Energimyndighetens fadäser

Energimyndigheten har kritiserats i två omgångar för sina klimatkompen-sationsprojekt i Kachung i Uganda. Först var det TV 4 som 2015 försatte handläggare Ulrika Raab i pinsam tystnad (5 och 11 november 2015). I år har Dagens Nyheter återkommit till frågan om klimatkompensationerna (27 oktober och 11 november 2019, se också Energimyndighetens kommentar 29 oktober). Den grundläggande idén är att projekt i länder med låga kostnader kan man få utsläppsminskningar eller naturlig koldioxidinfångning genom trädplanteringar, byte av spisar med mera till lägre kostnad – det blir större effekt per krona. Problemet är att det land som finansierar projekten inte har rådighet över det land som åtgärden utförs i, och dessutom använder Energimyndigheten mellanhänder som organiserar åtgärderna. Det kan leda till att sedvanerätt att utnyttja mark inte respekteras då det är svårt att se det från ett kontor i Eskilstuna, medan mellanhanden är intresserat av att få uppdrag. De energieffektiva spisarna har visat sig inte vara så effektiva, vare sig för utsläpp eller inomhusmiljö.

Energimyndigheten skulle ha kunnat klara av detta bättre, om det hade funnits minsta utrymme för intern granskning och debatt inom myndigheten. När Erik Brandsma var generaldirektör, 2012–2018, diskvalificerades personalen som kritisk resurs. Han anställde en begränsad krets som han själv litade på, och i övrigt gick personalpolitiken ut på att främja en förödmjukande trivsel- och ja-sägar-mentalitet. Kritik var ett hot mot den uttolkning av den rådande energi-politiken som Brandsma kommit fram till, att uppmana till intern granskning för att undvika misstag kom aldrig i åtanke. Det gällde att skapa ett ”vi” bland annat genom generaldirektören varannan fredag pratade till personalen på videolänk. En gång ställde jag en kritisk fråga, och det var den enda fråga som inte kommenterades.

När det är lågt i tak och när man tror att det personalen behöver är ”inspira-tionsföreläsningar” av inhyrd pratsjuk konsult, går man miste om den all-sidighet som krävs för att undvika misstag. I det här fallet var det viktigt att även grundläggande kritik av klimatkompensationstänkandet fått höras. Om den kritiken inte kommer inifrån kommer den förr eller senare utifrån.

Publicerat i Energi, Klimat, Politik | Lämna en kommentar

Klimatforskare Bengtssons dubbla budskap

Klimatforskaren Lennart Bengtsson har skrivit en bok, Vad händer med klimatet? En klimatforskares syn på jordens klimat (Karneval förlag, 2019). Han kan inte riktigt bestämma sig om den globala uppvärmningen är ett problem som ska förhindras, eller en bagatell som alarmister överdriver, eller något ofrånkomligt som man ändå inte kan göra något åt.

På sidan 166 skulle det första av IPCC:s scenarier ”innebära en global katastrof” där stora delar av världen skulle ”bli obeboeliga”. Men i slutkapitlet resonerar han efter (minst) två linjer: I den ena sägs att klimatet inte kan ändras så lätt, det är inte som att sänka värmen på spisen, och dessutom bestäms klimatet av ”krafter som människan i begränsad omfattning kan modifiera” (s 210). Det är svårt att befria sig från en känsla av klimatförändringar som ett ofrånkomligt öde, och att det är lika bra att ge upp. I den andra pekar LB på två tendenser som tar ut varandra – ”jordens energisystem befinner sig i en definitiv och omfattande omvandlingsprocess där förnybar energi är på väg att ersätta den fossila energin samtidigt som den fossila energin utnyttjas alltmer effektivt” (s 213). Här erkänns ändå att människans göranden spelar roll för klimatet, men det tycks ske på något automatiskt sätt som om fossilfria energikällor och energieffektivisering ramlar ned som manna från himlen.

Mätningar av den globala medeltemperaturen, närmare bestämt luft ovanför is på olika ställen på jordklotet, presenterade av Berkeley Earth, visas som genomsnitt för decennier i diagrammet ovan. Här finns två platåer 1850/59–1910/19 och 1940/49–1970/79. Genomsnittet för den förra platån är 13,78 grader Celsius. Sen stiger medeltemperaturen till en platå på 14,17 grader. Därefter, sedan 1980-talet, har temperaturen stigit oavbrutet och för det sista decenniet låg genomsnittet på 14,90°. Det betyder att den globala uppvärmningen ligger på drygt en grad sedan 1800-talet.

