På frågan ”vilken är den mest klimatsmarta fjärrvärmelösningen idag”, svarade Johan Ehrenberg 27 juli i Dagens Etc på ett sätt som är orättvist för fjärrvärmen och oansvarigt för den totala energiförsörjningen. Han kunde åtminstone ha nämnt att de flesta fjärrvärmeverken är kraftvärmeverk. Den el som produceras där är nödvändig för stabiliseringen av det elsystem som Ehrenberg själv förespråkar.
Solkraft och vindkraft är väderberoende. För att ett hållbart elsystem ska fungera behöver el omvandlas för att lagras, i framtiden säkerligen i batterier och vätgas. Men kraftvärmen finns redan och spelar en viktig roll där. Utan el blir det svårt att driva värmepumpar. Vätgasproduktionen är på gång hos SSAB och LKAB, men för detta krävs mycket el, något som kräver en mycket kraftig utbyggnad av sol- och vindkraft. Andra miljövärden kan hotas av en sådan utbyggnad (som påminner om utbyggnaden av vattenkraften på 1950- och 1960-talen), i synnerhet som kärnkraften ska avvecklas.
Johan Ehrenberg råkar glömma bort i sitt svar att en betydande del av fjärrvärmen utgörs av återvunnen restvärme från industrin. Ett hundratal sådana samarbeten mellan industri och värmeverk har funnits i flera decennier. Mycket primärenergi har sparats på det sättet. Det hade också varit ärligt om Johan E erkänt att pyrolys förutsätter att man ”hugger ned träd”, samt att möjligheten att byta till värmepump skapat konkurrens hos fjärrvärmemonopolen.
Johan glömmer dessutom bort att nämna att koldioxidutsläpp från förbränning av ved balanseras av den växande skogens inbindning – och svensk skog växer. Detta är hållningen i IPCC:s rapporter. Tyvärr blandas skogens koldioxidbindande förmåga samman med frågan om biologisk mångfald, som visserligen är relaterat men inte samma sak. Så görs av Dagens Nyheter som drivit kampanj mot biobränslen under flera månader nu.
Det är inte bra att frågan förenklas på det sättet. Det är sant att biomassa inte kan bli en huvudväg för det hållbara energisystemet, men vi kan heller inte sätta den i skamvrån. Just här finns den största frågan av alla, nämligen hur man ska klara en omställning utan att levnadsstandarden hotas. Ända sedan den industriella revolutionen har mänskligheten smitit från problemet med hållbarhet. Att rätta till två hundra år av kol- och oljeberoende är en utomordentligt svår sak. Det är stor risk att den ena teknikentusiasmen efter den andra leder till nya problem.
Ett tag fylldes bilarnas slösaktiga förbränningsmotorer med etanol, hade man fortsatt på den vägen hade mycket stora markytor behövt tas i anspråk som hotat matförsörjningen. Men här finns elbilar som en framkomlig väg och därför kan man ställa biodrivmedel i skamvrån, men inte biobränslen. När vattenkraften byggdes ut negligerades skönhetsvärden och lekplatser för ål och lax. Även vindkraft medför ingrepp i naturen. Batteritillverkning driver på utvinning av kobolt, en utvinning som sker under tveksamma arbetsförhållanden. Även batterier, solceller och vindkraftverk måste få sina återvinningssystem för att hållbarhet ska kunna uppnås.
Skogsbrukets avverkningsrester (inklusive de från det uttag av träd som Johan Ehrenberg erkänner – för byggnader och för pyrolys), avger koldioxid när de ligger kvar i skogen. Jag har svårt att se varför denna energikälla ska avfärdas som en del av en komplex hållbarhetslösning – det är alldeles för lättvindigt och inte ansvarsfullt. Vi måste ge oss själva rätten att få pröva oss fram.
Det är inte vanligt att ett kommunalt barnavårdsärende blir en thrillerartad serie. Mycket bra skådespeleri, i den danska serien med en titel som ingen begriper.
Svenska nationalekonomer har i alla år, åtminstone sedan 1963 då Ragnar Bentzel, Assar Lindbeck och Ingemar Ståhl kom ut med boken Bostadsbristen. En studie av prisbildningen på bostadsmarknaden (IUI), förespråkat radikal förändring av hyressättningen i hela beståndet.
Assa Lindbeck, 1930–2020.
