Metodologisk nationalism

Handelsbalansstatistik har inte alltid funnits. Den började föras på 1600-talet, av italienska stadsstater och från 1696 av England och Irland. En konferens kommer att hållas i höst kring detta, se http://toflit18.hypotheses.org/579

Det framgår tydligt att forskningen inriktas på handeln och industrialiseringen. Men lika intressant är ju skapandet av den, att den först inte fanns och sedan ansågs behövas. Detta måste vara en väsentlig del av den modern statsblivandet. Nu förs statistik över vad som förs in och ut – in och ut från vad? Och varför brydde man sig inte tidigare?

AD-48-L60-CommerceCompresse1-596x372

Jag är väl lika hemmablind som alla andra som är skolad i en viss vetenskap. Men lite distanserat tänkande kan man ägna sig åt: Här skapas ett ”vi” och ett ”dem”. De köper och vi säljer, och tvärtom. Handlaren på engelsk botten och den på portugisisk behöver egentligen inte bry sig om nationer eller stater. Handel som handel. Men nu ska det bokföras så att den ene tillhör ”oss” och den andre ”de andra”. Dessutom ”balans”, det får ju inte bli minus i kolumnerna för ”oss”.

Man kan åkalla Eli Heckscher i den ekonom-historiska himlen, han som grundlade ämnet och i sitt mästerverk förde diskussioner om det ”egentliga Sverige”, alltså de gränser landet hade under hans levnadstid under förra hälften av 1900-talet. Finland måste ju då räknas bort, trots att varit en naturlig del av riket under lång tid, inklusive under Gustav Vasa fram till 1809. Dessutom måste provinserna, alltså de besittningar som räknades till den svenska stormakten på 1600-talet, frånräknas. Och sen har vi ju Norge 1815-1905, en ganska löslig förening med Sverige, men ändå. Otaliga är numera de tidsserier som ekonom-historiker konstruerar som går i samma fotspår, eliminerar väsentliga delar av det svenska territoriet, i syfte att jämföra samma med samma. Det är ju faktiskt inte sant.

Sedan 1995 är riket med i EU. Där finns också vi och dem, men då bara som summor av nationella ut- och in-strömmar. EU är ingen riktig nation utan ett helt unikt mellanting, numera försvagat. Det kan man ta som bevis för att statistik i sig självt inte skapar nationell, eller europeisk, tillhörighet. Men det är ett medel för det. Ett medel som får finansministrar och ekonomer att jämra sig över underskott och tala tyst om bytesbalansöverskott. Allmänheten påminns på så vis indirekt om nationsskapandet via statistik, men inte när regimen är ett mellanting av statsförbund och stat. Grekland är bara delvis vårt problem, inte riktigt helt vårt, speciellt inte om ”de” har fuskat.

 

Publicerat i Ekonomi, Forskning, Historia, Politik | Lämna en kommentar

Om behovet av hat och kulturfixering

Det finns de som vill hata. De kan heta Boström eller Hakelius. Efter terrordåden i Stockholm och Manchester känner de sig frustrerade när folk i dessa städer sjunger för enhet och omtanke. Istället vill de hata. Dåden får heller inte relativiseras: Att det dör många fler människor i svält, krig, cancer, trafik eller självmord, går de inte med på. Då heter det att det är fråga om helt andra kategorier av dödsorsaker. Det finns till och med de som uppmanar till att ”gå till botten med ideologierna bakom dåden” när de avser Islamiska Staten – det krävs knappast forskning för att te reda på det, kan man tycka.

Såvitt jag vet är det inte helt klart vilka motiv Akilov hade, men låt oss för enkelhetens skull anta att det var ett led i IS krigföring, och att sprängningen i Manchester också var det. Man måste då inse att hat är målet med terror: Vill man breda ut en speciell uppfattning om islam på andra uppfattningars bekostnad (inklusive andra religioner och sekulära former för alla religioner) måste tolerans och respekt vara ett hinder. Genom att spränga kan man så splittring mellan olika grupper, få folka att hata sina grannar, till exempel att få  sekulära kristna i Manchester att hata alla muslimer i staden. De som sjöng i Manchester vet om detta. Men ingen av dem förlåter terrorn, det är ju inte det det handlar om, allra minst det skoningslösa hat som IS står för (som även drabbar andra muslimer, främst shia-trogna). De som vill hata har antingen inte sett detta, eller så har de en annan dagordning.