Lennart Bengtsson vet om detta, så de klimatförnekare som inte vill se vad statistiken visar har inget stöd att hämta hos honom. Däremot kan få stöd hos honom om de vill bagatellisera uppvärmningen och slippa göra något – den gemensamma nämnaren för de bägge resonemangen han för är att vi kan luta oss tillbaka i fåtöljen, antingen därför att det inte blir så varmt eller att förändringar i energisystemet leder oss bort från katastrofen ändå.

Men det finns inga garantier att temperaturhöjningen avtar. Det är ju just klimatets tröghet som gör det svårt minska höjningen, det är därför det finns skäl för alarmism, vi har inte så mycket tid på oss. Sen måste LB bestämma sig för människans roll i detta: Enligt IPCC beror höjningen på en kombination av mänsklig och naturlig påverkan, inte bara det ena eller andra. Om energisystemets omvandling har en så kraftfull inverkan som LB säger på sista sidan så måste den tidigare bedömningen att vi inte kan göra något åt det revideras. Och energisystemet för ju människogjort, vad det ska innehålla är omstritt. Många nationer, stater och företag har gjort investeringar i kol och olja, och många är beroende av dessa för sina inkomster. Att man skulle kunna amputera de fossila intressena utan motstånd och protester är så naivt att det blir svårt att LB på allvar. Förnybart och effektiviseringar är resultatet av val och handlingar, inte en människolös naturlagsliknande process över våra huvuden.

Publicerat i Energi, Forskning, Klimat | Lämna en kommentar

Preem och utsläppstak

Preem vill bygga ett nytt raffinaderi i Lysekil. Vissa påpekar då att det är meningslöst att vägra ge tillstånd eftersom raffinaderier ingår i EU:s utsläppshandelssystem. Låter man bli att bygga i Sverige uppstår ett hål i bubblan som kommer att fyllas, den totala utsläppsmängden är bestämd i förväg, så man får vänta. När det så småningom blir trängre höjs kostnaderna för Preem som då blir tvungna att vidta åtgärder eller köpa utsläppsutrymme av någon annan (och om många inom systemet väljer att köpa rätter kommer priset att stiga och då blir dyrare).

Det finns nationalekonomer som påpekar detta, inte utan visst förakt eller kan det vara skadeglädje? Istället skulle de kunna föreslå att taket sänks snabbare. Problemet med både miniminivå, som i elcertifikatsystemet, och maximitak, som i utsläppshandeln, är att initiativ som går utöver det stipulerade blir meningslösa. I grund och botten är det fråga om en självpåtagen underordning, nämligen under det som kallas ”marknadsbaserat”. När det är ”marknadsbaserat” så är det automatiskt effektivt, speciellt ”kostnadseffektivt”, och ska inte beröras politiskt. Helst ska det vara ”fasta spelregler” så att den så omhuldade handeln med utsläppsrätter genomför sin magiska ”kostnadseffektiva” fördelning av ”bördorna”. Det är en falsk klyvnad av stat och marknad som aldrig funnits men som ständigt återuppfinns i snart sagt varje ekonomisk reform.

Nu måste nämnas att utsläppshandeln varit ineffektiv i förhållande till sin egen idé eftersom tilldelningen av utsläppsutrymmesbevisen varit mycket frikostig. Det hör samman med ”koldioxidläckage” vilket egentligen betyder att raffinaderier, cement- och stålindustri med flera kan flytta utanför EU:s utsläppssystem. Nu kanske de senaste årens skärpningar kan råda bot på detta – vi får väl se – men det är ju ett belägg för att ekonomiska system aldrig är autonoma, avskilda från samhället, fungerande enligt sin egen logik, utan klyvnaden är i sig självt ett politiskt ställningstagande.

Varför då inte erkänna detta? Det kan man göra genom att besluten om takets sänkning kan påverkas av en av de regeringar som gått med på systemet. En regering kan köpa rätter och sedan annullera dem, men det innebär faktiskt en dubbel kostnad, dels för de ‘förtida’ åtgärderna, sedan för att annullera hålet i bubblan. Det måste löna sig att vara duktig. Om vi leker med tanken att SSAB kommer på ett sätt att med vätgas reducera malm till järn utan koks, lägger ut en massa pengar på det, så ska taket inte sänkas i motsvarande grad enligt systemets nuvarande utformning. Det kan ju betyda att ett nytt stålverk med koks byggs eller utvidgas på annat ställe. När SSAB infört en ny reduktionsmetod i Sverige så är ju det en slags patriotisk handling, alltså motsatsen till ”läckage”. Det går att sänka tak i sådana fall.

