Skilj på biobränsle och biodrivmedel

Jag kan hålla med Johan Ehrenberg (Dagens Etc 20 oktober 2020) om att biodrivmedel är en farlig väg att gå. Den är tänkt att bli en övergångslösning, men det är risk att det blir en mycket lång övergång. Energiinnehållet är litet, förbränningsmotorerna har låg verkningsgrad, och bilarna är många, vilket betyder att stora arealer av både skog och åker behöver tas i anspråk. Sverige importerar råvaror, vilket gör att man kan tala om biodrivmedelsimperialism.

Men vi ska inte avfärda allt biobränsle. Skogsbränslen kan användas i kraftvärmeverk för att framställa både värme och el, el som behövs för elektrifieringen av bilparken. Den svenska kärnkraften håller på att avvecklas och vi behöver visa världen på hur ett hållbart elsystem kan se ut. Sedan 1990-talet har den svenska skogens kolförråd ökat trots att alltmer bränsle tagits ut ur den, enligt Naturvårdsverkets statistik. Det går att utnyttja biobränsle med måtta.

Fyra skogsforskare kunde 2013 visa att eftersom skogen är ett landskap av ytor av olika ålder finns det alltid tillväxt någonstans (Eliasson, Svensson, Olsson och Ågren, Forest Ecology and Management). Deras modellberäkningar visade att koldioxidbindningen var konstant över tid. Det stämmer alltså inte att vi måste vänta många decennier på att träd ska växa upp igen. Virkesförrådet i svensk skog växer trendmässigt trots att naturreservaten blivit fler. Enligt en rapport till Energimyndigheten 2018 finns ett utrymme för ökat uttag ur svensk skog motsvarande 17 TWh, även då man tar hänsyn till miljömål för skogen (de Jong m fl, ER 2018:02). Gamla träd suger inte upp koldioxid, tvärtom avger de sådan, liksom grenar som faller ner till marken. Det betyder att aktivt skogsbruk är förenligt med biobränsle.

Men inte hur som helst: Fram till början 1970-talet ökade uttaget systematiskt snabbare än skogens tillväxt, vilket var ohållbart. Förutom några år 2003–2005 då stormarna förstörde mycket skog, har skogsbruket varit hållbart i meningen att tillväxten varit större än uttaget. Skogen kan inte öka hur länge som helst så ökningen av inhemskt biobränsle tar slut när potentialen är utnyttjad, men därmed inte sagt att användningen behöver ta slut, bara ökningen. Bränslebaserad elproduktion kan stabilisera elsystemet när väderberoende kraftslag ökar.Sverige svarar för endast 0,2 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. De lösningar som tas fram här i Sverige måste således vara möjliga att exportera, eller åtminstone fungera som inspiration för andra länder. Det finns visserligen fog för klimatalarmism, men de sociotekniska lösningarna på hållbarhetens problem har en förmåga att ta sig förbi klimatförnekarens motstånd som det uppskruvade tonläget inte har.

Hägglunds socialism

Martin Hägglunds bok – Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet (Volante, 2020) – på en gång enkel och komplex. Budskapet är egentligen mycket enkelt: Våra liv är värda att leva därför att det är ändligt, och det ställer han i kontrast till olika religiösa trosuppfattningar som han menar går ut på en längtan efter evigt liv. Ärkebiskopen har förnekar detta – den kristna läran förringar inte livet på jorden, tvärtom. Det är väl skönt att de kristna tycker så. Jag ser ingen anledning till att ta ställning till just denna tes.

Läst som e-bok

Ett annat budskap är att våra liv under kapitalismen inte blir ett mål i sig självt utan dras in i kapitalistens jakt på vinst. Han säger sig vilja göra en ny tolkning av ”värde” hos Marx, och skissar hur en ”Demokratisk socialism” (DS) skulle se ut. En välvillig tolkning av Hägglund är att han vill pensla ut socialismen från frihetens sfär, medan Marx bara sysslade med nödvändighetens sfär och inte hann med mer än så. Möjligtvis finns ett tredje budskap, nämligen att Martin Luther King var på väg mot denna syn på DS innan han blev skjuten. I vilket fall som helst kan boken på ett sätt kännas tjatig eftersom dessa budskap trummas in gång på gång genom att författaren preciserar vad han menar gentemot andra filosofer och ekonomer. Ur den synvinkeln hade boken kunnat göras avsevärt kortare.

Hans syn på socialism ska man inte kasta bort, även om den presenteras i väldigt naiva, romantiska och allmänna ordalag. Det känns lite generande att läsa om kooperativa producenter som söker förverkliga sina egna talanger i fria aktiviteter, och får tid att göra det när det när tekniken minskat tiden som måste ägnas åt nödvändigt arbete och som frivilligt tar på sig åtaganden i denna nödvändighetens sfär, samt att staten underordnas samhället till att bli ett organ för samordning och samarbete, alltsammans på global nivå och i samklang med jordens begränsade karaktär.

Låt oss strunta i att raljera och istället ta fasta på vad han säger: Den demokratiska socialismens tre principer är:

1. Vi ska mäta rikedom i socialt tillgänglig fri tid, sådan tid som finns i frihetens sfär där vi kan ägna oss åt aktiviteter som är mål i sig själva. De kan vara tunga och svåra, såsom att bygga ett hus från grunden, det viktiga är att ”vi känner igen oss själva i det vi gör”. Denna den ”fria tiden” är inte detsamma som fritid som bara är en vilopaus från lönearbete där arbetet blivit ett medel för att öka kapitalet i kapitalistens ägo. Att bygga ett hus från grunden i form av lönearbete innebär att arbetet blir ett medel för växande privat rikedom hos några få.
2. Produktionsmedlen ägs gemensamt. De tekniska framstegen i det kapitalistiska produktionssättet ger en aning om hur nödvändighetens sfär kan minska genom höjd produktivitet, men den teknologiska inriktning går ändå ut på att ta fram teknik bibehåller lönearbete. Istället ska produktionen organiseras av ”självbestämmande kooperativ som samarbetar globalt och lokalt”. Privat egendom i konkret mening finns fortfarande, såsom maskiner och redskap ”men inte som vara som kan säljas för vinst”.
3. Utföra arbete efter förmåga och behov. Inte bara för att leva våra liv utan också för att få styra våra liv för att utveckla våra förmågor. ”Vi åtar oss gemensamt att producera livsmedel för alla, inklusive de medel och institutioner som behövs för att var och en ska kunna ägna sig åt de aktiviteter som har betydelse för honom eller henne (måleri, skrivande, musik, idrott, teater och så vidare)”.