Just i dessa dagar, när Nooshi Dadgostar vägrat fortsätta vara dörrmatta åt Stefan Löfvéns regering just på punkten om marknadshyror och fått en misstroendeförklaring i riksdagen att gå igenom, framstår den ”fria” prisbildningens välsignelser som allt annat än politiskt framgångsrika.
Inte heller kan man säga att Sverige är unikt. Samma dag som riksdagens misstroende genomröstats gör Dagens Nyheter en kort genomgång från fem andra länder. Fri prisbildning är helt enkelt ovanligt, och kanske ska man någon gång skicka tillbaka frågan till nationalekonomerna varför det är så.
Fri prisbildning innebär inte bara rätten för hyresvärdar att utnyttja det övertag som de får på orter med efterfrågeöverskott. Det är också rätten att få tillskansa sig fastighetsvärden som hyresvärden får gratis till följd av att service, kultur och transporter förbättras i det område där fastigheten ligger. Den segregation efter plånbok som uppstår kan inte avhjälpas med bostadsbidrag eftersom övervinsterna istället kommer att betalas av staten, alltså skattebetalarna.
Holmberg & Tangerås skriver i sin slutreplik till mig i Ekonomisk debatt nr 4 2021 att de inte tog upp energieffektiviseringar eftersom de valt att studera utbudssidan. De tycks inte förstå att elproduktion inte bara är försäljning, elproduktion finns också inom ”användning”, inom industrin (och alltmer inom byggnader när solceller sätts upp), och att kraftvärmen kan utnyttja restvärme från industrin, samt att elproduktion från kärnkraft ger upphov till stora värmeförluster.
Jag pekade på att avregleringarna på 1990-talet innebar att samordningen mellan nätinvesteringar produktionsinvesteringar bröts. Det här är en blind fläck hos de nationalekonomer som alltid och i alla sammanhang söker marknadsmässiga lösningar, lösningar som tenderar att gå i riktning mot prismekanismen i en tänkt utopisk miljö av ”perfekt konkurrens”. I den traditionen vill man inte höra talas om annan samordning än genom någon typ av prissättning, att elnäten är naturliga monopol, och att investeringar i elproduktionsanläggningar kräver planering och framförhållning. Att tilldela Svenska kraftnät en mer samordnande funktion och denna skulle kunna ske genom möten och planer där både nätägare och produktionsägare är med, ska undvikas för att ”undvika planeringsmonopol”. Det var inget monopol, utan en klubb av stora kraftbolag som diskuterade i en anda som kombinerade rivalitet och samarbete. Det finns saker att lära från vattenkrafts- och kärnkraftsepokerna, på gott och ont.
Men det finns också saker att lära från kraftvärmens utbyggnad. Nu har Svebio kommit med en rapport som visar att kraftvärmen underutnyttjas – endast 46 procent av kapaciteten utnyttjades i februari 2021. Tyvärr är det svårt för många att släppa blicken från kärnkraften trots att kraftvärmen redan finns och skulle kunna utnyttjas mer. Tyvärr driver Dagens Nyheter kampanj mot biobränslen vilket gör att man hamnar i samma klibbiga kärnkraftslojalitet. Så fort en ny variant på kärnkraft dyker upp finner debattörer genast en lösning just där, medan de 200 kraftvärmeanläggningarna glöms bort. Under utnyttjandet av dessa tycks bero på att ägarna inte får ersättning för de systemnyttor som biokraften ger upphov till.
Amina Manzoors bok är ett lysande exempel på en vetenskapsbaserad översikt kring ett hett debatterat ämne. Hon uppvisar en förmåga att gripa pandemins många aspekter – det märks att hon läst och följt vetenskapen och debatten noggrant. Dessvärre är titeln lite missvisande: Amina Manzoor: Pandemier! Från spanska sjukan till covid-19. Fri tanke, 2021. Den ger intryck av att det är fråga om en historisk jämförelse, men det tar bara en mindre del i början.