Publicerat i Ekonomi, Energi, Klimat, Politik | Lämna en kommentar

”Demokratisk totalitarism”

Bo Rothstein varnar för hur pluralismen i staten elimineras i de högerinriktade regimerna (DN 24 mars 2019). De nya ledarna byter ut massor med folk i statsapparaterna – personer anställda efter kompetens ersätts med lojala ja-sägare. Han pekar på att i svensk grundlag finns en ”olycklig formulering” om att det allmänna ska verka för demokratins idéer inom samhällets alla områden.

Det är svårt att se att ett försvar av demokratin i grundlagen skulle försvåra eller underminera demokratin i samhället. Skulle motsatsen vara bättre? Om inte grundlagen får ge uttryck för grundläggande ställningstaganden så måste statsvetaren mena att grundlagen bara ska innehålla procedurregler. Vad jag kan se anpassar Rothstein sin konstitutionella uppfattning nu till den allmänna högervridningen: ‘Vi som demokrater ska minsann inte i lag säga vad vi tycker, vi vill inte att anti-demokratiska åsikter ska diskrimineras’. Är det verkligen hållbart? Skulle det ha stoppat Hitler? Eller Erdogans utrensningar? Den senares utrensningar motiverades med att ett kuppförsök måste slås ned – kuppförsöket var en ren skänk från ovan för en auktoritär demokrat som Erdogan.

I USA har det sedan länge varit regel att ”administrationen” byts ut radikalt när ny president väljs, alltså att många får byta jobb. Det som skapar pluralism här är ju maktdelningen, med tre olika centra. Dessutom finns delstater som inte alls behöver anpassa sig till exempelvis Trumps klimatskeptiska politik. Jag vet ingen som påstår att den amerikanska konstitutionen hjälper fram auktoritära ledare på ett systematiskt sätt. Det är väl helt andra saker som pågår.

Om Rothstein vill försvara trögheter i den svenska statens personalbesättning borde han väl peka på vikten av Lagen om anställningsskydd, att ”opolitiska” tjänster ska tillsättas meritokratiskt (vilket inte är lätt eftersom det är svårt att rangordna relevanta kompetenser). Istället väljer han att citera en mening i grundlagen där demokratin försvaras. I den offentliga debatten tycks Rothstein ta väldigt lätt på kvaliteten på de egna argumenten, så att det blir att skriva först och tänka sen. Anti-demokratiska strömningar inom ramen för demokratiska procedurer är ett alldeles för viktigt problem för att dribblas bort med ett skott från höften.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

Klimatdiktatur?

Torbjörn Tännsjö har argumenterat för en global demokrati, men i en debattartikel i DN 15 december 2018, skrev han att det var så bråttom med klimatförändringspolitiken att en despoti var nödvändig och antagligen skulle en sådan komma. Det går inte att rädda klimatet utan en sådan despoti, menade han.

Det är ett märkligt påstående: Despoten skulle lika gärna vara en klimat–förnekare, eller en som tror att klimatförändringarna är mindre än vad IPCC sagt, eller att konsekvenserna är mindre än man tror, eller att ett annat problem är så stort att klimatfrågan inte kan prioriteras. Det finns inga garantier att despoten intar samma ståndpunkt som Tännsjö gjorde i december, och inte heller att denne följer Tännsjös framtida ändrade åsikter i frågan.

Det är visserligen sant att en diktatur har resurser (makt) att snabbt genomföra en omställning av energi- och markanvändningen, men den kan vara utomordentligt dålig på att upptäcka problem, att erkänna dem och öppna för en diskussion om vilka åtgärder som krävs. Dessutom ska man nog inte underskatta snabbheten i omställningen under demokratiska former – det verkar som svenska konsumenter minskat inköpen av rött kött och av flygresor, medan köp av elbilar ökar.

Det besvärliga är ju att klimatförnekare fått makten i ett antal länder under senare år. Putin har aldrig varit klimatpolitikens frontfigur, Trump drar ut USA ur åtaganden (men Kalifornien och att antal andra delstater tvärtom söker avtal med andra länder), och Bolsonaro hotar med att exploatera delar av Amazonas. Missmod kan då spridas om kurvorna för utsläpp inte dämpas.

