”Kulturfaktorn”

Det har visat sig att utlandsfödda har en överrepresentation i domar om våldtäkt. Det som tycks vara svårt för Ann Heberlein och andra att förstå är att dessa personer utgjorde 0,04 procent av alla utlandsfödda. Om nu alla utlandsfödda män bär på ”kulturella föreställningar” som gör dem benägna att våldföra sig på kvinnor så blir det mycket besvärligt med de 99,96 procent som inte våldtar. För den som inte kan släppa kulturfaktorn måste komma med någon motverkande faktor som är så stark att den nästan helt och hållet äter upp älsklingshypotesen. Nu är det bara cirka 2 procent av alla våldtäkter som går till dom, så Uppdrag Granskning kan genom antydan understödja uppfattningen att det är fler utlandsfödda som våldtar. Om nu de angivna procentsatserna är riktiga (och om det är fråga om olika män vid varje våldtäkt) borde det röra sig om 2 procent av de utlandsfödda, dvs det finns fortfarande ett behov av att förklara hur 98 procent kan vara drivna av sina ”kulturella föreställningar” och ändå inte drivna av dem.

Nu har även Dagens Nyheter kollat på data kring brott och härkomst och funnit att utlandsfödda är överrepresenterade där också (DN 26 augusti). DN, till skillnad från UG, gör sig besväret med att ta fram andra grupperingar – att män, ungdomar och låginkomsttagare som grupper är överrepresenterade. Det är 11 gånger vanligare att en person med låg inkomst begår ett brott än att en med hög inkomst gör det, medan de utlandsföddas överrepresentation jämfört med de inrikesfödda låg på 1,8. Hur hanterar Heberlein och andra detta? Det blir svårt att införa gränskontroller för folk med låga inkomster.

En helt annan vinkel framförs av Leif G W Persson. Han är kritisk till den sociologiska och socialpsykologiska kriminologin:

Det genomsnittliga förklaringsvärdet – det vill säga den andel av den individuella variationen i kriminalitet som förklaras av de vanliga sociala och psykologiska bakgrundsfaktorerna – ligger kring femton procent med åttiofem procent av variationen kvarstår. (LGWP (2018) Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv. Albert Bonniers förlag, s 204).

Flertalet mycket grova våldsbrott – jag talar om dödligt våld – är oplanerade. (LGWP (2018), s 172.

Persson har en mer individinriktad kriminologi där personen och situationen spelar en mycket större roll än både ”kultur” och fattigdom. Därmed riktas uppmärksamheten på individer oavsett position eller härkomst, och Persson blir därmed benägen att förespråka inspärrning av individer, och i mindre grad benägen att förespråka förbättring av bakgrundsvillkor. Nu kan man tänka att relativ fattigdom försätter låginkomsttagaren i situationer med våldsam utgång, men med tanke på att det rör sig om ganska få individer, och att samma individer begår upprepade våldsbrott, kan det vara en vinkel värd att tänka på. Det gör dock att LGWP blir tagen på sängen när det kommer till islamofobiska hypoteser.

 

Annonser

Vad gör ekonom-historikerna (II)?

En bild av detta är vilka böcker som har recenserats på EH.net 2017 och 2018 (hittills).

Författare: 71 män och 17 kvinnor (för antologier har endast redaktörerna räknats);

Recensenter: 44 män och 15 kvinnor;

Studieobjekt: 17 finans och 42 övrigt (se också nedan);

Världsdel: 18 om USA, 14 om Europa, 10 om Väst, 17 om övriga;

Period: 5 om 1800-tal, 15 om 1900-tal, 3 om 1800+1900-tal, 20 mycket långa perioder, 16 övriga (detta får tas med en nypa salt eftersom periodisering är oklar ibland, eller ojämnt fördelad inom en bok eller antologi).