I huvudsak går Manzoor igenom pandemins förlopp, men gör det tematiskt, från mer medicinska aspekter som själva viruset, smittvägar, sjukdomen, till tester, munskydd och ”nedstängningar”. Styrkan ligger i att hon är nyanserad men samtidigt bitsk vad gäller den panik som bröt ut och som i Sverige leddes av ”de 22” men även av hennes egen tidning, Dagens Nyheter. När ingen av hennes chefer på DN gav henne sitt stöd såg hon sig tvungen att sluta på tidningen: ”Så här i efterhand inser jag att utrymmet för att ha en annan åsikt än chefredaktören är extremt begränsat, något som också märks på journalistiken.” (s 288). Som MarieLouise Samuelsson, frilansjournalist, skrev i sin recension: ”Dagens Nyheters ovanliga modell, att den som är högst ansvarig för nyhetsinnehållet också skriver på ledarsidan, framstår som tja, komplicerad och framför allt oklar för läsarna.” (DN 31 maj 2021).
Att skriva en balanserad bok trots hatmejl och trots utfrysning från egna chefer är tecken på stark tro på sanningssökande och personlig integritet. Hon undviker inte de allra hetaste ämnena, såsom frågan om munskydd och de så kallade nedstängningarna, eller jämförelsen med andra nordiska länder och Nya Zeeland. Jag tror den här boken är till nytta inte bara för oss som inte varit insatta i socialmedicinska studier, utan även för de som befinner sig i dem. Populärvetenskap, eller ”sakprosa” som det ska heta nu, är viktig för forskarna själva, inte bara på det sätt som forskningsöversikter är viktiga för summering och uppdatering, utan också för att få höra en oberoende röst. Amina Manzoor är ju varken forskare eller myndighet, men ändå kunnig.
Manzoor undviker fällan att som oberoende ställa sig mitt emellan två stridande läger. Hon talar om ”falsk balans” när man låter de dåliga argumenten väga lika tungt som de goda ( s 17). Sanningen och vetenskapen är inte neutral, däremot väger de olika aspekter för och emot. Men munskydd ger ett mycket otydligt skydd enligt undersökningarna, och nedstängningar har negativa återverkningar på folkhälsan, inte minst stängda skolor (även för fattiga barns matintag).
Det man kanske kan önska sig är en diskussion om kvalitetsproblemen i forskningen när så mycket skrivs av så många på kort tid, samt att ge någon aspekt på det faktum att socialmedicin är en tvärvetenskap där två forskningstraditioner – eller två världar snarare – ska kunna prata med varandra. När det gäller den samhälleliga sidan är ändå boken givande. Hon pekar på sidan 191 hur laddad frågan om munskydd var även bland forskare, att de utan bättre grund för sina påståenden kunde byta åsikt i frågan. Detta är ju den riktigt knepiga saken, att även vetenskapare lever i samhället och tar ställning utan vetenskaplig grund. En viktig fråga inte minst med tanke på att vi lever i tillspetsningens och polariseringens tidevarv.
Språket är i och för sig lättläst utan att bli slarvigt eller ytligt, men det är svårt att förstå varför sådant som överdödlighet inte illustreras med diagram. Boken har inte en enda tabell, graf eller illustration! Det är svårt att veta om förlaget eller författaren ska anklagas, men denna tilltro till den långa, berättande monologen är helt enkelt felaktig. Varför skulle visuella intryck försvåra förståelsen? Det är bara fördomar. När det gäller referenserna läggs dessa sist och kapitelvis. Fotnoter är ju ändå överlägset, eftersom läsaren direkt på sidan kan se vad författaren bygger på. Det verkar också som om stöden för påståendena inte är heltäckande. En bra sak är ändå registret sist i boken, som verkar vara genomarbetat (till exempel återfinns ”falsk balans”).
Enligt Profu:s intervjustudie kommer industrins elanvändning att öka dramatiskt till 2045. Eller, rättare sagt, Profu vidarebefordrar förväntningar från LKAB, SSAB och H2 Green Steel på utbyggnad av elproduktionen. Förväntningar som riktas mot politikerna.
Enligt Energmyndighetens statistik använde ”Stål- och netallverk” plus ”Gruvor” 28,2 TWh energi 2019, varav 8 TWh el. Enligt intervjuerna hamnar elanvändningen för dessa branscher på 69–114 TWh! Låt oss ta mittvärdet 91,5 som riktmärke. Detta tal är 3,2 gånger större än summan för all energianvändning! Och 11,4 gånger större än elanvändningen 2019.