Dessutom finns också fler kännetecken hos Hägglunds socialism: Staten ska underordnas som samhället; Socialismen är global, istället för stater kan man lika gärna tala om kommuner eller republiker.

Det som förvånar är att han bygger den ekonomiska organisationen under punkt 2 ovan på vad Hayek skrev. Istället för Hayeks hyllning till den spontana ordning som marknadens prismekanism innebär pekar Hägglund på manipulationen i denna mekanism – att kapitalisten genom reklam vill få konsumenterna att köpa det denne redan producerat. Det borde istället bli en anpassning mellan utbud och efterfrågan genom en slags förlikningsprocess. Här tycks internetservicen vara central för att konsumenter ska kunna kommunicera sina behov och tillverkarna kommunicera sitt utbud. Det är dock mycket förvånande att Hägglund inte alls nämner Oskar Lange och den klassiska striden om ”socialistisk ekonomi” som startade på 1920-talet. Då var det visserligen fråga om ett försvar av centralplaneringen, men eftersom datorerna spelade en så avgörande roll för Lange borde Hägglund ha tagit upp det.

Viktigare är att Hägglund kopplar samman värde med värderingar. Han klagar på Hayek när denne reducerar frihet till obundenhet och beslut till val. ”Det blir torftigt” eftersom våra aktiviteter bör vara uttryck för åtaganden och värderingar. Det är inte bara att välja mellan flera tandkrämer utan beslut om syften med produktionen, vilka i sin tur sätter ramarna för vars och ens valmöjligheter.

Jag tror detta är ett mycket viktigare spår att följa framåt för Hägglund. Amartya Sen har under hela sin karriär förespråkat mer etik i den nationalekonomiska diskussionen. Ur det som ofta kallas institutionellt perspektiv tenderar man se ekonomin som mer eller mindre inbäddad i samhället, och att priser inte bara avspeglar koordinerade instrumentella val hos helt separata individer utan också samhällets förändrade värderingar, till exempel av naturen och klimatet.

När detta är sagt måste också andra begränsningar hållas fram. Hägglunds syn på arbete blir väldigt industriell och glömmer då bort mycket av det vi kallar tjänster, inklusive hemarbete. Tillhör barnuppfostran frihetens eller nödvändighetens rike? Har inte Hägglund alls hört talas om könsmässig arbetsdelning? – det kan jag inte tro, ändå är den aspekten helt frånvarande. Med tanke på miljö och klimat måste man inte lägga större vikt vid att kapitalismen har svårt att trivas när vi inte har tillväxt? Försvinner verkligen krig, våld och kriminalitet när det överordnade syftet med samhällets utveckling diskuteras demokratiska former? Är det verkligen så att exempelvis det svenska samhället bara består av kapitalism? Har inte arbetstidsförkortning, välfärdssektor, naturskydd och en mängd andra regleringar faktiskt dragit i riktning mot det Hägglund önskar?

Genusdoktrinen

Det ska erkännas att det tar emot att skriva om denna bok i positiva ordalag. Förutom att omslaget är extremt fult så avbildar det människor med både ögonbindel och munkavle. Författarna påvisar visserligen sådana hos genuspolitikens försvarare inom universitetsväsendet, men de kan inte vara omedvetna om att föreställningen om en ”åsiktskorridor” för ”vänsterliberalism” är grundläggande för nyhögerns populistiska framgång. Jag kan inte begripa varför de inte avskriver sig från en sådan inbjudan till vulgärhögern. Dessutom behöver stuprör och självcensur relativiseras: Om Ivar Arpi skulle få för sig att påminna om att Marx dog 34 år före ryska revolutionen, skulle han mötas av tystnad i Svenska Dagbladets korridorer – den ryska revolutionen måste ha varit marxistisk annars faller Timbroargumenten till marken.

Anna-Karin Wyndhamn & Ivar Arpi (Fri Tanke, 2020).

Men boken är väl belagd, välskriven, ja rentav spännande. Jag kan inte hålla med om att den för anekdotisk bevisföring. I synnerhet är kapitlet ”Kejsarens nya ideologi” hemskt kul att läsa, och ”hemskt kul” är just vad det är, att läsa om forskare som på allvar sysslar med yoga med växter (författarna ger en rad andra exempel). Nu är inte dessa exempel alltid träffande dock, den ”posthumanistiska” forskningen har egentligen ingen bäring på jämställdhetsarbetet på universiteten, men det är ändå bra att dessa tokigheter dras fram i ljuset. Man kan inte komma ifrån att den posthumanistiska grenen har släktskap med den socialkonstruktivism man vill angripa (via konstruktivismen). Såvitt jag förstår vill inte Wyndhamn och Arpi förbjuda sådan forskning – i så fall hade de fallit på eget grepp (men många inom vulgärhögern vill det vilket har bevisats av Viktor Orban). Men om tokigheter ska tillåtas så måste de kunna granskas.

Boken övertygar i bevisen för att jämställdhetskraven gått för långt. Till exempel tar de upp Wold & Wennerås som på 1990-talet pekade på att kvinnor hade svårare att bli publicerade i tidskrifter än män. Men när Ulf Sandström följde upp detta 2008 fann han att diskrimineringen försvunnit och snarast slog åt andra hållet. W & A har all rätt att peka på detta, och den tystnad som följt. Men det är otillfredsställande att W & A lämnar frågan om jämställdhet därhän: Hur står det till med den vid högskolor och universitet i Sverige? De ger exempel på att den gått för långt i tilldelning av forskningsmedel och tillsättning av tjänster under senare år, men de ger ingen bild av läget. Är det jämställt? De biologiska skillnader som W & A för fram utgör de skäl för att könsfördelningen inom natur och teknik är en följd av meritokratisk rangordning? De skriver faktiskt inget om det, men det får det låta som så.