Studieobjekt:

Rymdforskning, George Washington, Motstånd mot innovationer, Företag och politik, Bank och finans, Levnadsstandard, Malthus, Sport, Elföretag, Bascom och universitetets roll, Kontrakt, Information, En järnvägslinje, Energi och civilisation, Lag och ekonomi i brittiska Indien, Änkor, Banker, Högkonjunktur och krasch, Vetenskap och finans, Krig och statsbildning, Förtagande, Penningpolitik, Oljepriset, Ojämlikhet, Tillväxt, Humes historieskrivning, Arbete och levnadsstandard, Den industriella revolutionens rötter, Freden i Utrecht och Spanska Amerika, Handelsfamiljen Zheng, USAs konstitution, Experter och ekonomisk politik, Information i ekonomisk teori, Banker, En fallstudie från 1930-talsdepressionen, Svält, Konsumtion, Centralbanker, Krig och urbanisering, Kongressen och centralbanken, Australasiatisk ekonomisk teori, Ekonomi och miljö, Roms fall, Västerländsk innovationsförmåga, Second Bank, Försäkringsväsendet, Företag och finans, Lån och säkerheter, Hume och Smith, Amerikansk mathjälp, Falskmynteri för att undergräva den franska revolutionen, Civilsamhälle och tillväxt, Frågan om industrialisering i Indien, Makt och utveckling, Centralbanker, Handelsmän i Mexiko, Ekonomisk rådgivning, Globala valutor, Silver i Mexiko och världen.

Med denna spridning kan man undra om ekonomisk historia är ett sammanhållet ämne. Men mycket finans är det och väldigt lite välfärdsstat, miljö och kvinnor.

Svensk energihistoria

Svensk energihistoria är ett pensionsfinansierat syntesprojekt om det svenska energi-systemet under 1900-talet och en bit in på det 21:a århundradet. Den skrivs som en omställningslära, alltså de omställningar som historiskt genomförts. Det finns dock en grandios båge som den svenska historien sätts in i, nämligen Wrigleys idé om den stora betydelsen av att befria skogen och åkern från att leverera bränsle till industrialiseringen. Därigenom smet England, Västvärlden och hela världen från de hållbara lösningarna. Energiförsörjningen måste ovan jord igen, och den omställningen är inte gjord.

Omställningsläran bygger i princip på befintliga litteratur, eller snarare ett recept för varje avsnitt som bygger på a) en längre tidsserie, b) den litteratur som förmår bidra till en förståelse av denna utveckling, och c) min bedömning av både utvecklingen och litte-raturen. Emellanåt innehåller b) viss kompletterande forskning. Bedömningarna av litteraturen i c) görs med hjälp av tvärvetenskap, inte minst teorier som Flernivåperspektivet, Utvecklingsblock, Iögonenfallande konsumtion, Stora tekniska system, samt en abduktivt inriktad ekonomisk historia som är mycket kritisk till tidlösa teorier och analyser. Något som kan uppfattas ovanligt är att en nationalekonomisk överteori om ”marknaden” anses ingå i studieobjektet.

Historien delas upp i två delar där oljekrisen 1973–74 utgör skiljelinjen. Innan dess hade Sverige ingen formell energipolitik, men den som ändå fanns präglades av vad som idag kallas Försörjningstrygghet och Konkurrenskraft. Efter skiljelinjen tillkom Ekologisk hållbarhet, utan att de förra försvann helt. Dessa tre överordnade målsättningar är anakronistiska – de används som fond för att diskutera karaktären för respektive period.

Eftersom kol och olja är ojämnt fördelade bland de territorier som nationalstaterna delat in jordklotet i, och eftersom ångmaskiner och förbränningsmotorer utlovat ett stort antal gratisluncher, har länder som skaffat sig dessa tekniker men saknat de primära energitillgångarna, hamnat i besvärligt importberoende. Sverige skaffade sig tidigt en egen försörjningstrygghet i och med vattenkraftens utbyggnad sedan 1900-talets först decennium. Elektriciteten avhjälpte dock inte det ökade behovet av kol och sedermera av olja, så Sverige drabbades speciellt hårt under första och andra världskriget till följd av avspärrningar och andra handelshinder. Om vattenkraften var en framgångssaga så var försöken att skaffa fram ersättning för drivmedel och eldningsolja desto svårare. Fjärrvärmen la en grund för kraftvärme, men det blev kärnkraft istället, bland annat på grund av en önskan om att ta fram ett svenskt kärnvapen.