Kanske är det en parallell till Sverige under andra världskriget som spökar. Då hade vi samlingsregering och ett akut problem med tillförseln av kol och olja. Ett yttre hot, skulle man kunna säga, är något som kan få alla parter att samsas kring en gemensam strategi för klara ut problemen. Till yttermera visso infördes då en rad regleringar, ledda av ”Folkhushållningsdeparte-mentet” med befogenheter som skapats genom ett antal lagar före och under kriget. Kanske var det det Pär Holmgren hade i åtanke när han sa att han villa avskaffa alla val? Men riksdagen var ju vald!

Exemplet leder snarast till slutsatsen att Tännsjös ursprungliga åsikt, idén om en global demokratisk regering, ska inrättas. Men även då haltar liknelsen, eftersom debatten om klimathotet inte uppfattas som ett yttre hot av klimatförnekarna, utan som ett slags ‘inre’ hot från en förment ”politiskt korrekt” klimatmaffia som ockuperat de traditionella medierna. Det finns inga garantier att världen räddas från omfattande förändringar. En gång till: Det finns inga garantier.

87 influerare skrev i Expressen 24 januari 2019 att Löfvén borde ta hårdare tag om svenskarnas konsumtion så vi blir ”klimatförebilder” för den övriga världen. Även detta inlägg tolkades som ”diktatur”, men i själva verket ville de att glödlampsförbudet skulle generaliseras till allt fler områden, såsom att flyga för en shoppingtur eller äta jordgubbar i februari. Det var Expressens rubriksättare och ingresskrivare som förde in orden ”kör över vårt folk, Löfvén”.

Lennart Bengtsson (född 1935) professor emeritus i dynamisk meteorologi har kritiserat Tännsjö, Holmgren och de 87 för att offra demokratin. Han intar den positionen att den globala uppvärmningen sker men att den slutar med 2 graders ytterligare uppvärmning globalt, och det måste den göra eftersom jordens fattiga befolkning måste få använda de fossila bränslena för att ta sig upp på västerländsk nivå. Det är ju riktigt att så ser det ut, att utvecklingen fortsätter i mångt och mycket på de fossila spåren. Det är bedömningen om att detta är hållbart eller inte som skiljer sig från den överväldigande majoriteten av klimatforskarna i världen. Han tycks tro att konsekvenser av klimatförändringar är negligerbara, men Fredrik Charpentier Ljungqvist har ju påvisat att det historiskt har spelat roll, att det varit fråga om civilisationers undergång.

Det verkar som om klimatansvar i den egna konsumtionen skiljer sig mellan alarmisterna och förnekarna. Det är naturligtvis dumt att prata om diktatur i klimatets namn – det ger bara förnekarna ett enkelt argument. Förnekelsen kan vara av olika slag: Uppvärmningen kan förnekas, eller uppvärmning sker men av naturliga orsaker (och då ska man tydligen inte göra något?), uppvärmning sker men konsekvenserna överdrivs, uppvärmningen blir måttlig och konsekvenserna blir måttliga och måste accepteras för tillväxtens eller fattigdomsbekämpningens skull, och till sist Gunnar Hökmark och Sverigedemokraterna: Uppvärmning sker, den är ohållbar men genom gammal och ny kärnkraft kan vi fixa till det. Vad dessa ståndpunkter har gemensamt är oviljan att ifrågasätta sin egen konsumtion i ljuset av en långsam global katastrof.

Publicerat i Klimat | Lämna en kommentar

Roine om Nordhauskritiken

Jesper Roine polemiserar mot några som kritiserat den nye nobelpristagaren i ekonomi William Nordhaus (DN 9 december 2018). Roine försvara kvantifiering av klimatförändringar: Jag är inte säker på att dem han polemiserar mot ogillar kvantifiering, snarare att det är svårt att kvantifiera. Det skulle jag tro att Roine också håller med om, ändå polemiserar han.

Han ogillar att kritikerna skriver att Nordhaus förespråkar marknadslösningar. I själva verket, menar Roine, förespråkar Nordhaus skatter.

En tredje sak Roine ogillar hos kritikerna är att Nordhaus anklagas för att inte bry sig om framtida generationer. Här menar Roine att nationalekonomer har varit oeniga, alltså om man ska ”värdera framtida generationer lika mycket som nu levande” eller inte.