Den dagordningen kan vara att hålla ”Sverige svenskt”. Här finns en känsla av att något värdefullt är hotat, en svensk kultur. De tycks vilja säga att varje nation har en kultur och man ska inte blanda kulturer, varje kultur ska stanna i sin nation. Det besvärliga med den inställningen är att folk inte får ha sin kultur, och inte sin nation heller. Därför flyr de. Jag kan förstå att det blev för många flyktingar för ett och ett halvt år sedan, men jag kan inte förstå varför man inte vill se problemet när Syrien står i lågor och det skulddrabbade Grekland får ta det största lasset när EU:s flyktingmottagande inte funkar. Alltså även om det skulle vara sant detta med nation och kultur, så måste man kunna se behovet.

Sen är det ju så att det går inte att fixera vad en svensk kultur är. För inte så länge sedan kunde homosexuella inte ge sig till känna, nu är toleransen på den punkten närmast total, och därmed har den svenska kulturen ändrats, fått ett nytt inslag bredvid knäckebröd och neutralitet. Går vi tillbaka i historien är det inte omöjligt att hävda att Sverige skulle kunna vara danskt, eller att Finland fortfor att vara en naturlig del av Sverige, eller att vi ännu skulle ha en union med Norge, eller att tanken bakom Nordiska ministerrådet hade utvecklats till en Nordisk Union av EU-typ men med nordiska länder (och kanske baltiska) som medlemmar. I opinionsundersökningar om vilka dialekter som anses vara vackrast kommer alltid finlandssvenskan högst. Inte så himla ”normalt” ändå, om vi ser till hur många som pratar den.

I Sverige har vi också minoriteter, officiellt erkända sådana, som judar, romer och samer. Kräver ‘Sverigebevararna’ att de ska bli svenska, att sametinget ska slopas? Så har politiken varit historiskt, man fick inte lära sig samiska i skolan, och under ett tag betraktades ”lappar” som en art skild från den svenska folktypen. Men det har vi ju lämnat bakom oss, lärt oss ta avstånd från. Det finns också en hel rad med inhemska religiösa grupperingar som i vissa fall ligger långt bort från det normala: Livets Ord, Læstadianer, Plymouthbröderna. I själva verket härstammar den svenska homogeniteten från en relativt sen period i historien, en period präglad av två världskrig och en hel del rastänkande, och en sida av begreppet ”folkhem” som vi inte längre vill veta av.

Med invandringen kommer antagligen nya minoriteter. Såvitt jag kan förstå vill de som talar om svensk kultur fixera den vid vad icke-minoritetssverige står för just nu (som tycks innefatta att ha mobilen i vänster hand och pappmuggen med Espresso House-kaffe i den högra, samt ett intensivt tittande på YouTube), i syfte att rädda landet från invasion av flyktingar. Men svensk kultur är inte så homogen och har aldrig varit så stabil som de gör gällande, och inte heller har invandrare varit så homogena och så kulturellt stabila. Och hur hat skulle hjälpa i det sammanhanget är helt obegripligt. Det är också mystiskt att de som skriver om behovet av hat aldrig skriver det när asylförläggningar bränns ned.

Publicerat i Historia, Politik | Lämna en kommentar

Innovationer och ”samverkan”

På inrådan från Vinnova satsade förra regeringen på Strategiska innovationsområden där nyckelordet blev ”kraftsamling” (att alla intressenter inom ett teknikområde skulle samarbeta för att öka landets konkurrenskraft). Den nuvarande regeringen fortsatte med det, men införde också ”samverkansprogram”, en slags riktningsgivande överbyggnad på forskningsstöden.

Många från den samhällsvetenskapliga delen av akademin har regerat negativt på pratet om ”samverkan” och menat att det missgynnar humaniora och samhällsvetenskap (utanför nationalekonomin). Men de har missförstått. ”Samverkan” är inget hot mot dem, inte mer än vad det varit förut, vill säga.