Det är bra att författarna kritiserar även den teoretiska grunden för ”jämställdhetsintegrering”, socialkonstruktivismen. De tar detta som liktydigt med att kön inte har med biologi att göra. Man måste ge författarna rätt i det. Ett bevis är att Matilde Tiozzo, som recenserat samma bok i Respons nr 4, 2020, har en lång utredning som går ut på (om jag fattat den rätt) att socialkonstruktivismen lämnar människan hjälplös, utan minsta fasta punkt i tillvaron, som ett subjekt som måste skapa sig själv, inklusive sin sexuella identitet. Det finns dock en mer sansad variant, där socialkonstruktivisten sätter frågan om verklighetens materiella och objektiva karaktär inom parentes, såsom liggandes utanför dennes studieobjekt: ‘Nu koncentrerar vi oss på den frampratade verkligheten, huruvida detta språk har någon koppling till en referens utanför sig självt överlämnas till andra studier.’ Ska man kritisera någon vetenskaplig strömning ska man nog ta upp nyanserna också. Parenteskonstruktivisterna, om jag får kalla dem så, går det ju att prata med.

Hade de gjort det hade de sluppit den inkonsekvens som följer av den fråga de inte ställer sig: Hur ska man förklara att tokigheter och överdrifter kunnat komma till stånd? De kan rimligtvis inte hävda att socialkonstruktivismen har en reell grund i verkligheten – poängen är ju att den inte har det. Så om de ska förklara ”stupröret” måste de ta till ideologi, blindhet osv, och sådana förklaringar har ju tydligt släktskap med idén om social konstruktion de vill bekämpa. För det är det de säger, jämställdhetsintegrering byggd på begreppet social konstruktion är en social konstruktion, fritt svävande utan kontakt med den reella könsfördelningen som uppträder i olika studier av tjänstetillsättningar, medelsbevillningar med mera!

En annan nyans som hade varit välbehövligt gäller begreppet ”intersektionalitet”. Visst kan man raljera över folk som vill ändra på toalettskyltarna, men man måste ju erkänna att begreppet vill sätta fokus på en skärningspunkt mellan bland annat kön och klass. Såvitt jag vet fungerar social bakgrund som ett tydligt såll för rekrytering till högskoleväsendet. Svenska Dagbladet kommer väl aldrig att se detta som ett problem, men vi andra gör det. Hade inte rekryteringsbasen ökat som den ändå gjorde under 1960- och 1970-talen hade jag själv inte haft en chans att bli student, doktorand och docent. Det är nog så att denna breddning medförde en kvalitetssänkning, en gymnasifiering av universitetet. Nyhögern tycker gymnasifieringen är ett stort problem, vilket i praktiken innebär att meritokratin gör universiteten till ett reservat för överklassen. Då skulle Hesslow ha fått behålla Hume och Kant på litteraturlistan men studenterna hade svarat mot en liten promille av befolkningen. Jag tror breddningen är bra, för att tolka gamla filosofer mot bakgrund av fler erfarenheter och för att göra forskning legitim i de breda folklagrens ögon.

En tredje nyans rör stuprörsbeteendet. Det är mer vanligt än man tror, inte minst inom vetenskapen. Inom universitetsvärlden har jag träffat människor på docentnivå som inte kan läsa diagram, som inte står ut med kvantitativa metoder, och tvärtom de som tycker kvalitativa metoder är flum eller anekdotisk bevisföring. Nationalekonomer har en basmodell där marknaden ställer allt till rätta, ingenjörer tror att man kan analysera samhället på samma sätt som man analyserar energi. Vetenskapen är i själva verket ett komplex av stuprör som ibland utbyter artigheter med varandra för att slippa konfrontera sina olika världsåskådningar. Dessutom är man oense inom varje stuprör, antingen leder det till att oenigheten ebbar ut, eller så avspjälkas två nya rör ur det gamla stupröret, varvid två nya tidskrifter etableras.

Ehrenberg om biobränslen

Dagens ETC publicerade 1 oktober en bilaga om biobränslen. Huvudpoängen där är att det dröjer så länge för skogen att växa att man bör räkna biobränslen som klimatfientliga. Jag tror det är fel i princip, däremot måste man skilja ut biodrivmedlen eftersom dessa kräver så mycket åker och skog. Dessutom försvarar Johan Ehrenberg biokol, vilket blir ologiskt. Jag skrev en kommentar till Dagens ETC, men de svarar inte, de vill väl inte ha debatt i frågan (?).

Ett träd fångar inte koldioxid under hela sin livstid. När det har slutat växa och börjar dö försvinner den förmågan, och övergår till utsläpp. Därför är avverkning av mogen skog bra ur klimatsynpunkt. Till detta ska läggas den förna som ramlar ner på marken vars nedbrytning inleds direkt och som avger koldioxid.

Avverkningsytorna har olika ålder till följd av att olika skogspartier har vuxit olika länge. Man kan därför inte se till varje enskilt parti för sig, utan istället om helheten av koldioxidfångande skog minskar till följd av avverkningarna. Det har den inte gjort, skogen växer totalt i Sverige.

Det finns flera studier som uppskattar att det finns utrymme för ytterligare uttag från skogen motsvarande 27 TWh. Även då man tagit hänsyn till fem andra miljökvalitetsmål.

Ehrenberg förespråkar biokol, trots att han samtidigt talar negativt om biobränslen. Jag vet för lite om biokol och jag har svårt att hitta studier av vad det skulle innebära, men det kan vara en väg att gå. Det är dock svårt att förstå Ehrenbergs logik.

Det är en helt annan sak med biodrivmedel. Den biomassa som kommit i fråga för dessa berör både åker och skog. Problemet är det låga värmevärdet i bränslet plus den låga verkningsgraden i förbränningsmotorerna. Skulle biodrivmedel bli huvudvägen för att minska bilismens inverkan på klimatet, skulle mycket areal behöva tas i anspråk som hotar andra fundamentala behov. 

Eftersom Sverige importerar fyra femtedelar av biodrivmedlen kan man hävda att Sverige bedriver drivmedelsimperialism, i synnerhet som svenska instanser inte har rådighet över vad som sker i andra länder. När man hävdar att biodrivmedel ska vara en övergångslösning så tar man risken att fastna i denna övergång utan att någonsin komma fram till elektrifieringen.