Sådana enorma belopp är inte rimliga. Visst ska fossila bränslen ersättas, men att energianvändning ökar trefaldigt på 25 år är otroligt. Vanligtvis har elprocesser högre verkningsgrad än sina fossila motsvarigheter, men här skulle det vara tvärtom! Här ligger något lurt, en förväntan på starkt ökad produktion av stål och metallvaror eller övertag av marknadsandelar från utländska producenter, antaganden som inte skärskådats. Här skulle media kunna gräva: Ring Jan Moström på LKAB och fråga hur får fram siffran 55 TWh el för LKAB, mer än hela Danmarks förbrukning!
Kajsa Ekis Ekman har skrivit en mycket skarp bok med bett i formuleringarna i kritiken av den nya ideologin kring kön. Hon visar på det hot som den utgör för feminismen eftersom den upplöser kvinnan som kategori sammansatt av både kön och genus till förmån för självidentifierad könsidentitet som öppnar för att före detta män ska få samma rättigheter som kvinnor. Det är också en fråga om materialism.
Kajsa Ekis Ekman (2021), Om könets existens. Tankar om den nya synen på kön. Polaris, Stockholm, 359 sidor.
Framförallt är det en modig bok. De som kritiserat transrörelsens uppfattningar har drabbats hårt: De har förlorat sina jobb och sina sociala liv, mobbats, känts sig hotade och stängts av från Twitter. De beskylls ofta för att vara transfobiska och det finns exempel på ”terfhunter”, alltså de som jagar vad de kallar terf, ”transexkluderande radikalfeminister” (bland andra J.K Rowling och Germaine Greer). Före detta män som kallar sig kvinnor har gått till våldsam attack vid feministiska möten (bland andra ”Wolf”, en 25-årig före detta man, som slog en 60-årig kvinna) och uppträtt beväpnade i anslutning till den rättegång som följde. De ansåg sig förnekade sitt kön och hotade av feminismen (s 288–9).
Det märks också på det mottagande boken fått. RFSL gav ett svar direkt i den av Cal Orre och Edward Summanen skrivna pamfletten 100 fel i ’Om könets existens’, i vilken man söker underminera förtroendet för Ekman genom att påvisa ”faktafel”, felaktiga citeringar med mera där de principiella invändningarna är instuckna. De påvisar inte att exemplet med ”Wolf” varit felaktigt, istället skriver de:
Det är dock tråkigt att vissa blir så arga att de hotar med våld. Det står RFSL aldrig bakom. Men att ilska väcks bland transpersoner är förståeligt, när ”intellektuella” argumenterar för att transpersoner inte borde få sina rättigheter tillgodosedda. (s 139).
Det måste tas som ett bevis för att RFSL och den nya ideologin kring kön känner sig hotade av traditionell feminism. Det finns något oresonligt här, som också kommer fram i Lukas Romsons (”transman, jämlikhetskonsult och transexpert”) upprörda recension av Ekmans bok. Och det är just könsidentitetens självständiga karaktär, fritt från det biologiska könet, som är själva kärnan i övertygelsen. Så fort man ifrågasätter den blir man utskälld. Om dessa och andra recensioner se Kajse Ekis Ekmans svar i Aftonbladet 6 maj 2021 https://www.aftonbladet.se/kultur/a/dlXGAo/grundlosa-pastaenden-skymmer-viktig-debatt
Toaletter vid Kataloniens parlament
Bilden på de symboler som används vid toaletterna hos Kataloniens parlament kan tas som ett exempel på vad Ekman kallar upplösningen av kvinnan. Eftersom den nya ideologin bytt ut man–kvinna mot cis–trans, och således att självidentifierade och könskorrigerade personer som fötts som män räknas som kvinnor, kan inte kvinnlig biologisk utrustning kopplas till definitionen av kvinna. Istället blir det fråga om ”fittbärare, livmoderbärare och menstruatörer”. Den kvinnliga upplevelsen av att födas med vagina, livmoder och mens tillsammans med diskrimineringen som kvinna, plockas sönder i småbitar. Den exklusiva könsmedvetenhet som byggs på denna sammansatta erfarenhet kan inte skapas om själva grunden för vad som utgör en kvinna löses upp. Och det är bara kvinnobegreppet som löses upp, enligt Ekman, mannen plockas inte isär som ”pungbärare” eller ”spermieproducent”. Transrörelsen bli anti-feministisk.