Jag var på konferensen Samverkan för innovation förra veckan, där regeringen bjöd in myndigheter och en hel rad med personer i en mycket skickligt genomförd konferens. Det sades många intelligenta saker. Men den blinda fläcken sitter som vanligt just i det uppenbara, i själva ansatsen för konferensen och forskningspropositionen: Det finns inget vetenskapligt stöd för att ”samverkan” eller ”kraftsamling” leder till innovation. Eller, rättare sagt, ”samverkan” är så brett och tolkningsfriheten så stor att falsifiering blir meningslös. Det finns ju alltid någon form av ”samverkan” på något sätt så fort två människor gör något tillsammans.

Samverkansideologin har ändå konsekvenser för vart skattebetalarnas pengar tar vägen. När alla företag ska dras in i ”kraftsamlingen” får även svenska storföretag avlastning på sina FoU-budgetar. Projekt som skulle ha genomförts ändå delfinansieras nu av skattemedel. Ett försvar för ”samverkan” skulle vara att fler projekt genomförs nu. En utvärdering som tordes ställa den frågan skulle vara värd namnet.

Publicerat i Ekonomi, Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Journalisten i Nordkorea

Det var onekligen intressant att få läsa om Nordkorea inifrån i Dagens Nyheter 14 maj 2017. Jag blev överraskad över att det inte såg så fattigt ut i Pyongyang, speciellt besöket i TV- och datorbutiken i DN:s nätversion står i bjärt kontrast till rapporterna om hungersnöd. Vi får inte veta mycket om landsbygden, antagligen är fattigdomen stor där. Men någon slags reflektion över denna kontrast (om den finns) vore på sin plats. Det kan ju vara så att det är den militariserade eliten i städerna (eller bara Pyongyang) som suger ut bönderna på landsbygden under skydd av ”Juche”. Nordkorea vill vara modernt när det gäller teknik och urbant liv, och plundrar sin lantbefolkning för att åstadkomma det. I Kina började reformerna i jordbruket.

Men DN-journalisten är aningslös också. Som om han var fjärrstyrd från ledarredaktionen förknippar han ”marknadsekonomi” och ”konkurrerande företag” med välstånd. Men vad skulle hända om företagsamheten släpptes loss i Nordkorea? Vi skulle säkerligen få en total utslagning av inhemsk verksamhet, en superglobalisering, som skulle få Östtysklands inlemmande i Västtyskland att framstå som en friktionsfri övergång. Den frie företagaren i Nordkorea skulle importera varor från Kina, Japan – hela världen. Det är svårt att tro att de inhemska varorna skulle klara den jämförelsen. Nordkorea skulle bli en ekonomisk koloni, kanske främst till Sydkorea.

Det är så konstigt att denna aningslösa liberalism får spelrum i dessa tider där reaktioner på globaliseringen fått sådana drastiska konsekvenser i demokratiska val i just de anglosaxiska länder som vanligtvis förknippas med frihandelns välsignelser. Och därtill i den förment neutrala nyhetsrapporteringen.

Torbjörn Petersson kanske inte vet om att USA:s industri växte fram under tullskydd? Till exempel fanns ett påslag på 45 procent på bilar från Europa vid förra sekelskiftet. Tullskyddet på bilar sänktes 1913, 1925 och 1930, men första världskriget och det minskande handelsutbytet efter börskraschen 1929 gjorde att frihandel egentligen aldrig prövades i praktiken för USA:s del.

När Östtyskland återförenades på 1990-talet satsade Västtyskland enorma summor på att bygga upp infrastrukturen och kompetensen. I andra östeuropeiska länder fick klasskillnaderna öka i större utsträckning, det utländska ägandet blev större, och EU-pengar fick släta över vissa klyftor. Eller man fick som Ryssland vila på eftertraktade naturresurser, inte minst kol, olja och gas. Men det är ett lotteri att satsa på produktion för export av bränslen eller jordbruksprodukter: Ibland går priserna upp och Putin blir stöddig, och ibland går de ned och Putin försöker vara stöddig ändå, men måste då närma sig nordkoreansk utplundring av någon del av befolkningen.

Publicerat i Ekonomi, Historia, Politik | Lämna en kommentar

Azar om vetenskap och politik

Christian Azar skriver i DN 21 april att demokratin ska bestämma över vad vi ska göra åt klimatförändringarna: Visst är det så! Men det är inte riktigt samma sak som att skilja på fakta och värderingar.

