SD

Sverigedemokraternas ideologiska kärna är att exkludera medborgare ur nationen, och det är därför ”ultranationalistiskt”, som Henrik Arnstad skriver Dagens Nyheter 21 december 2014. Det är ett framsteg i analysen eftersom vi slipper den där idén att SD är ett arv från nazism och fascism på mellankrigstiden. Det är ju inte så att dess medlemmar och sympatisörer först läser Mein Kampf, och därefter blir SD:are och ”egentligen” skulle vara maskerade nazister. Man måste fråga sig varför man söker sig till mellankrigstidens idéer i så fall. Bättre är då idén att folk söker sig till nationalism när de känner sig hotade i dagens samhälle. Men man måste också ta bort den där blinda fläcken, nämligen att inklusiv och exklusiv nationalism överlappar varandra. Både Sverigedemokrater och de som reagerar mot SD har en gemensam nämnare, nämligen nationen. Så länge det finns nationer kommer det att finnas en grund för exklusiv nationalism. I själva verket är kampen mot SD detsamma som att skapa distinktionen mellan inklusiv och exklusiv nationalism. Det är en strid inte bara inom Sverige utan inom oss alla.

Exklusiv nationalism är ett behov av tillhörighet, att tillhöra en stor virtuell familj, genom negativ avgränsning. Till en sådan gemenskap ska man inte behöva kvalificera sig, det räcker med att man håller sig till vissa kulturella uttryck som definieras som svenska. Benedict Anderson gjorde analogin med familj redan 1983 i Imagined communities (Verso ,1983 och 1991). Striden om var gränsen ska gå, vilken gemenskap vi ska tillhöra handlar då om rätten att bli accepterad. I så fall borde ställningstagandet mot det politiska uttrycket för exklusiv nationalism kombineras med integration av de sympatisörer och väljare som vill höra hemma någonstans. Och då kommer vi tillbaka till om jämlikhet och demokrati, och hur utslagningsmekanismer kan förhindras eller kanaliseras i andra politiska banor.