Det finns genuina dilemman när vi diskuterar energilösningar. I grund och botten har det att göra med att resurser för en värld med snart 8 miljarder människor som har eller eftersträvar hög materiell konsumtion är en mycket svår ekvation att lösa. Sveriges bidrag till de globala växthusgasutsläppen utgör 0,18 procent. Man kan visserligen hävda att den svenska folkmängden enbart utgör 0,13 procent, men det lilla bidraget är likafullt försumbart för klimatet. 

Försumbart är däremot inte lösningarna. Är det något som sprids fort så är det systemlösningar. En framgångsrik elektrifiering av svenska transporter kommer att uppmärksammas världen över, och det blir svårt att motstå försök att kopiera den omställningen. Det är ju trots allt inte bränslet som gör bilen populär.

Andreas Malm och konstruktivismen

Det tycks vara en trend nu att kritisera ”postmodernismen” bland vänstermänniskor. Nina Björk gör det i Om man älskar frihet (i kapitlet ”Från klitoris till moral. Om människas natur”), Göran Greider gör det i en ledare i Dagens Etc 24 september 2020, och Andreas Malm har gjort det, fast redan för två år sedan, The progress of this storm. Nature and society in a warming world (Verso, 2018). Det är skönt att läsa.

Det är en oväntat rak argumentationsgenomgång som Malm har skrivit. Han tar upp idén att man inte kan tala om naturen längre eftersom människor påverkat så gott som allting; Den närliggande idén naturliga och sociala fenomen utgör hybrider som gör det omöjligt att skilja på natur och människa; Den animistiska idén att fysiska ting, såsom djur, floder och dörrstängare har samma handlingskraft som människor; Samt idén att kunskap skapas och den kunskap vinner som har det starkaste nätverket. Sedan följer ett par kapitel där liknande tankar förts fram inom marxismen.

Malm gör stor affär av att marxismen och Den kritiska realismen är bättre alternativ än det som ibland kallas ”postmodernism”. Men när man följer Malms kontraargument så blir det rätt mycket sunt förnuft som vilken liberal som helst skulle gå med på, till exempel att floder inte har hjärnor. Visst är uppställningen om monism i substans och dualism i förmågor (eller egenskaper) snitsigt, och visar på författarens filosofiska beläsenhet. Han skulle också ha kunnat referera till Sven-Eric Liedmans Motsatsernas spel, där den ”irreduktiva materialismen” presenteras som en ståndpunkt hos Friedrich Engels.

Det blir till slut lite lufttunt att följa Malm när han svingar sig i de högtflygande abstrakta begreppen. Teori och tankeexperiment kan inte leva i ett empiriskt tomrum, vilket det lätt blir när argumenten bygger på tänkta händelser som motståndaren kan tänkas gå med på.

Frågan är hur dessa konstiga idéer har kunnat fira sådan framgång? Med undantag för Judith Butler och det biologiska könets försvinnande, håller sig postmodernismen, om man kan kalla den så, inom universitetsvärlden. Där har sociologins betoning av det relationella fått ett tillägg genom den språkfilosofi som säger att vi inte kan hitta någon referenspunkt utanför språket: Vi ”konstruerar”. Egentligen konstruerar vi allt, även de mest hårda kunskaperna om natur och teknik. Jag tror det finns en kittling här, att sociologin kan erövra den innersta kärnan av Vetenskapen – fysiken, medicinen, ingenjörskonsten. Tusentals doktorander med grundutbildning i humanistiska och sociologiska ämnen har erbjudits ett nytt fält att skriva avhandling inom, märk väl, utan att behöva lära sig något om till exempel termodynamik. Receptet är jätteenkelt men också allmängiltigt: Istället för att skriva verkningsgrad utan citattecken, sätter man ordet inom sådana tecken, och betraktar vetenskapliga texter som inslag i en förhandling, alltså att begreppen konstrueras. När man tillskriver elektricitet agentskap, och låter den bli ”aktant” så kan man utnyttja samma metoder som man använder för att studera människor (som verkligen kan agera). Den relativism och animism som detta leder till kan konstruktivisten försvara med att sätta den objektiva verkligheten inom parentes, lämnar frågan om dess självständiga existens därhän tills vidare: ‘Just nu studerar vi konstruerandet, bara det’.

Bruno Latour gjorde sina första studier som studier av laboratoriearbete. ”Fakta skapas” blev en sådan enorm succé inom vissa delar av samhällsvetenskapen eftersom det erbjöd en nyckel till att få något att säga på ett området som betraktas som ointagligt. Om man inte känner till att många inom natur och teknik ser ner på humsam, och att många bland de senare vill ge igen, blir det omöjligt att förstå framgången för dessa tokigheter.

Jag tror dock inte att allt detta ska förkastas. Det är faktiskt så att fakta produceras. De statistiska tabeller som bland andra SCB publicerar, har ingen rak väg mellan siffran på papper eller skärm och den verklighet den säger sig avspegla. Man kan till exempel ifrågasätta jämförbarheten hos data över dödsfall eller konstaterade fall i covid19 mellan olika länder. Hur räknas dödsfall i dessa länder? Är smittspårningen likadan? Man kan säga liknande saker om tidsserier inom ett land: Har skjutningarna ökat över tid? Ska brottslingar med utländsk bakgrund tas upp speciellt i statistiken, och vad är utländsk bakgrund? Respekten för affärshemligheter gör att kolumner lämnas tomma trots att data finns. Data måste samlas in på något sätt, och det är alltid en avvägningsfråga hur många som ska tas med. Det kan bli fel vid insamlandet eller senare vid bearbetningen, inte bara i tolkningen av de tabeller som till slut kommer till stånd.

I dessa konspirationsteoriernas tider kan Latours idéer om att det starkaste nätverket vinner kunna användas för att förstå, men inte förlåta, hur falsk kunskap kan vinna många anhängare. Jag tror det är dags att stjäla idéer från ”postmodernismen” utan att sälja bort den grundläggande materialismen.

Den materiella verklighet Andreas Malm är ute efter att försvara existensen av är uteslutande klimatförändringarna. Konstruktivisterna måste göra något tillägg eller undantag om de vill undvika att påstå att klimatförändringen är en konstruktion, alltså ett påhitt som uppstått i en förhandling med oklar existens utanför förhandlingen eller ensemblen. Konstruktivistens argument kan lätt plockas upp av klimatkrisförnekarna och ge dem ett vetenskapligt stöd. På ett liknande sätt kritiserade Richard J. Evans postmodernismen med Förintelsen som exempel (In defence of history, Granta Books, 1997). Då för att kritisera historiker som menade att historieskrivning var sig själv nog, att den inte hade någon kontakt med den verkliga historien, historia var bara historieskrivning.