Vi har inte haft två jordklot, ett som genomgått de förändringar som vi faktiskt gjort med fossilanvändning osv; och ett annat som inte varit befolkat av människor. Detta är faktiskt den metod som anbefalls som den riktiga, den som kan isolera den faktor man vill undersöka. När man kommit fram till den mänskliga civilisationens inverkan på klimatförändringar har man använt andra metoder, en mängd nya data från olika håll, som gör det mycket troligt att uppvärmning sker och att den beror på oss själva.

I själva verket är metoden med experimentgrupp och kontrollgrupp, som används inom medicinsk vetenskap mycket sällsynt i sin strikta bemärkelse. Vi har nog en glidande skala av säkerhet, där vetenskapen får uttala sig så att graden av säkerhet framgår.

Även åtgärder för att lindra uppvärmningen eller att anpassa samhället till ett varmare globalt klimat kan studeras vetenskapligt, ja, faktiskt själva värderingarna kan studeras som fakta, inklusive den politiska process som omgärdar klimatpolitiken. Fakta här är bland annat IPCC:s rapporter och de möten som arrangeras av FN, dokumentens innehåll och de små men viktiga förändringar som skett över tid. Det är till och med önskvärt att vetenskaparen pekar ut ”policy implications” från sina studier. Azar har rätt i att experterna inte ska besluta, men inte att vetenskapen tar slut utanför naturvetenskapliga studier av våra fysiska resurser. Studier av vetenskapshistoria visar bland annat att de politiska frågeställningarna under en viss period påverkar valet av problem att studera. Som E. H. Carr skrev 1961, historikern väljer vilka fakta som ska tas med, och måste arrangera fakta i en viss ordning så att förståelse kan uppnås. Alla dessa val kan smita undan tidsandan, de vetenskapliga idealen under en viss period eller region, eller forskarens egna bevekelsegrunder.

images

E. H. Carr (1961), What is history? Harmondsworth: Penguin.

http://abuss.narod.ru/Biblio/eng/carr.pdf

 

Publicerat i Forskning, Historia, Politik | Lämna en kommentar

Det finns ingen objektiv ståndpunkt

Med tanke på de inlägg från naturvetare som kommer inför morgondagens March for Science i Stockholm, vill jag upprepa mitt inlägg på DN Debatt för några veckor sedan. Det är bra att det marscheras för vetenskapen, men det är inte bra att vetenskap reduceras till naturvetenskap.

17190637_297856627298831_7563524029735052531_n

”Wykman och Lindholm förespråkar en granskning av förd politik, en granskning som ska baseras på reala experiment, utvärderingar och forskning. Det är tyvärr en naiv inställning.

För det första görs väldigt många utvärderingar redan. När New Public Management slog igenom på 1980-talet började man tala om ”målstyrning”, ofta mätbara mål som lätt låter sig följas upp. Man måste se att detta är ett sätt för den centrala statsmakten att styra sina myndigheter. Det ät inget fel i det, men poängen är styrning, inte utvärdering. Så när man frågar sig varför utvärderingsrapporter inte läses så gäller det att se sammanhanget.

För det andra finns inte den objektiva och fasta punkt varemot den förda politiken ska bedömas. Visst är det så att ”alternativa fakta” och förutfattade meningar kan rensas ut i en granskning, men när vi skalat bort sådant återstår alltid någon form av moral. Medmänsklighet, till exempel i samband med flyktingpolitiken, bygger i grund och botten inte på fakta utan på värderingar. Den främlingsfientlighet vi kan se nu bygger på en eliminering av empati gentemot vissa medmänniskor. Så när vi studerar fakta om flyktingar följer alltid detta med, till exempel när överrepresentation för grova våldsbrott diskuteras. Slutsatserna skiljer sig åt radikalt om empatin finns där eller inte. Och när politiker stjälper över avgörandet på någon utvärderare så kan denne bli mycket tveksam om empati inte får tas upp som argument. Där kan faktiskt ”politisk korrekthet” uppstå, just på grund av förlitan till att fakta kan tala för sig själva.