Efter skiljelinjen omvärderades även de lyckade omställningarna till vattenkraft, kärnkraft och fjärrvärme. Miljö och senare klimat kom att bli de perspektiv man kom att lägga på energislagen. Vattenkraftens utbyggnad stoppades, medan det blev en lång och infekterad strid om kärnkraften. Den striden tog antagligen slut 2016 i och med energiöverenskommelsen. Energi blev med detta ett hett ämne och lämnade sin tråkiga tillvaro som tröttsamt tekniskt problem till att bli något som skar rakt genom tidigare partipaketerade åsiktskomplex. Men den drogs också in i den normalpolitiska diskursen i och med att ”marknad” i praktiken blev ett fjärde överordnat mål. Mycket omprövades, bland annat kunde energiomvandlingarna effektiviseras från att tidigare helt enkelt setts ha en fast koefficient gentemot industriproduktion och BNP. Med klimatproblemet kom bioenergin och elen att betraktas som delar av lösningen, men kärnkraften fick aldrig riktigt en renässans ändå, medan fjärrvärmen och kraftvärmen ställdes om framgångsrikt till bioenergi. Miljövännerna gick på pumpen när de trodde att biodrivmedel från åkern var problemfritt, och skogen ska räcka till mycket, inklusive som kolsänka. Transportsystemets omställning är svår vid rådande bilkultur eftersom tillfredsställande elbilar dröjer.

Solfest hos ETC

Johan Ehrenberg höll en inspirerande rundvandring den 9 juni i den egna Solparken i Katrineholm. Trovärdigheten ökade markant när han erkände misstagen han gjort: Vindkraft passar inte på det stället, så tornen var ombyggda med solceller; Solcellspaneler kombinerade med solvärmt vatten genom kopparrör bakpå, fungerar inte eftersom vattnet inte blev tillräckligt varmt. Men solbakning funkar, och mycket annat.

Men att pumpkraftverk skulle vara lösningen för variabel elproduktion från sol och vind, kan man inte bara säga så där enkelt eftersom det finns bara tre stycken i Sverige och ett används inte. Det som var det största, Juktan i Umeälven, är omgjort till vanligt kraftverk. Det är inte fel med pumpkraftverk, men det krävs en hel del investeringar för att vi ska kunna räkna med det som en faktisk lösning. Man kan ju börja med att återställa Juktan.

Det blir också svårt, eller dyrt både i pengar och i utrymme, att lagra el i bilbatterier. Litiumjonbatterier tål kanske 5000 laddningar + tömningar, men det krävs väldigt många sådana för att jämna ut behoven. De fungerar nog bäst för exakt och snabb utjämning på kort tid och begränsade effekter. Det är inte illa, men vi måste återgå till pumpkraftverken för att få någon reglervolym att tala om.

Det vanliga resonemanget är att att utvidgat elsystem ger lagring i sig själv, så att hopkopplade landsdelar eller länder kan importera och exportera när behoven så kräver. Antagligen var det detta som låg bakom nedläggningen av Juktans pumpsystem avregleringsåret 1996. Det finns skäl att revidera den där synen, åtminstone så att elsystem och handel kompletteras med pumpning av vatten under nätterna.

Herman Daly

Enligt Herman Daly är ekonomin ett undersystem till ett större system, naturen, som är begränsad, icke-växande. Om undersystemet fortsätter att växa måste den till slut nå en punkt där den inte kan växa längre. Vi omvandlar för mycket av naturen till oss själva och våra prylar, och det finns inte tillräckligt kvar för att upprätthålla det biofysiska livet som vi är beroende av. Nationalekonomins standardteori har ingen mekanism för att registrera kostnaden för ekonomins storlek relativt biosfären. Priser registrerar inte det, de mäter knappheten hos den ena varan gentemot den andra, inte knappheten för alla resurser jämfört med hela ekonomins efterfrågan.