Det kan räcka med att personen själv uppger sig vara kvinna för att få byta juridiskt kön. Ekman påpekar att självidentifikation får absurda konsekvenser när till exempel våldsamma före detta män tar plats i kvinnofängelser, byter om i kvinnliga omklädningsrum, söker plats på skyddade boenden, och på kvinnolistor. När definitionen av kvinna ändras i officiella dokument får det konsekvenser för statistiken, till exempel att den uppvisar stigande andel för våldsbrott begågna av kvinnor när före detta män måste räknas in bland kvinnorna.
Ett par dråpliga paralleller kan visa på det absurda med den nya synen på kön: Om personen själv kan avgöra kön, varför inte också byta ålder eller hudfärg? En 60-årig man kan då definiera sig som 6-årig flicka, och en vit person kan känna sig som svart inuti och därför ”byta” hudfärg för att komma i fråga för minoritetskvotering.
Ett mer djupgående sätt att byta kön är könskorrigering, eller ”könsbekräftande” operation som det kallas enligt den nya synen. Ekman pekar här på att läkemedels- och transvårdsindustrin har ett kommersiellt intresse av detta: Stora ingrepp med livslång efterbehandling. Per Andersson på SVT hävdade att detta var Ekmans ”marxistiska metabygge” över hela frågan, men i själva verket tar det en underordnad plats i framställningen. Inte desto mindre viktig eftersom pubertetsblockering kan påverka hjärnans utveckling, den gör att alla blir infertila, och att risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar. Påfallande många som söker könsoperationer har psykiatrisk diagnos, och det är svårt att befria sig från intrycket att sociala medier – Ekman pekar på Tumblr – har spelat en roll för ökningen av personer som söker operation.
Socialminister Annika Strandhäll och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke föreslog 2018 att åldersgränsen för operation skulle sänkas till 15 år utan föräldrarnas godkännande! Det har inte blivit verklighet, till och med RFSL, som propagerat för detta, skriver i sin pamflett att man ”skulle bli förvånade om en sådan lag trädde i kraft”. Man tar alltså inte avstånd från idén, och skrivningar på RFSL:s sajt måste rimligtvis tolkas som att man fortfarande ställer sig positiv till en sänkning: https://www.rfsl.se/verksamhet/debattartiklar-2/det-ar-hog-tid-for-en-ny-och-modern-konstillhorighetslag/
Som sagt, Kajsa Ekis Ekman är utomordentlig modig att ge sig in i detta oförsonliga getingbo till försvar för ett dialektiskt materialistiskt synsätt. Här skiljer vi på kön och genus, att kvinnors förmåga att föda barn definierar henne som kvinna, men att den roll hon får i samhället inte följer på denna förmåga. Den sammansatta helheten är feminismens grund. Att den sociala maktordningen inte är given av den biologiska grunden för kvinnan kan kanske bättre kallas ”irreduktiv materialism” (se Sven-Eric Liedmans bok om Friedrich Engels, som skulle ge en bättre resonans för Ekmans ståndpunkt än citat av Mao), men är ingen kritik i sak.
Mina invändningar är bara två: Dels att upplägget med tre delar (71 kön, 2 kön, 1 kön) inte går fram. Det är svårt att sammanfatta vad som är poängen. Dels att transpersonerna borde ges åtminstone en preliminär plats i Ekmans materialistiska åskådning. Såvitt jag kan se förespråkar hon att personer som inte känner sig hemma i sitt biologiska kön ska få vara som de är, vill mannen ha klänning eller vara queer så ska det accepteras. Könsoperationer borde undvikas och blir en lösning i sista hand. Eller?
När man studerar hur jordens klimat varierat under geologisk tid kan man se att halten koldioxid i atmosfären idag håller på att stiga till nivåer som inte hittar sin like förrän miljontals år tillbaka.
Period
Tid (år sedan)
CO2-halt
Temperatur
Havsnivå
Nu
4
400
+1
Holocen
6–7000
260
+0,6–0,9
Eem
125 000
280–300
+1–1,5
+6–9
Pliocen
3–4 miljoner
400–450
+2–3
+10–22
Miocen
15–17 miljoner
300–500
+4–5
+10–60
Steffen, Rockström et al (2018), ”Trajectories of the earth system in the Anthropocene”, PNAS 14 augusti, www.pnas.org/cgi/doi/10.1073/pnas.1810141115.
