen. Hos både Karlsson och Röstlund tenderar artmångfalden och klimatnyttan att sammanfalla utan några som helst problem, och avverkningarna är så naturnära att de snarast inte är några avverkningar alls.
I ingressen till sista kapitlet kommer ett litet dåligt samvete fram. Både Dagens Nyheter och den egna boken trycks på papper: ”Finns det verkligen hållbart papper som läget är just nu?” Men istället för att kräva av Peter Wolodarski en snabb avveckling av papperstidningen, och istället för att ge ut boken som e-bok, skyller hon ifrån sig: ”Det är klart att vi alla är en del av hyckleriet” (s 281). Om hon grävt bara lite i statistiken hade hon kunnat se att konsumtion och produktion av kortlivade träprodukter slutat öka, och att många av dessa, såsom toapapper, är svåra att ersätta. Något som ökat är den naturliga avgången genom bränder, stormar och granbarkborrens angrepp. Även om dessa avgångar underlättas av uppvärmningen talar de samtidigt mot ett skogsbruk som skapar monokulturer eftersom dessa är mindre motståndskraftiga.
Omställningen till hållbarhet är mycket svår att genomföra. Den elektrifiering många förespråkar, med rätta, som vägen framåt, har en hel del paradoxer i bagaget. Ser man bakåt i kedjan kräver elbilarnas batterier mer material och material som inte finns i överflöd, och när de laddas med förnybar el ökar materialkraven ytterligare. Alltså måste gruvbrytning öka. Vi kan se detta i Sverige nu när LKAB kräver lika mycket el som hela Danmark för att klara av sina framtidsplaner på fossilfritt stål. Utbyggnaden av vindkraften blir enorm, fullt i klass med den exploatering av de svenska älvarna som slutade i ett nej till exploatering av Vindelälven och beslutet att rädda de fyra återstående orörda älvarna för ett halvsekel sedan. Vad allt fler numer pekar på är att tillväxten måste ned och levnadsvanorna anpassas till det. Rent konkret skulle det kunna innebära att politikerna och myndigheterna inte bygger ut elsystemet så att det passar LKAB:s enorma elplaner.
Att söka sig till debattens hetta gör Lisa Röstlunds bok dramatisk och därför lättläst, men det behöver inte betyda att vi kommer fram till problemets kärna. Om ekosystemets delikata balans får stort utrymme måste samhällets behov förnekas. Plockhuggning är också huggning och ett hot mot de osynliga sambanden mellan träd och svamp med mera. Låter man skogen stå flyttar man energibehovet till annan källa som också har ekosystemkonsekvenser. Inte ens om tillväxten försvinner kommer vi undan dessa avvägningar, men då slipper vi i alla fall se när skog försvinner till följd tätorters expansion, vindkraftsparkers etableringar och flygplatsers anläggande. Kalhyggen syftar ju trots allt till att skogen ska växa upp igen, inte att de ska asfalteras.
Ceccherini, G. et al (2020), ”Abrupt increase in harvested forest area over Europe after 2015”, Nature 583, 72–77.
Wernick, I.K. et al (2021), ”Quantifying forest change in the European Union”, Nature 592, 12–14.
Palahí, M. et al (2021), ”Concerns about reported harvests in European forests”, Nature 592, 15–17.
Cecchirini, G. et al (2021), ”Reply to Wernick I.K. et al & Palahí, M. et al”, Nature 592, 18–23.
Beddington, J. et al (2018), Letter from scientists to the EU parliament regarding forest biomass. January 9, 2018.
Raven P. et al (2021), Letter regarding use of forests for bioenergy. February 11, 2021.
SLU (2022), Skogsdata 2022. Aktuella uppgifter för de svenska skogarna från SLU Riksskogstaxeringen. Sveriges Officiella Statistik. Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.
Naturvårdsverket (2022), ”Tillväxt och avverkningar i skogen. Bibehållen kolsänka trots ökad avverkning”. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/skog/skog-tillvaxt-och-avverkningar/
Skogsindustrierna (2022), ”Statistik om skog och industri”, https://www.skogsindustrierna.se/om-skogsindustrin/branschstatistik/
Karlsson, Mikael (2021), Konsten att hugga träd och ha skogen kvar. Andra upplagan. Egen utgivning, pdf.