Daly har tre recept för att ta itu med ”the steady-state economy”: Uttömningssrätter, folkmängdstak, och maximiinkomst.

Med ”depletion quotas” menas att det ska finnas ett begränsat antal rättigheter att använda en knapp naturresurs, till exempel olja, liknande utsläppsrätter men inriktade på utvinningen av resursen. Ägarna eller exploatörerna ska kunna köpa rätter att utvinna, eller uttömma, resursen ifråga i en offentlig auktion.

Ett bevisligen framgångsrikt sätt är svensk skogsvård. Sedan 1903 har den vänt ett minskande virkesförråd till ett ökande genom lagar och skogsvårdsstyrelser inriktade på återväxt och skydd av växande skog, som gjort att skogen vuxit trots ökat uttag. Man måste inte använda prissystem för att skapa hållbarhet.

Daly vill också införa födslorätter, eller något slags tak för folkmängden. Många av hans anhängare har svårt att svälja det förslaget, men Daly framhärdar.

Varför tar han inte fasta på vad som faktiskt hänt? Barnafödandet har ju minskat, inte bara i rikare länder utan även i många andra – kolla ”crude birth rate” och ”use of contraceptives” i Gapminder, speciellt för Kina och Indien! Den springande punkten är antagligen de fertila kvinnornas ekonomiska självständighet och arbete utanför hemmet.

Daly förespråkar både minimi- och maximiinkomster.

Det är ovanligt med förslag på maximiinkomst, och det låter ju bestickande. Men hur funkar det – om skatteintäkter ökar så kan ju den offentliga konsumtionen öka i samma utsträckning som den privata skulle ha gjort utan maximerad inkomst. På något sätt ska ju den totala konsumtionen sluta öka för att anpassa sig till en begränsad natur.

Källa: Intervju med Herman Daly i New Left Review, nr 109, Jan/Feb 2018.

Magnussons finanskrascher

Lars Magnusson, professor i Uppsala i ekonomisk historia, och som uppnår den aktningsvärda åldern av 66 år i år, har skrivit en bok om finanskrascher. Låt mig genast få säga att jag rekommenderar Finanskrascher. Från kapitalismens födelse till Lehman brothers (Natur & Kultur, 2018).

Rent deskriptivt har boken tre delar: En inledning, tio kapitel om krascher, och en avslutning. Men mittdelens första kapital handlar om ”kapitalismens födelse”, dvs. uppkomsten av banker, börser, växlar och statsskuld i det förindustriella Europa. Därefter kommer tulpanmanin 1636, Mississippibubblan 1719-20, Sydamerikabubblan 1825 i Storbritannien, den transatlantiska krisen 1857, krisen 1873 som inledning till den långa depressionen, börskraschen 1929 och den stora depressionen, avregleringskrisen 1987, den asiatiska krisen 1997, och den amerikanska bolånebubblan med europeisk efterföljd 2008.

Magnusson skriver mycket bra och har grepp om händelserna och litteraturen på området. Det är en fröjd att läsa någon som inte tappar bort sig i finanstekniska detaljer utan vill förstå och vill förklara. Men sista kapitlet känns snopet: Det blir ingen stor avslutning där trådar dras samman och lärdomar slås fast, bara en enkel avrundning.

I de inledande kapitlen klargör Magnusson att han ser begränsningar inte bara i den skönlitterära behandlingen av finanskriser utan också av den nationalekonomiska. Han vill sätta in bubblorna i sitt historiska sammanhang och ”nysta betydligt längre bakåt i det förflutna än vad som vanligen brukar göras när man skildrar finansvärlden” (s 12). Jag delar Magnussons uppfattning att marknader förutsätter institutioner, att man analytiskt inte kan separera privat finansmarknad från statlig skuldsättning eller att man kan göra en distinktion mellan rationella och irrationella kriser. Jag delar hans kritik av det som ofta kallas ”neoklassisk” teori (av någon anledning kallar Magnusson traditionen för ”neoklassicismen”, ett ordval han är ensam om). Han går igenom fem teorier som alla betraktas som otillräckliga, och istället vill han ”ta steget tillbaka till historien. Detta främst därför att bubblor och krascher förutsätter särskilda institutioner för att överhuvudtaget uppstå. Var och en av dessa institutioner har sin särskilda historiska förankring” (s 34).

