Kjöller om forskning

Det är bra att Hanne Kjöller tar upp forskningens problem. Hon pekar på en rad svagheter i det internationella forskningssystemet, men reducerar ändå frågan till att Sverige ”halkar efter”.

Hanne Kjöller: Kris i forskningsfrågan, eller: Vad FAN får vi för pengarna? (fri tanke, 2020, e-bok 89 kronor).

Det finns ett antal svagheter i det existerande forskningssystemet som gäller generellt för alla länder. Med hjälp av John Ioannidis tar hon upp meningslös forskning som hör samman med den enorma mängd resultat som publiceras: Var 22:a sekund kommer en ny artikel! Ingen hinner sätta in sig allt som skrivs, inte ens inom forskarens eget område. Här finns också mer eller mindre falska resultat som forskare publicerar eftersom de är indragna i mycket stark konkurrens. Kjöller nämner granskningskarteller (att artikelförfattare föreslår och tidskriften godtar granskare av text som står författarna nära), citeringskarteller (där samarbetande författare citerar varandra), att forskare överdriver värdet av sina resultat, att forskare blir blinda av sina egna hypoteser så att skevhet uppstår i tolkningen, att när p-värdet blir för svagt man börjar tråla efter andra samband i materialet, att falska studier inte tas bort ur tidskrifterna, att forskare med svaga studier åker snålskjuts på ”impaktfaktorn” när studien publiceras i högt rankad tidskrift, att granskare inte är avlönade och därför inte gör ett gediget jobb, att data och metod inte görs tillgängligt eller presenteras.

Kjöller kunde ha tagit upp mer: Salamistrimlingen, att resultatredovisningen spjälkas upp i små bitar för att maximera antalet artiklar per forskningsprojekt (det är möjligt att hon nämner detta i boken men jag hittar det inte vid andra läsningen); Att tidskrifternas granskare kan vara konkurrerande forskare som känner sig hotade av intrång på eget område och därför förödmjukar författarna genom överdrivet negativa kommentarer; Eller att dessa granskare kräver att egna artiklar tas hänsyn till för att driva igenom ökad citeringsgrad för egen del; Att forskare är skolade olika och har mycket divergerande syn på hur forskningens kvalitetskriterier ska se ut; Att publicering i böcker missgynnas.

Hanne Kjöller inriktar sig mest på medicinsk forskning och söker en generell bild från denna erfarenhet. Problemet är bredden på forskningen, från matematik till litteraturvetenskap, och från grundforskning till beställningsforskning. Jag vet från egen erfarenhet att ”tvärvetenskap” ställer klyftorna på sin spets: Det handlar inte bara om att vissa anser att avsaknad av matematik diskvalificerar vissa vetenskapsgrenar, och motsatt att närvaron av kvantitativa metoder och sökandet efter lagbundenheter gör att människan som handlande subjekt försvinner ur bilden. När folk från olika discipliner träffas för att avgöra vem som ska tilldelas forskningsmedel, kommer dessa och andra helt divergerande vetenskapsvärldar att tala förbi varandra, även om de sitter i samma rum. Detta förhandlingsspel skulle vara värt ett eget studium.

Ett tema i boken är att svensk forskning sjunker i rankningslistorna. Det märkliga är att Hanne Kjöller använder sig av citeringsdata för att leda detta i bevis. Alltså först pekar hon på svagheterna med citeringar, sedan anförs de som bevis. Den brygga som försvarar den metoden tycks vara att citeringar kan användas ”varsamt”. Men det är ju bara det som används! Överhuvudtaget är de problem med forskningen kvalitet som förs fram i den första halvan av boken internationella problem, inte något som utmärker Sverige.

När det gäller det specifikt svenska forskningssystemet nämns två argument som vi känner igen: Låg rörlighet och många högskolor. Detta förknippas med socialdemokratisk politik, och det kan väl vara skönt för en liberal att få detta sagt, men egentligen borde hon visat skillnader i rörlighet och koncentration på få lärosäten i ett flertal länder, och dessutom peka på de mekanismer som gör dessa aspekter är avgörande för forskningens kvalitet med annat mått än citeringar. Det görs ju inte. Skillnader mellan länder och forskningens kvalitet är ju ett eget forskningsområde, och där passar inte medicinska metoder.

I början tar Kjöller upp frågan om ”fri” forskning. Det är i och för sig bra att hon försvarar tillämpad forskning och beställningsforskning också (om jag förstått det rätt). Men frågan hade behövt redas ut lite mer eftersom just medicinsk forskning nästan automatiskt är nyttig. Den går ju ut på att avhjälpa människors sjukdomar och skador, den är otvivelaktigt nyttig. Så är det ju inte inom andra grenar. När det gäller fri forskning borde den ställas mot beställd forskning, där den avgörande saken är vem som formulerar frågorna. Jag tycker det är försvarbart med beställd forskning, inte minst när det gäller utvärderingar av politik, där akademiker är underutnyttjade till förmån för de konsulter som säljer sina tvivelaktiga tjänster till myndigheter. Grundforskning kontra tillämpad forskning är en annan distinktion, där det är önskvärt att bägge är fria, men skillnaden mellan dessa två går inte alltid att skilja år beroende på område. Skillnaden torde bestå i om forskningsprojektet har ett mål i sikte (tillämpad) eller om även detta är någon obestämt eller något som söks (grund). Det är inte riktigt samma sak som ”nytta”. För nyttan borde någon målgrupp i samhället identifieras, såsom användare och producenter av energi för energiforskningen. Alla dessa sorters forskning behövs, men av någon anledning anses naturvetenskap utan sikte och nytta vara överlägsen.

Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten på den lokala granskningen, det där seminariet där doktorandens eller den seniora forskaren (eller gruppen) lägger fram sina preliminära resultat för diskussion. När man inom medicinsk verksamhet har långa rader med författare till varje artikel, och bara förlitar sig till de två stackars ”peers” som ska ”review” en studie de inte får dataunderlaget till och inte ens får betalt för att göra, blir granskningen för svag. Därför måste granskningen på det lokala planet förstärkas. Och inte bara i Sverige. Tjugo personer som författare, där var och en litar på att huvudförfattaren har gjort rätt, är ju vetenskapskorruption, ett avsteg från den kollegiala granskningen. Ett annat problem är påbudet om snälla kommentarer. Sådant förekommer, ofta när doktorander är författare, för att inte skapa missmod hos den blivande forskaren, och är en variant på avsteget från kollegial granskning. Det går att bjuda in konkurrerande forskare till sådana seminarier, och det går att skapa en kultur där saklig kritik får ta plats. Något som också måste gälla professorer med många citeringar och ett CV så fyllt med publikationer att man inte kan tro att det är sant. Alla kan begå misstag.

Om matsbladh

Filosofie doktor i ekonomisk historia, docent i teknik och social förändring, pensionär.
Det här inlägget postades i Forskning, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s