Malms egen tolkning av orsakerna till den globala uppvärmningen är dock tämligen ensidig. Den kopplas mycket hårt till ”kapitalism”, och det tycks vara detsamma som vinstdriven industriell tillväxtjakt. Det är mycket som försvinner med denna reducering, bland annat att den stora mängden kol som användes i artonhundratalets England var för uppvärmning av bostäder i London, inte för ångmaskiner i industrin som introducerades förvånansvärt sent. Någon erinran kunde man önska sig med tanke den stora roll fossila bränslen spelat i Sovjetunionen, Kina och Venezuela. Ingenting sägs om regleringar som minskat om inte användning så i alla fall effekter av det fossila, eller att vissa kapitalistiska företag aktivt överger den fossila ekonomin. Det är i och för sig riktigt att kapitalismen är en bov i dramat, men det blir för mycket slentrian.

Boken har hänvisningar till den litteratur som kritiseras eller söker stöd hos, vilket naturligtvis är bra. Ännu bättre hade det varit om vi fått fotnoter istället för baknoter, och att en litteraturlista hade funnits med. Längst bak finns ett register som är fylligt och inte reducerat till en lista över namn. Det antyder att författaren gjort registret själv, eller att en noggrann läsare gjort det. Det är mycket bättre än det slappa sätt som förlag ofta gör, nämligen att göra register på ord med stor bokstav, alltså namn, möjligtvis med uppdelning på personer och platser. Det är ju inte sådana formella saker man är ute efter som läsare, utan en hjälp att hitta alla de där sidospåren och utvikningarna som inte fångas av kapitalrubrikerna.

Nina Björk och liberalismen

Rasmus Lindström skrev i sin recension av Nina Björks bok Om man älskar frihet. Tankar om det politiska (Wahlström & Widstrand, 2020, e-bok 79 kronor) i Dagens Etc den 10 september 2020 att den påminde om Sokrates metod ”maieutik” som går ut på att ställa frågor till eleven och följa resonemanget till slut för att upptäcka motsägelser. Det är påfallande likt vad Nina Björk gör: Hon går ner på de fundamentala begreppen hos liberalismens försvarare och drar ut konsekvenserna av dessa ställningstaganden så att liberalen själv ska se begränsningarna eller felen i de egna premisserna.

Det börjar förträffligt: Liberaler försvarar ojämlikhet, eller olikhet i utfall, med att duktiga individer ska belönas, de har förtjänat sin relativa framgång. Det är politikens roll att skapa lika möjligheter för varje individ. Björks kritik tar fasta på att social bakgrund och genetiskt arv måste elimineras för att få lika förutsättningar. När det gäller det sociala arvet borde liberalen ta barnen ifrån föräldrarna och sätta dem i förskolor från mycket tidig ålder. När det gäller det biologiska arbete vill liberalen inte ens veta av problemet. Hon tar resonemanget ett steg vidare när hon påminner om att när ett system med lika möjligheter som leder till olikhet i utfall inte kan fortsätta i nästa generation eftersom föräldragenerationen är ojämlik och därför inte erbjuder lika startmöjligheter i livet för sina barn. Dessutom kommer hon in på att när man belönar individer olika så blir det svårt att hävda frihet att välja sådant självförverkligande som ger lägre lön, samt att möjligheten att göra en klassresa inte upphäver klassamhället utan förutsätter det.

Detta är roligt att läsa, men det måste vara besvärligt för liberaler. Nina Björk är intellektuellt hederlig, letar inte upp svag argumentation eller vulgära uttalanden för att vinna enkla poäng, utan söker sig till det liberala tänkandets kärna. Men det det är ändå problem med denna metod. För det första därför att liberalismen kommer i ett antal varianter – det är stor skillnad på anarkoliberalen och socialliberalen, så vilken ska man välja för att på ett ärligt sätt skapa de typiska liberala argumenten? Eftersom denna metod inte redovisas får författaren en vingelmån som kan utnyttjas till förmån för de egna argumenten.

Det är kul med dekonstruktion av argument, men diskussionen blir för ohistorisk. Begrepp som rättvisa, frihet, kapitalism måste fixeras till en definition och därmed förnekas dessa begrepps historiska föränderlighet. Nu bedriver inte Björk en rent historielös begreppskritik i stil med G A Cohens analytiska filosofi (som flitigt refereras till i boken) utan det blir en slags samtidshistoria med tanke på det stora utrymme som nyliberalism och globalisering får. Det blir som en kritik av Dagens Nyheters ledarsida under de senaste tjugo åren, men på en principiell nivå. Jag tycker det är ett misstag att ta upp Cohens tankeexperiment med tältning på annans tomt som ett exempel på hur privat äganderätt fördelar friheter i ett samhälle. Isobel Hadley-Kamptz reagerade på detta i sin recension i Dagens Nyheter 9 oktober 2020. Det hade varit bättre att ta upp allmänningen under förindustriell tid, den mark som inte var inhägnad från början men som blev det i samband med individualiseringen av ägandet och marknadifieringen av åkerbruket i England. Där inskränktes ju de fattigare bönderna, ett steg i proletariseringen. Ett annat exempel hade kunnat bli allemansrätten, som gör det möjligt att vistas på annans mark, men som förnekas i många länder. Men då måste man ha ett sinne för att äganderätt inte är antingen av eller på, utan villkorade rätter, just av de institutioner som omgärdar ekonomin och som kan påverka den.

Det verkar också som Nina Björk menar att liberalismen är kapitalismens ideologiska uttryck eller form. Hon hamnar därför i positionen att liberalismen vet bäst vad kapitalism är för något. Det vore visserligen elegant att efter 200 sidor, med en enkel manöver skriva att liberalismens motsägelser samtidigt är kapitalismens, men jag tror inte det. Kapitalism är inte bara konkurrens, exempelvis, utan också ekonomisk maktkoncentration. Kapitalism har funnits längre än rösträtten och demokratin, exempelvis det ”slavsamhälle” Björk ibland tillgriper i analysen av liberalismen, var i alla fall i USA:s sydstater kapitalistiskt. Kapitalismen är tämligen elastiskt, vilket nog är hemligheten bakom dess långvariga existens. När Björk kritiserar liberalismen för att inte vilja sprida demokratin till ekonomin, behöver socialisten ge ett svar på vad politisk demokrati skulle innebära i Kina, där staten styr ekonomin på ett tydligt sätt. Någon idé om löntagarägda företag kan jag inte se i Björks argumentation, snarare en framtid med kortare arbetsdag där var och en får utveckla sina talanger under jämlik belöning.