Enligt författarna ligger dagens klimatförändringar i händerna på människorna. Det är mänskliga aktiviteter som orsakar den globala uppvärmningen, och det är bara en snabb neddragning av utsläppen som kan rädda klimatet inom den ram som Holocen inneburit hittills. Om trösklar överskrids kan klimatet rusa iväg utanför mänsklig kontroll. Eftersom vi blivit en integrerad del av det biogeofysiska systemet måste vi ägna oss åt ”Earth system stewardship”, planetskötsel, eller Jord-bruk.
Ett sätt att minska stigande koncentration av växthusgaser i atmosfären är att öka den naturliga inbindningen i skog. Om skogen växer kommer koldioxid att sugas upp av växande träd. I den internationella klimatpolitikens bokföring räknas inte inbindning i skog eftersom det skulle innebära att skogrika länder som Ryssland och Kanada skulle kunna frångå sitt ansvar för utsläppsminskningar, medan skogfattiga länder skulle få en mycket stor börda. Däremot räknas markanvändningsförändringar, Land Use Change (LUC), eftersom det stimulerar landets regering att gynna ökad skogsareal eller åtminstone motverka dess minskning.
World Resources Institute anger nu att regnskogarna fortsätter minska. Särskilt bekymmersamt är det att gammal regnskog (primary forest) skövlas motsvarande utsläppen från 570 miljoner bilar under 2020.
Den största förlusten skedde i Brasilien förra året: 1,7 av 4,2 miljoner hektar. I FAO:s statistik kan man se att mängden planterad skog ökat sedan 1990, men då denna del är mycket mindre än den icke-planterade visar den totala skogsarealen en minskning. Men det är svårt att få en tydlig och säker bild av vad som händer med skogen globalt.
De skogsbränder vi sett i Kalifornien och Australien utgör exempel på förstärkningseffekter. Eftersom det blivit varmare blir varma områden ännu varmare och torrare, vilket gör det lättare för bränder att sprida sig. Förutom stigande havsnivåer, är bristen på sötvatten när glaciärer försvinner, och torka effekter som ger aningar om hur klimatet kan se ut vid nästa sekelskifte.
Eftersom bromssträckan blir så lång behöver åtgärder sättas in under innevarande decennium för att hinna stoppa temperaturstegringen innan sekelskiftet. Och eftersom det är bråttom förespråkas alltmer drastiska åtgärder. En synvända rör skogen röster höjs för att låta den stå: Man säger att förbränning av skogsbränslen ger mer koldioxidutsläpp än fossila bränslen på grund av lägre energidensitet; Att man måste vänta 100 år innan avverkad skog har sugit upp den koldioxid som förbränts.
Här står vi inför ett vägskäl: Ska skogen stå så rycks grunden undan för skogsrester som bränsle i kraftvärmeverk, och som råmaterial för pappersmassaindustrin, men inte för sågverken eftersom virke som byggmaterial bevarar skogens kolbindning utanför skogen i form av hus och andra konstruktioner.
Här glömmer man bort att koldioxidutsläpp från bioenergiförbränning går jämnt ut med inbindningen när träden växer; Eftersom det hela tiden pågår avverkning och tillväxt blir den avgörande frågan om skogens tillväxt är minst lika stor som avverkningen. I Sverige har den varit större, men det verkar inte vara så globalt. Om man med hänvisning till det lägre energiinnehållet i skogsbränslet och att det är bråttom, ville byta tillbaka till fossila bränslen i fjärrvärme- och kraftvärmeverken, skapar man onekligen en knepig, för att inte säga motsägelsefull, pedagogisk situation för klimatarbetet.
Det måste vara vettigare att införa importrestriktioner på material som grundar sig på avverkning av träd i områden där skogsarealerna minskar. Överhuvudtaget att stötta utökning av skogar i alla länder, och att det finns regler för att avverkningen håller sig under tillväxten. Svenska utsläpp och svensk skogsareal är för litet för att ha någon inverkan – Sverige bara står för 0,15 procent av de globala utsläppen och endast 0,69 procent av den totala skogsarealen.Kärnfrågan är ändå om man ska göra uppoffringar eftersom det är bråttom. Här måste man skilja på konsumtion å ena sidan och sysselsättning och energi å den andra. Flygresandet minskade redan innan pandemin och det är möjligt att den sänkta villigheten att flyga kommer att hålla i sig, till exempel på grund av ökad användning av videomöten. Även distansarbete kan bli vanligare, vilket kan lätta på ökningen av kortare resor. När det gäller nedläggning av massaindustrin medför det för Sveriges del att arbetstillfällen och inkomster går förlorade. Det har en helt annan dignitet som kan få folk att ställa sig negativa till klimatåtgärder generellt. På liknande sätt angående energin: Ett förnybart elsystem tar tid att bygga upp och dess variabilitet måste stabiliseras med bränslebaserad elproduktion.