Men betyder det att man inte kan dra samman erfarenheterna till en samlad lärdom? Var de så olika att gemensamma drag inte kan urskiljas? Att Magnusson valt ut nio fall pekar ju redan det på att det måste finnas något gemensamt, eller att man kan gruppera dem efter ålder eller typ eller något annat. Åtminstone kunde Magnusson ha räknat upp institutionerna i fråga, och pekat ut vilka samband som gav upphov till ”överdriven handel”, som Marshall kallade det. Utan en sådan kondensering av historiska narrativ blir ämnet ekonomisk historia så ineffektivt, ett rent bildningsämne där den spränglärde efter fyrtio år skriver att varje fall var unikt, det finns inget gemensamt, och att varje student måste tillägna sig historiens alla enskildheter. Den institutionella synen faller ut som ren historieskrivning, osammanfattningsbar. Det är inte tillfredsställande.

Ett avslutningskapitel skulle kunna byggas runt Minskys teori. Paul Krugman har använt den i sin bok från 2012 om den senaste krisen, End this depression now (på svenska Bankrutt, Leopard förlag, 2012). ”Perioder av ekonomisk stabilitet”, skriver Krugman i Minskys anda, ”leder till stigande hävstångsverkan eftersom alla blir självbelåtna och tenderar att underskatta risken för att låntagarna inte kan betala tillbaka” (s 53). I förhållande till denna kärna i en gemensam förklaring skulle de speciella historiska fallens institutioner och tillfälligheter kunna diskuteras. De andra teorierna som Magnusson tar upp inledningsvis (Reinhardt och Rogoff, Taleb, och Kahneman) kan tas in i lärdomsskapandet inom ramen för Minskys mall. Och det är då viktigt att hålla sig till Krugmans renodling av Minsky eftersom Minskys bok, Stabilizing an unstable economy, är mer än lovligt rörig, och hamnar till slut i en industriproduktivistisk position i sitt avståndstagande från den finansiella ekonomins instabilitet. Det vore faktiskt spännande att se hur ett sådant slutkapitel skulle se ut. Min gissning är att det skulle leda till behovet av kompletteringar av de historiska fallen.

Vad gör ekonom-historikerna?

Ekonom-historikernas världskongress kommer att hållas 29 juli–3 augusti 2018 i Boston. Av det preliminära programmet kan man få en bild av vad man forskar om. Fördelning på sessioner:

1. Globalisering, divergence, handel: 34
2. Finanser, kriser, fastigheter: 28
3. Stat och utveckling, industrialisering: 23
4. Arbete, levnadsstandard, folkhälsa: 18
5. Företag, entreprenörer, innovation: 15
6. Kvinnor, familj, demografi: 11
7. Migration, religion, region: 11
8. Teori och metod: 10
9. Marknad, reklam, kläder: 9
10. Ojämlikhet: 8
11. Jordbruk: 6
12. Transporter: 5
13. Hållbarhet, klimat, energi: 5.

Man kan dela upp sessionerna också efter geografiskt område:

• Europa+Nordamerika+Oceanien: 27
• Latinamerika+Asien+Afrika: 37
• Internationellt+flera: 119

Och efter huvudsaklig historisk period:

• Före 1800: 57
• Efter 1800: 126.

Internationell globalisering efter 1800 tycks vara vad ekonom-historiker sysslar mest med. Förvånande, och nedslående, att så få sysslar med hållbarhet och klimat. Konsumtion och innovation ställer sig helt annorlunda i ljuset av hållbarhet och klimat, men det tycks inte beröra ekonom-historiker, lyckliga över att få pilla med prisserier som indikatorer på Framsteget.