För det tredje, en källa till denna objektivistiska syn på utvärderingar är de så kallade samhällsekonomiska analyserna. Där inbillar man sig att frågor om avvägningar mellan olika satsningar kan avgöras genom att omvandlas till belopp: Å ena sidan fördelarna, å den andra nackdelarna, bägge uttryckta i siffror så att ett netto kan uppstå. Upprinnelsen står att finna i USA på mellankrigstiden där den federala regeringen överlät på US Army of Engineers att avgöra på vilket ställe man skulle genomföra åtgärder mot Mississippiflodens översvämningar, eftersom lokala politiker och andra intressenter försökte övertrumfa varandra. På 1960-talet övertogs metoden av nationalekonomer som satte in det i ett annat paradigm. Numera uttrycks det i termer av ”marknadsmisslyckande”, som i sig själv innehåller mer eller mindre dolda värderingar. Kort sagt, här finns uppfattningen att man kan räkna sig fram till det goda samhället. Drar man ut konsekvenserna av det borde man ersätta demokratin med expertvälde. Jag vill vända på det: Ett anständigt och hederligt offentligt samtal är det mest effektiva som finns. Utvärderingar ska sättas in i den ramen, som ett bidrag till att rensa ut missuppfattningar och då bereda vägen för debatten om de kvalitativa värdena.

För det fjärde vill jag avråda från att inrätta ”forskningsavdelningar på myndigheterna”, i alla fall när det gäller utvärderingar. Jag har själv engagerat mig i utvärderingsmetoder och hade förhoppningar om att det skulle finnas en förmåga till distans och självreflektion. Men så är det inte. Den mekanism som tar överhanden är att myndigheten inte förmår granska sitt uppdrag, ofta därför att myndigheten själv är ursprunget till uppdraget. Den tar uppdraget som sitt och vill att det ska lyckas. Satsningen stöds och korrigeras under resans gång så att det är svårt att fixera vad det är som ska utvärderas. De konsulter som upphandlas för utvärderingar är ekonomiskt beroende av beställande myndighet. Då är det bättre att Riksrevisionen och andra myndigheter som har ett uppdrag att granska fortsätter med det. Det som behövs, enligt min mening, är akademisk forskning som utnyttjar den gigantiska mängd historiskt material som finns, och att det skapas fora för utvärderingsfokuserade samtal mellan forskare, politiker och myndigheter. I forskningspropositionen pratas om ”samverkan” och akademiker har reagerat negativt på det. Men ett inslag av hjälpsam ’motverkan’ skulle kunna gå hem och faktiskt ge något nytt.”

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Lindbeck och Persson om invandrare

DN Debatt 2 april 2017 visar Assar Lindbeck och Mats Persson ett diagram som beskriver den stora skillnaden mellan andelen förvärvsarbetande bland inrikesfödda och utrikesfödda.

original.png

Jag undrar över fyra saker:

  • Varför vill AL och MP ha ”strukturella reformer” av arbete och bostad, och inte en återgång till hur det var på 1980-talet när skillnaden var avsevärt mindre? De vill också bortse från det deras eget diagram visar, nämligen att andelen förvärvsarbetande utrikesfödda ökat mer än den för inrikesfödda sedan 2009, och var 2015 högre än den var 2006. Någonting måste ju funka under de senaste åren.
  • Varför nämns inte etnisk diskriminering? Jag vill inte förneka att den låga utbildningsnivån spelar en stor roll för den lägre förvärvsfrekvensen, men etnisk diskriminering har ju belagts, till exempel av Ali Ahmed i Ekonomisk debatt nr 4, 2015, och av Gustafsson, Katz och Österberg i Ekonomisk debatt nr 2, 2017. Inte heller tycks Toni Sanandaji bry sig om den saken i Massutmaning (Kuhzad Media, 2016), i alla fall inte i åtgärdsförslagen.
  • ID-kontrollerna vid Öresund har haft negativa effekter på Malmö-Köpenhamn som dynamisk ekonomisk region. Pendlare överväger att sluta sina jobb på andra sidan sundet. Ska inte detta räknas in i den samlade bedömningen av begränsningar i invandringen från mellanöstern?
  • Till sist: Måste inte empatin få något värde? Även om flyktingar är dåligt utbildade och har vuxit upp med patriarkala normer, så är de människor som drabbats av krig. Kan man verkligen bara vända bort blicken?
Publicerat i Ekonomi, Forskning, Politik | Lämna en kommentar