Det hindrar inte att Nina Björks uppsökande av liberalismens självmotsägelser är tankeväckande och ett underhållande experiment i dekonstruktion av centrala liberala honnörsbegrepp.

Som bok betraktat är den konstig. Jag har köpt denna som e-bok hos Bokus vilket innebär att läsformatet blir Dito. Där saknas sökfunktion, vilket är löjligt dåligt. I e-böcker finns inget fast format utan sidbrytningarna anpassas efter mjuk- och hårdvara. Det är väldigt trist. Såvitt jag förstår kan man ge ut böcker som pdf och låsa formatet i denna. Jag har sparat min egen bok i pdf och öppnat den i Bluefire Reader och det fungerar utmärkt, vilket är nödvändigt med tanke på alla grafer och tabeller jag har. I Nina Björks bok finns inga grafer, tabeller eller figurer. Inte ens fotnoter eller baknoter. Istället finns ett kapitel som heter ”Hänvisningar” och där anges källan till citaten i en slags löpande text, men utan sidhänvisning! En litteraturlista uppdelad på böcker, tidningar och sajter. Inget register. E-bokens fördelar är att den är billig och man kan få den inom några minuter, men som bok lämnar den mycket i övrigt att önska.

Wetterbergs ingenjörer

Om vi tänker oss verkligheten som en karta, vad har då Gunnar Wetterberg ringat in som relevanta områden för sin bok Ingenjörerna (2020, Albert Bonniers förlag). Han säger mycket lite om detta, men det tycks som om han i själva verket har två ringar, dels teknik, dels ingenjörer. Han skriver själv att boken handlar om ”den svenska ingenjörskonstens och ingenjörskårens betydelse”. Det är dock inte bara svensk konst och kår som behandlas, utan läsaren forslas runt i andra länder, i alla fall när det gäller konsten.

Med undantag för det fjärde kapitlet, som handlar om de första tekniska högskolorna, är det tekniken som står i centrum i de första 160 sidorna – det som ingenjörer och dessas föregångare sysslat med. Eller egentligen inte riktigt det heller utan innovationerna, de där framgångsrika teknikerna som dykt upp. Efter ett kapitel om att svenska banker räddade svenska innovationsbaserade företag, övergår Wetterberg till ingenjörstemat: Ingenjörsutbildning, konstruktionsarbete, ingenjörsfirmor, akademier, teknikernas ställning mellan Arbete och Kapital, samt de diskriminerade kvinnorna. Men sedan återgår författaren till teknikutvecklingen och innovationerna om bland annat atomkraften, bilarna och transistorn. Kapitlet om avregleringar motiveras av svensk ekonomisk eftersläpning, som jag antar hör samman med att svenska företag levde på enbart gamla innovationer och att det inte kommit nya. Därefter datorer och mobiler, samt en utblick mot framtiden.

Arne Kaijser, som forskat om teknikhistoria, och Boel Berner, som forskat om ingenjörshistoria, har ingått i den referensgrupp som GW anlitat när han skrivit boken. Jag kan inte veta vilka litteraturtips de gett författaren, men eftersom jag läst mycket av dem kan jag tänka mig vilka råd de skulle ha gett och att många av dessa återfinns i litteraturlistan. De står själva för sju respektive åtta titlar, och dessutom har GW flitigt använt bokserien Making Europe där Kaijser medverkat. Om Berner och Kaijser själva skrivit boken, vilket de mycket väl hade kunnat göra, hade den högst sannolikt inte fått en sådan uppmärksamhet och antagligen inte getts ut på Bonniers. Berömda författare har tillträde till de större förlagen, och därmed också till recensenterna i de tongivande tidningarna, bland annat en timmeslång intervju med två teknikentusiastiska journalister på Ny Teknik.

Det är väl bra att forskningen populariseras och sprids, men egentligen borde Boel Berner och Arne Kaijser fått ett större erkännande än det det tack de får, nu undanstoppat under rubriken ”Litteratur” på sidan 347. Det märks att det är kul med teknikhistoria, det är med illa dold förtjusning som GW hoppar från den ena innovationstuvan till den andra. Och när det kommer till ingenjörerna så följer han teman behandlade av Berner ganska så tätt. Många teman som Berner behandlat tar GW upp, till exempel frågan om relationen mellan vetenskap och teknik, mellan mer teoretisk och praktisk ingenjörskonst, de första kvinnorna, med mera.

Det finns nog en tredje ring i denna bok också, ett slags tekno-ekonomiskt tema där innovationer ligger till grund för ekonomisk tillväxt. Även om Lennart Schön står med i listan kan man inte säga att dennes idéer blir särskilt framträdande. Snarare en ganska simpel idé om att snilleindustrierna, och bankerna då, la grunden för svenskt välstånd, och omvänt att Sverige ”halkade efter” på 1970-talet. Tanken är väl där att bristen på förnyelse skulle hänga samman med avtagande innovationsgrad, som om mindre nationers ekonomiska tillväxt kräver ett över tid kontinuerligt tillskott av innovationer. Vilka då, kan man undra, ska det vara expansiva produktinnovationer, eller rationaliserande processinnovationer? I samband med den starkt näringslivsrensande 1920-talskrisen tar GW upp taylorismen och den svenska rationaliseringsrörelsen, och ger oss bilden av kostnadssänkande åtgärder som räddade svensk industri. Med tanke på den jämlikhetsforskning som kommit fram under senare år som påvisar en kraftigt trendbrott vid tiden för åttatimmarsdagens och den allmänna rösträttens införande, finns det skäl att sätta höjningen av löneandelen på vinstandelens bekostnad som primär orsak, och teknikerna så att säga kallades in för att anpassa verksamheten efter den nya inkomstfördelningen. En lite annan berättelse än den där ingenjören (eller entreprenören i en angränsande berättelse) är hjälten som drar upp folket ur fattigdom eller arbetslöshet.