Inom nationalekonomin finns en överteori som ofta kallas ”neoklassisk”, men det är egentligen missvisande. Det är bättre att benämna den med ett ord som nationalekonomer själva använder, nämligen ”marknadsmisslyckande”. Den består av två delar, den perfekta marknaden och misslyckanden. Detta är själva överteorin som är skild från den ekonomiska idéhistorien och det beror på att i nationalekonomisk utbildning ingår inte de ekonomiska teoriernas historia, vare sig på grund- eller doktorandnivå. Idéhistorien betraktas som mer eller mindre lyckade försök att komma fram till dagens enhetliga teoretiska uppfattning som finns nedprutad i de senaste årens ”Principles of economics”. Löpande skrivs principböcker av detta slag som förslag inom den internationella ekonomkårens för vad som ska ingå i principerna, men ett konstant inslag i denna homogenisering är att betrakta prismekanismen under hårda villkor som överordnad, och alla andra teorier som ”avvikelser” från denna.

Dessutom finns ”misslyckanden”. Det som misslyckas är just denna abstrakta definition av marknad reducerad till walrasiansk prismekanism. Eftersom det finns negativa ”externa” effekter som denna prismekanism inte kan råda bot på, måste något ingripande ske. Här finns således ett elastiskt utrymme: Ju mer den enskilde ekonomen betonar de negativa effekterna desto större anledning finns det att förstora ingreppen. Eftersom den rena marknaden inte har några skatter så är skatter ett ingripande utifrån. Dessutom ska skatter utformas så att de fungerar på ett sätt som en icke-misslyckad marknad skulle ha gjort, vilket i praktiken betyder att ekonomen letar efter ”betalningsvilja” eller något annat som kan tolkas inom ramen för bilden av denna marknad.

Nationalekonomin är inte bara präglad av denna elastiska överteori utan också av ett naturvetenskapligt vetenskapsideal, en ambition att föra in i samhällsvetenskapen ”exakt” vetenskap i stil med fysiken. Experiment och matematik sätts därför i högsätet, och man låter därför den där bilden av konsumenten som en ständigt kalkylerande individ vara eftersom en fixering av ekonomins subjekt till en sådan levande kalkylator ger viss prediktionsförmåga.

Därför finns det hela tiden en dragning åt att reducera svåra frågor kring klimatförändring och klimatpolitik till inte bara kvantifieringar utan att skador och nyttor omvandlas till belopp så att det goda kan läggas i den ena vågskålen och det onda i den andra. Och man ska välja den väg där det väger jämnt. Här kunde ju Roine ha tagit tag i Amartya Sen som menar att de etiska aspekterna måste tas in. Hur värdering av generationer ska kunna göras med hjälp av belopp blir som att definiera människovärde på ett mycket smalt sätt.

Kvantifiering kan inte göras utan en bredare diskussion. Det finns ingen anledning att tro att en tänkt marknad är det önskvärda, och förutsätter att marknad är något utanför samhället och dess värderingar.

Publicerat i Ekonomi, Energi, Forskning, Klimat, Politik | Lämna en kommentar

Englunds Annalesskola

Det är ett märkligt utelämnande i Peter Englunds referensbeskrivning av Annalesskolan (DN 2 december 2018). Den främste företrädaren, Fernand Braudel, nämns inte, däremot Carlo Ginzburg! Men var verkligen första världskriget en öppen affär vars komplexitet bäst beskrivs nedifrån med hjälp av fragment med personer i fokus? Här måste de stora linjerna försvinna: Den utmaning som den brittiska industriella revolutionen innebar som ledde andra länder in på en jakt efter industriell tillväxt, en utvecklingskamp som inbegrep imperiebyggande och kolonisering, av en snabb industrialisering i Tyskland som saknade kolonier, folk som lämnade landsbygden för ett liv som egendomslös arbetare i städerna, nya klasser och ett nytt politiskt landskap, av tullmurar och militär upprustning som gick i riktning mot ett våldsamt avgörande, av ny teknik som stärkte det mest industrialiserade landet i denna kraftmätning? Hur ska man fånga det genom ”mikrohistoria” enbart? Att sätta individerna först i en historieskrivning är inte svårt, det svåra är att väga det mot makrohistorien, de stora processerna, de som Braudel, Hobsbawm skrev om. Makthavare var också individer med avsikter, så de storpolitiska skeendena var inget som ”blev” av en mängd okoordinerade handlingar på mikroplanet.

Publicerat i Historia | Lämna en kommentar