Samtidigt vill framförallt LKAB och SSAB öka elproduktionen enormt. Branschorganisationen Energiföretagen har gett konsultbolaget Profu i uppdrag att skatta det framtida elbehovet för år 2045. Det har man gjort genom intervjuer med industriföreträdare, samt prognoser från Energimyndigheten.
Medan andra spått ett framtida elbehov på 190–205 TWh, kommer nu de sammanlagda bedömningarna att hamna som högst på 310 TWh, vilket är mer än dubbelt mot vad vi har idag. En ny jättestor önskan om el härrör från LKAB som ”ompositionerar” sig framåt i värdekedjan genom att byta sin produktion av järnmalmspellets till järnsvamp, så att säga ett steg in i stålbranschen. Alltså utöver de två anläggningarna för stål utan kol som planeras i Boden och i Luleå.
Inte nog med det. De återstående kärnkraftsreaktorerna kommer att fasas ut till ungefär samma tidpunkt, 2045. Det betyder att cirka 60 TWh försvinner, och följaktligen måste elproduktionen öka från 80 till minst 240 TWh på 25 år. En ökning på 160 TWh är faktiskt större än hela elproduktionen 2019, och alltså större än ökningen sedan 1900-talets början!
Det här ställer utomordentligt höga krav på snabb utbyggnad av vindkraften, i synnerhet havsbaserad vindkraft. Här kan vi motse utspel från industrin som liknar utpressning – ’får vi ingen elförsörjning blir det fortsatt kolreduktion av järnmalmen, eller så flyttar produktionen utomlands och då blir det arbetslöshet’. Vi kommer också att se politisk utpressning till stöd för utbyggnad av ny kärnkraft, vilket kommer att leda till att några partier kommer att öppna för subventioner. Visserligen kan vattenkraften öka i redan anlagda kraftverk, och solkraften kan komma att bli synligt i ett diagram över den totala eltillförseln, men det är marginellt.
Till råga på allt kommer värmebehovet att minska, inte bara till följd av klimatförändringar utan kanske främst för att husen blir än energisnålare än vad de är i dag. Det betyder att underlaget för kraftvärme minskar, eller möjligtvis går jämnt ut med ökning i antalet hus som är anslutet till fjärrvärme. Detta är bekymmersamt eftersom ett väderberoende elsystem med mycket vindkraft, kan behöva ett bränslebaserat kraftslag för balansreglering.
Man ska dock komma ihåg att Profus studie är en enkel sammanställning av intervjuer. Det är önskningar eller bedömningar idag av orealiserade planer, eller skisser. Om elproduktion med höga kostnader byggs, kommer inte järnsvampen eller det gröna stålet kunna konkurrera med billigare utländskt stål. Om de blir verklighet kan energieffektiviseringar eliminera en ganska stor del av behovet. I vilket fall som helst kräver den industriella elfrågan ett mycket större inslag av planekonomi än vad någon törs erkänna: Var och när ska kraftverk och ledningar byggas, och vem ska ta riskerna? I dagens Sverige finns inte Vilhelm Hansen, han som ledde bildandet av Vattenfall och den, för den tiden, enorma satsningen i Porjus. Men den industriella förnyelse som fick motivera satsningen har vissa likheter med dagens planer.
Båda dessa ändar av klimatfrågan är visserligen extremistiska: Skogen som enbart infångare av koldioxid, med anti-industriella och anti-elektriska konsekvenser; Elektrifiering av fossila processer i stålindustrin, med överbudskrav på elproduktion som inte finns. De pekar i helt olika håll och kan knappast förenas: Kraftverken måste byggas med stål och cement som ännu inte är grön. Att lägga ned skogsindustrin för att ge energiutrymme åt stålindustrin ger en helt ny innebörd åt ”kreativ förstörelse”.