Boken hade mått bra av ett ordentligt introduktionskapitel. Den handlar ju inte bara om ingenjörerna, utan den är också en kryssning i den svenska innovationsskärgården, samt någon slags grundläggande idé om att dessa varit viktiga för ekonomisk tillväxt. Ingenjörstemat är lättare att avgränsa, men när man ger sig ut på teknikkryssning måste man meddela läsaren att denna kategori är omöjlig att exakt avgränsa. Det tycks till exempel som om författaren tar som självklart att medicinsk vetenskap och teknik inte ska med, inte heller sådant som hör samman med textilier eller livsmedel, eller musikinstrument, knappast ens vägar, broar eller flygplatser. Hos GW finns nog en förkärlek för innovationer, men detta är kompletterat med andra underordnade influenser, såsom konstruktionsarbetet på konsultbyråerna. Teknikerns vardagsarbete behöver inte vara relaterat till innovationer i någon rimlig mening, såvida man inte menar att tillämpning av välkänd teknik alltid är innovationer.

Ett introduktionskapitel hade också behövt beskriva hur förhållandet mellan teknik (tekniker) och vetenskap (forskare) ska tas upp, till exempel genom att förhålla sig till den linjära modellen, s-kurvan, flernivåperspektivet eller någon annan teori. Knappast någon skulle idag påstå att den första uppfinningen löpte genom stadier utan den minsta förändring på vägen till användarna. En del innovationer misslyckades eller fick en mycket beskedlig utveckling. Med ingenjörstemat sätts ljuset på andra saker, vilket GW gjort genom att följa Berner tätt i spåren. Det ekonomiska temat annonseras inte alls utan tycks finnas där som en slags självklarhet, men inte heller detta temat löper så värst långt med tanke på att entreprenören är så gott som frånvarande.

Till skillnad från de mest hänförda teknikentusiasterna tar GW också upp teknikens avigsidor – vapen, miljöförstöring och tekniska misslyckande (som när Sandöbron rasade 1939). Att vatten och avlopp får ett stort kapitel, liksom teknik för hemmet, anger att Gunnar Wetterberg ändå inte bara vill skriva en bok om den tekniska grunden för svensk industris exportframgångar. Som jag ser det populariserar Gunnar Wetterberg vad Boel Berner, Arne Kaijser och några verksamma andra inom fältet teknik och samhälle, skrivit. Jag tror populärvetenskap är viktigare än man kan tro. Forskarna själva läser översiktverk eftersom forskningen är så omfattande nuförtiden att alla måste specialisera sig på mycket smala områden. Någon gång måste de få komma upp till ytan för att få ny luft, se vad den egna pusselbiten befinner sig någonstans i ett större sammanhang och i uppfattningarna hos en upplyst omvärld. Därför är det beklagligt författare och förlag inte ger tydliga hänvisningar till vilka studier som påståendena bygger på. Var kommer detta outtalade förbud mot vetenskaplig genomskinlighet ifrån?

Jag har läst denna som pappersbok. Den har många foton, men hur personer och byggnader såg ut har lågt informationsvärde eftersom författaren inte alls talar om hur folks eller byggnaders utseende. En figur som visar hur en tetraeder viks från ett plant ark, ger däremot ytterligare information. Jag begriper inte varför bildförteckningen är med, vad har jag som läsare för nytta av det? Registret är uppdelat i personer och företag, och är gjort på det slappa sättet där man i pdfen sökt efter ord med stor bokstav. Men det är ju inte den hjälpen man behöver, utan till exempel var någonstans GW skrev om passbitar.

Det jämlika Sverige

Ekonom-historikern Erik Bengtsson har skrivit en bok om hur jämlikhet uppstod i Sverige.  Den bygger på egen och andras forskning, och ger därmed en inblick i forskningsläget. Hans idé är att det var den svenska arbetarklassens organisering och socialdemokratins jämlikhetsideologi som var avgörande. Sverige var inte alls jämlikt före första världskriget, vilket Bengtsson påvisar med exempel på djup fattigdom bredvid enorm rikedom, citat som visar klassförakt hos de rika, och, lite mer ovanligt, personliga beröringspunkter från föräldrarnas och morföräldrarnas liv. Han visar då att rösträtten var mer beskuren i Sverige än i andra länder, och att den härskande eliten såg sig så trygga med i sin maktställning att de blev överrumplade av den socialdemokratiska och liberala rörelsen för allmän rösträtt. Just för att de var så säkra på sin position kunde maktövertagandet bli så radikalt. Det var inte kriget som skapade jämlikhet utan socialdemokraternas jämlikhetsideologi. Det långs regeringsinnehavet gjorde att de fick lång tid på sig att genomföra skattehöjningar och utbyggnad av välfärdsstaten som gav upphov till världens kanske jämlikaste land kring 1980.

Det är ovanligt att forskare intar klasståndpunkt, men så gör Bengtsson. Det inger respekt, men blir också en svaghet när den så intimt förknippas med den socialdemokratiska politiken. Han vänder sig mot idén att svensk jämlikhet vilar på en lång tradition av fria och starka bönder. Istället var det ett radikalt brott med det förgångna som sattes igång av demokratins genombrott. Det är inte konstigt att boken ges ut i samarbete med Katalys, tankesmedjan för socialdemokratins vänster.

Riktigt så klart avståndstagande från ett arv av jämlikhet blir det kanske inte, med tanke på den betoning författaren gör när det gäller frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen på 1800-talet. Motmakter som inte godtog klasskillnaderna började organiseras. En annan sak är att jämlikhetstrenden cirka 1910–1980 kan ses i flera länder, inklusive USA, vilket gör att någon annan förklaring måste läggas till. Bengtsson väljer då att förklara varför Sverige hade en starkare utjämning än andra länder.

Ju längre fram i boken man kommer desto mer framstår den som tämligen okritisk till socialdemokratin. Han skriver till exempel att partiet hade drygt en miljon medlemmar på 1960-talet, men tycks glömma bort kollektivanslutningen. Det sjunkande medlemsantalet tas som ett tecken på försvagning av socialdemokratin och därmed arbetarklassens organisering. Men vi får inte riktigt veta vad som orsakat det bakslag för jämlikheten vi sett efter 1980 (även om Sverige är mycket jämlikare nu än för hundra år sedan). Det finns ju exempel på att socialdemokrater korrumperats på kommunal nivå då man tagit sin maktställning för given. Vi får heller inte veta något om författarens inställning till löntagarfonder. Globaliseringen lyser med sin frånvaro.

Jag har inte läst Erik Bengtssons forskningsartiklar, gissningsvis uppvisar de betydligt mindre av trohet mot socialdemokratin. Det är bra att forskare skriver populärvetenskapligt – inte minst är noterna intressanta – men i detta fall blev det en grad för mycket av debattbok. Populärvetenskapen har mycket stor betydelse, även för forskare, och då även för den forskare som skriver. Det är där vi får se forskningsläget inklusive styrkor och svagheter hos andra bidrag till fältet, och där tvingas forskaren jämföra sin egen tolkning med andras.

Kraft i söder eller kablar från norr?

Nu diskuteras att lägga kablar från vattenkraften, och vindkraften, i norr till söder om Dalälven för att råda bot på effektbrist (se DN Debatt 11 september). Ett bättre alternativ är att bygga elproduktion i söder, både vindkraft och solkraft.

För det första därför att det finns gott om vattenkraft redan i norr. Vilhelm Hansens ursprungliga idé med att bygga Porjus var att skapa industrier. Under lång tid byggdes kapaciteten ut i stor skala norr om Dalälven, främst Indalsälven och Lule älv. Numera byggs också vindkraft eftersom tillståndsprocesserna är enklare där.

Problemet med minskande elproduktionskapacitet i söder kommer att förvärras i takt med att kärnkraften avvecklas. Avvecklingen inleddes på allvar på socialdemokraternas extra partikongress 1996 då man tog beslut om att stänga en reaktor före 1998. Detta var inledningen på stängningen av Barsebäck som faktiskt kom till stånd, om än fördröjd. Sedan kom elcertifikatsystemet som kvoterade fram förnybar el från biomassa, vind och sol. Det bidrog till att sänka elpriset, samtidigt som kärnkraften ålades höjda kostnader i Fukushima-olyckans spår (högre säkerhetskrav, högre försäkringsrisk).

Detta kommer att fortsätta. Oskarshamn 1 och 2 och Ringhals 1 (snart) och 2 har redan försvunnit. Inom ett par decennier kommer de återstående reaktorerna att tas ur drift, alla belägna i södra Sverige. Det vi behöver är en plan för hur detta ska ersättas, och då komma åt problemet med de långa tillståndsprocesserna i södra delen av landet för vindkraft, inte minst försvarsmaktens vetorätt i frågan.

Det behövs nätförstärkningar ändå, bland annat därför att de nya produktionsanläggningarna ligger på andra ställen än de nya, till exempel havsbaserad vindkraft, men också i norr när Northvolt och Hybrit sätter igång. Det kanske också gäller överföringar från norr till söder, men behovet av detta skulle minska radikalt om produktionskapaciteten växte i söder. När det gäller reglerkraft får man inte glömma att vattenkraften åstadkommer detta och att vi redan har kablar från norr. Det finns också andra sätt att kompensera för en ökat inslag av väderberoende kraft, såsom mer kraftvärme, bränslebaserade kraftverk och batterier.

Om citeringar som kvalitetsmarkör

Kan citeringar användas som indikator på god forskning? Hanne Kjöller hänvisade till Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen (2017) Return to meaning. A social science with something to say (Oxford UP), närmare bestämt s 126–128, ”Cautious use of bibliometrics”.

AGP:s bok är underlig. Det överordnade temat är att forskningen hamnat i en flodvåg av publiceringar och tävling om positioner som hotar dess kvalitet. För att maximera sina publikationer krymper forskarna sitt studieobjekt till något som berör bara en liten ”mikrostam”, som saknar relevans för en stor del av vetenskapssamfundet och för samhället utanför. Här kritiseras citeringar som mått, bland annat för att det förekommer citeringsklubbar och självciteringar.

Men citeringar kan användas ändå, tycker AGP, eftersom de kan ge indikation på att texten läses av någon, och därmed att författaren ansträngt sig att lösa något problem som är angeläget för någon annan än den egna lilla kretsen som lagt beslag på ett pyttelitet område att undersöka – det är det som är ”mening”. Då ska man ta bort hänvisningar till läroböcker och dividera texter med flera författare med antalet författare, och ta hänsyn till att yngre forskare inte hunnit skriva så mycket. Dessutom ska citeringar från den egna ”stammen” inte räknas utan enbart sådana som hänför sig till andra.

AGP visar inte på några sådana mått: Hur avgör man var gränsen för ”mikrostammen” går? Och vilken kvot ska användas för att kompensera för ålder. Inte ens läroböcker är oproblematiskt att definiera (så fort en bok eller artikel förekommer på någon kurslista någonstans?). Kjöller gör det naturligtvis inte heller, utan tar ”cautious” som intäkt för att utnyttja orensade citeringar som mått på kvalitet.

AGP pekar på systemfel. Det började med den fantastiska expansionen för högre utbildning och forskning som gett upphov till överproduktion av texter. Miljontals artiklar publiceras varje år, vilket gjort att det blivit svårt för tidskrifterna att skaffa fram granskare och för granskarna att hinna med. En konsekvens har blivit dåliga texter, bevisat av Alan Sokal och andra som fått sina nonsenstexter publicerade. Citeringsgrad har blivit en framgångsfaktor som gynnat jargong på bekostnad av angelägen forskning. Mycket brus men litet innehåll.

Trots att det är ett systemfel söker AGP lösningen i att forskarna rycker upp sig. Kan man verkligen förvänta sig att forskare sänker sin publikationsfrekvens för att uppnå ”mening” men samtidigt riskera att förlora sin position, sin anställning, sin del av externa forskningsmedel? Det blir mest längtan till ett forskningsideal som liknar populärvetenskap, ett ideal som knappast är något svunnet, utan bara en negation av det nuvarande systemets logik. Det måste vara tillåtet för forskare att skriva artiklar som inte når långt ut, till exempel om kvaliteten på källdata och andra metodfrågor. Vissa kunskapsluckor är i sig själva av begränsat intresse men kan vara det hål som behöver fyllas för att se den större bilden. Vi får inte några exempel på vad god forskning är, enligt författarna, bara något diffust om ”mening”.